Från köksfönstret och trädgården på Orust följer Soly Erlandsson fåglarnas vardag genom årstiderna. Mötena väcker tankar om nyfikenhet, revir, spegelbilder och människans plats bland andra arter.
Texten här tillägnas Andreas Engström, min bortgångne vän, och en av initiativtagarna till kulturtidskriften Critical Point. Fram till den 1 maj 2026 bidrog han även som redaktör för tidskriften. Andreas stora engagemang och djupgående kunskap inom musik, konst, ja allt det som vi menar med kultur har sporrat mig att skriva om ämnen som berör mig på ett djupare plan.
När jag ser ut genom fönstret vid halvniotiden en morgon i mars har eken fått besök av en Nötväcka, en Talgoxe och en Blåmes. Även skogsmusen vågar sig fram, innan den snabbt försvinner in mellan några hål i stengärdsgården. Nötväckor, Talgoxar, Blåmesar och Grönfinkar är trogna gäster kring fågelmaten i den stora eken intill huset vid den här tiden på året. I mars när vintersäsongen ännu inte helt övergått i vår, är de övervintrande fåglarnas behov av mat fortsatt stort. Men det är fler arter som gärna förser sig av maten som serveras i eken. I början av april har ekorrarna hittat hit. De har upptäckt att det går att komma åt godsakerna genom att klättra upp i trädet och därifrån ta ett skutt fram till målet, där de sedan hänger med framfötterna runt mataren med talgbollar och den långa svansen stående rakt upp i luften. En av dem har en typiskt rödbrun färg, den andra är mer grå, så som jag minns färgen på amerikanska ekorrar. Den grå verkar både orädd och nyfiken. Ekorrarna hälsar ofta på under våren, och de är förstås lika välkomna som alla andra besökare med förbehållet, att de lämnar ägg och fågelungar i fred.
Här kommer några smakprov från våra underbara besök bland fåglarna i skogen, vid havet och på fjället.
Av Eva Hildursmark (text) & Mickael Fredblad (foto)
Flatruet. Det är mitt i natten. Vi ligger på rygg i krypljungen på kalfjället, just nu varken regn eller blåst. Humlan är fortfarande vaken och surrar omkring bland blommorna. Bråttom, bråttom! Sommaren är så kort här på fjället.
En svårt misshandlad kanin i Kraków fick människor över hela Polen att följa kampen för hans liv. Sonia Engström skriver om Marcyś, om hoppet och sorgen – och om ett djuröde som väckt debatt om djurskyddet i Polen.
Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, där man snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.
This photo gallery from the streets of Riga is the first instalment in a series of four focusing on street art and wall scribblings around the world; the next three will be Rome, Berlin and Athens. As part of this project, we are embracing the vibrant energy of street art in general, and wall slogans as a way to amplify unheard voices. This concept is akin to what we call ’Written on the Wall’.
From the secret symbols of Christians in the Catacombs of Rome, through Mexican murals and the wall newspapers of the Chinese Cultural Revolution, to today’s mix of abandoned and provocative slogans and aphorisms, wall slogans have travelled back and forth from the voice of power to the megaphones of the poor. We explore this in a photo essay series that depicts and reflects on graffiti from around the world. This, too, is true to the magazine’s name and purpose: a kind of critical dialogue conducted through marginal notes, graffiti on the fringes of existence, if you will. When we started this cultural journal back in 2018, one of the core ideas was to revisit and highlight the concept of writing – or, as it more often is, scribbling – on the wall as a form of a layperson’s wall newspaper, but the idea really did not materialise, despite the occasional blog post, until now.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Mickaela Persson för fjärde gången med den nyskrivna Sapfisk strof till Lady Kait.
I princip överallt i våra medier förs en debatt om användningen av massiva språkmodeller (LLM), en form av generativ AI. Vi kan läsa om hur översättarskrået fasar för undermåliga AI-översättningar och hur bildskapare och fotografer förlorar mot de snabbt framställda bildkopior som AI-system kan generera. När språkmodeller tränas på författares, journalisters och tänkares arbete utan samtycke eller ersättning kallas det samtidigt för teknisk utveckling. Men bakom den påstådda tekniska revolutionens löften finns enäldre logik: de många skapar värdet, medan de få tar det.
