Av Andreas Engström
Få floder är så mytomspunna och förknippade med historiska skeenden, myter och konst som Donau. Det finns förvisso konkurrenter. Som Claudio Magris uttrycker det i mastodontverket Donau: ”Rhen och Donau har varit motståndare och utmanat varandra. Rhen är Siegfried, den germanska dygden och renheten, den niflungska troheten, den tyska själens ridderliga hjältemod och oförvägna kärlek till ödet. Donau är Pannonien, Attilas rike, den österländska och asiatiska tidvattenvåg som … betvingar den germanska tapperheten.”
Vad som är vad är dock inte entydigt. Péter Esterházy skriver i sin roman Nedför Donau: ”Ty helt förgäves är Donau i sin upprinnelse tysk… Kan det vara så att denna vattenografi i själva verket är det senaste hundra årens historia? Plus en liten avstickare till Don på några miljoner döda, d.v.s. till Spree…)” Donau må ha konkurrenter bland floder som bevattnar kulturen och förtäljer historien, men den förtäljer ovillkorligen sina egna berättelser, och dessa är många.
Trots att de företar samma resa, färdas samma väg, skiljer sig Esterházys och Magris verk åt. Starten sker vid Donaus källa i Schwarzwald. Enligt myten kan källan härledas till stuprännan i huset hos en gammal dam och i grunden är Donau kanske snarare att se som en biflod till Brigach. Författarna rör sig var och en hemtamt genom Centraleuropa ned till deltat i Svarta havet. Men böckerna är olika till form, innehåll och stil. Magris Donau är en samling korta eller halvlånga essäer som oftast tar avstamp i en plats och ett historiskt skeende, en person eller monument som är förknippad med den specifika platsen. Därefter låter han associationskedjan ta form. Som när han i avsnittet om Ulm berättar om ingenjör Neweklowskys livsverk, en över 2000 sidor lång systematiserande encyklopedi över (en viss del av) Donau med redovisning av sjöfartens historia, skeppstyper, biflodernas utbredning, geografi och geologi, skeppsterminologi, fonetiska och ortografiska variationer… Om man vill kan man läsa Magris Donau som en metatext till Neweklowskys, med den skillnaden att Magris låter associationerna löpa tvärs över sitt breda register och inte ber om ursäkt för att inte vara fullständig, även om läsaren nog kan uppfatta honom som vara just det.
Esterházys Nedför Donau är en reseroman som emellanåt gränsar till något av en postmodern deckare (något slags fråga ska få ett svar, men vilken är egentligen frågan?). Boken är också såväl en historisk berättelse som en samtidsskildring av ett Centraleuropa i förvandling. Ätten Esterházy är intimt förknippat med det Habsburgska Centraleuropa och det rör sig således om nedslag i en släkts självbiografi som här integreras och interfolieras med kulturhistoriska betraktelser. Frågan om vad är som egentligen utgör en flod besvarar Esterházy med en indirekt förklaring till hur floden spelar huvudrollen i framställningen: Vattnet inte är något speciellt, men den flod som vattnet bildar utgör historien.
Nedför Donau kom ut 1991, mitt under kommunismens sammanbrott och när den mentala järnridån långsamt gick upp. Detta utdragna skeende återspeglas mycket riktigt längs resan. Utan att behandla det annat än i förbigående är framställningen präglad av hur släkten Esterházy drabbades av kommunismen när deras egendom konfiskerades. Donaukom ut fem år tidigare, 1986. Magris är starkt förknippad med Trieste, en stad som lyser som ett emblem för Centraleuropas mobila kulturella gränser. Det är också i det närliggande Jugoslavien som Magris gör sin främsta samtidsanalys. Jugoslavien är ett slags parallell till Donaumonarkin med dess övernationella och etniskt sammansatta karaktär. Men samtidigt som han idealiserar statsbildningen ser han faran i en eventuell sönderdelning. Jugoslavien är nödvändig för jämvikten i Europa, krävs för att upprätthålla balansen mellan kalla krigets ”Öst” och ”Väst”. Att Europas geopolitiska gränsdragning inom kort kommer att lösas upp är dock inget som Magris verkar kunna föreställa sig. Men det var ju få som trodde innan det faktiskt skedde.
Men man ska inte klandra honom. Denna resehandbok för kulturintresserade har i allra högsta grad ett värde som består tiden och tillåter en att slå i boken som vore den ett kulturhistoriskt uppslagsverk. Och i kavalkaden av tänkare som han refererar till återfinns även Kirkegaard som apostroferas med att varje försök till helhetsbild lockar gudarna till skratt.
Andreas Engström är kritiker och redaktör för Kokpunkten I Critical Point