Av Freke Räihä
Stöld och exploatering av resurser är en av de historiska grundförutsättningarna för det samhälle som byggts upp under de senaste årtusendena. Den logiken har inte försvunnit. Den har bara bytt skepnad. Jag tänker på det när jag ser hur dagens massiva språkmodeller byggs upp och marknadsförs som framtidens teknik.
I vår serie där vi med den klassiska musiken följer kyrkoårets gång har turen kommit till påskens Matteus- och Johannespassioner. Den första delen hittar du här.
Av Andreas Engström
Med påsken och firandet av Jesu uppståndelse kom kyrkoåret att successivt växa fram. Idag uppmärksammas i kyrkan storskaligt i rituell och konstnärlig form minnet av Jesu lidande, död och uppståndelse. Det är också veckorna runt påsk som utbudet av kyrkokonserter är som störst.
Det är en tid för reflektion och musikaliska upplevelser som berör.
How do our choices and political decisions affect the balance of nature? What does sustainable development mean in practice – and are we prepared to make the choices and sacrifices required to save our planet? Soly Erlandsson discusses our contemporary relationship to the environment, drawing on Georg Henrik von Wright’s eco-philosophy.
By Soly Erlandsson
Humans’ role in nature is pale and not at all prominent. Surely it is meant that we should, to someextent, merge with our origins? In ourselves, we are not strong. Therefore, we take our strengthfrom the surrounding elements – a kind of human chlorophyll, which gives us colour andnourishment (Foto: privat. Text: Soly Erlandsson, 1973).Fortsätt läsa ”Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?”
I sin nya krönika skriver Sonia Engström om när hon för första gången blev bjuden på borsjtj i Ukraina och hur stämningen tillfälligtvis sjönk när hon råkade kalla denna rödbetssoppa för rysk. Borsjtj är dock, som författaren också skriver, en kulturprodukt som från Ukraina snabbt spreds i öster- och söderled – och i samma veva omtolkades, eller utvidgades, maträttens kulturhistoria.
Vi ska inte här ytterligare sammanfatta Sonia Engströms text – den får ni istället gärna avnjuta i sin helhet i detta nummer. Däremot drar vi gärna parallellen mellan matkultur och hur vi tänker med Critical Point. Precis som maträtter ses som den kulturprodukt som har bäst förmåga att röra sig över gränser och blandas med nya ingredienser, strävar vi i Critical Point efter att låta tankarna, ämnena och artiklarna röra sig över vidsträckta områden. På så vis har vi funnit receptet till en form av kulturtidskrift och ämnessammansättning som svårligen låter sig finnas någon annanstans i Sveriges kulturtidskriftsflora. Några exempel:
I detta nummer tar Soly Erlandsson i en ytterligare essä sig an ett omfattande ämne, nämligen vårt ekosystem. Med utgångspunkt i Georg Henrik von Wrights filosofi samt hur människan genom historien förhållit sig till naturen som antingen läromästare och gud eller som något man bör tukta och ta kontroll över, diskuterar Erlandsson synen på utveckling, ekonomi, politik och vilka val och uppoffringar som krävs för att vi ska kunna rädda vår planet. En annan av våra flitiga författare, Petra Werner, återkommer i detta nummer med en essä där hon genom ett porträtt av filmaren Eric M. Nilsson ger fördjupande perspektiv på den svenska tv- och filmhistorien. Efter att i förra numret ha tittat närmare på den konstnärliga och ikonografiska utsmyckningen av några kyrkor i Stockholm, gräver Simon Carlfjord vidare där han står som konstruktör av pelare och valv i betong under jord, med en analys av stenen som kulturartefakt och meningsbärande element inom arkitekturhistorien.
Så tyvärr, vi har liksom inte plats för eller lust att diskutera vare sig Joakim Lundell, Epsteinbreven eller ge ett bidrag till diskussionen om ”indiekillens återkomst”. För detta hänvisar vi till dagstidningarnas kultursidor. Vårt mål har nämligen från första numret varit att presentera och fördjupa oss i allt det andra. Andra ämnen, nya röster, oväntade perspektiv. Några exempel:
I detta nummers konstblock diskuterar José Miguel Tur sin verksamhet och roll som museivärd. Vad innebär det att utföra sina arbetsuppgifter? På vilket sätt är man därmed medskapare till en ”teater-museologisk upplevelse” på den performativa plats som ett konstmuseum är? En museivärd är ständigt i dialog med besökarens och ens egna minnen, erfarenheter och upplevelser – och är således med och skapa dem. Och som en coda på konstblocket och sökandet vid sidan av allfarvägarna recenserar Andreas Engström en utställning och bok om konstnären Lars Fredrikson – en unik konstnär som tre decennier efter sin död med utställningen på Malmö Konsthall och Jonas (J) Magnussons bok kommit att inta en plats i den svenska konsthistorien.
Vi har också glädjen att välkomna ytterligare två nya skribenter: Maud Häger som återknyter till temat kultur på landsbygden i en artikel om folk- och hembygdsdräkter. Samt Mira Horovitz som normkritiskt närmar sig ämnet relationer. Slutligen bjuder vi som vanligt på ett avsnitt, det femte, ur Eli Getreus flyktingdagbok och på ett block med dikter, den här gången i översättning. Förutom en trio dikter av Ursula Le Guin presenteras tre samtida norska poeter – Rebecca Kjelland, Sigurd Helseth och Kjell Heggelund – med varsitt urval i översättning av Öyvind Vågen.
Med detta nummer inleder vi även en serie där vi presenterar några av den klassiska musikens mest berömda verk och verkformer för kyrkan. Lagom till jul inleder vi med ett av J. S. Bachs större verk, Juloratoriet.
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Tänk dig en trång buss i Kyjivs utkanter någon gång i början på detta sekel. Mot bussens fönsterrutor strömmar små isiga droppar av något som förefaller vara ett mellanting mellan regn, is och snö. Dropparna, eller vad det nu kan vara, gör det svårt att fokusera på det som finns utanför rutan. Husen, människorna och bilarna har förvandlats till suddiga fysionomier som planlöst flyter in och ut ur varandra.
Hur påverkar våra val och politiska beslut naturens balans? Vad innebär hållbar utveckling i praktiken – och är vi beredda att göra de val och uppoffringar som krävs för att rädda vår planet?Soly Erlandsson diskuterar med avstamp i Georg Henrik von Wrights ekofilosofi vår tids förhållande till miljön.
Av Soly Erlandsson
Människans roll i naturen, blek och inte alls framträdande. Visst är det väl meningen, att vi till endel ska smälta samman med vårt ursprung? I oss själva är vi inte starka. Därför tar vi vår styrka från omgivande element – ett slags mänskligt klorofyll, som ger oss färg och näring. Foto: privat. Text: Soly Erlandsson, 1973Fortsätt läsa ”Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?”
Här får vi följa med in i Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.
Stenen är i sig ett medium för sin tillkomsthistoria och sitt kemiska innehåll. Hur kan då sten genom bearbetning också bli ett meningsbärande element? Genom sin hårdhet och styrka kan sten skulpteras till ett medium för att kanalisera eller förkroppsliga en civilisations värderingar.
Av Simon Carlfjord
Konstakademin Stockholm från ”Stenen i Tiden”, Riksantikvarieämbetet
Greker och egyptier använde inte sten enbart som dekoration; deras religiösa kulturer strävade efter att manifestera någonting i relation till gudarna och döden. Kan vi använda sten som medium för kulturella värden än idag? Hur skulle detta ta sig uttryck? Jag menar att en sådan arkitektur är möjlig, och att striden kanske inte står mellan postmodernitet och klassiska ideal, utan om att försöka formulera en alternativ modernitet som sammanför både hållbarhet och skönhet.
Att vara museivärd innebär att balansera mellan att vara osynlig väktare och synlig guide, där ensamhet och tystnad avbryts av oväntade möten och intensiva arbetsdagar. Vi följer här med bakom kulisserna på museet, där värdarnas vardag liknas vid ett skådespel med rutiner, improvisation och mänskliga relationer. Hur formar museivärdens roll både konsten och besökarens upplevelse – och varför är jobbet så mycket mer än att bara vakta tavlor?
”Är vi oss själva? Är vi en spegling av oss själva? Är vi rollfigurer?”
Vad är ett museum?
”En performativ plats där dess dominerande pedagogik, som är socialt och historiskt konstruerad, inleder en kritisk dialog med betraktarens minnen och kulturella historier”. (Garoian, 2001)
Om vi utgår från denna definition, innebär det att vi museivärdar är skådespelare! Låt oss se på detta genom en enkel semiotisk analys, där vi söker efter våra likheter och ser hur vi är utrustade.
