Ett reningsbad efter sopstationen – Mike Kelley och Birgitta Marakatt-Labba på Moderna Museet, Stockholm

Av Andreas Engström

Birgitta Marakatt-Labba på Moderna Museet i Stockholm. Foto Øyvind Vågen

Visserligen skulle man kunna hävda att Moderna Museet inte är särskilt modernt längre. De breda utställningar som för decennier sen tog temperaturen på samtiden skymtar allt mer sällan fram. Istället ligger fokus på omhängningar av den stora samlingen (som Surrealistutställningen nyligen) eller på omfattande retrospektiva utställningar av sedan länge kanoniserade, på gränsen till klassiska konstnärer. Modernism och modern konst tenderar att med tiden bli omodern. Fördelarna med dessa – och där problematiken med det omodernt moderna blir mindre relevant – är dock att de verkligen presenterar hela konstnärskap i helfigur med all den dynamik, mångfald och stilistiska kontraster det kan innebära. Utställningarna med Laurie Anderson och Katalin Ladik är två lyckade exempel från de senaste åren.

Nu visas samtidigt två stora utställningar med den amerikanske konstnären Mike Kelley och Birgitta Marakatt-Labba. Till dessa utställningars fördelar kan man lägga hur de även visar med vilken konsekvens två så olika konstnärer arbetat över decennier.

Mike Kelly på Moderna Museet i Stockholm. Foto: Andreas Engström

Det är direkt överväldigande att träda in i den öppna struktur av rum som utgör Mike Kelleys utställning. Videoprojektioner på väggarna, ljud strömmar ur högtalare, anteckningar på papper, skulpturer av bråte och skräp. Det är som att vandra in i en sopstation där populärkulturens slaggprodukter återvunnits och satts samman till nya konfigurationer. Det hela bottnar dock i ett tämligen konsekvent utforskande av människors fantasier och det undermedvetna samt inte minst ungdomskulturens uttryck, attribut och produkter – pop, kiosklitteratur, fest, porr. Det är starkt amerikanskt och på så sätt avlägset och främmande för mig. Men det finns också något oundvikligt universellt i denna installation, detta om man så vill offentliga tvättande av konsumtionskulturens smutsiga byk som är subversivt, inte bara till idén men också till sitt uttryck.

Här ligger också samhällets skuggsida och solkiga undermedvetna till beskådan och är antitesen till allt som skulle vara politiskt korrekt. Att det känns universellt är en sak, men det är samtidigt ytterst otidsenligt då det mesta gjordes från 1980-talet fram till Kelleys död 2012. Och denna tidsresa känns minst sagt väldigt uppfriskande.

Också Birgitta Marakatt-Labba har förärats en egen utställning som även den inte bara sammanfattar ett konstnärskap som sträcker sig över decennier men som tydliggör med vilken enastående konsekvens hon arbetat, både vad material och tematik beträffar. Det senare handlar om den samiska miljön och kulturen som innefattar såväl arbete och livsbetingelser som myter och föreställningsvärld. Det förra, materialet och själva (konst)hantverket, beskriver konstnären själv i en presentationsfilm nästan som en uppenbarelse – hur hon liksom plötsligt insåg att hon ska arbeta med broderier på tyg där penseln bytts ut mot nålen.

Brodyren skapar ett slags tredimentionalitet till motiven där bakgrunden så gott som konsekvent är de vida nordliga landskapen i en form av vitt som så starkt erinrar om det unika samiska landskapet – vitt ljus som reflekteras bländande i snön, men som samtidigt är i halvdager, dunkelt och svagt. Det går att se en vis tematisk vändning, eller utveckling, under det senaste decenniet där miljöfrågan tar större plats men som likväl förbinds indirekt till verken från tidigt 80-tal – exploateringen av landskapet och kulturen har alltid funnits där.

Mike Kelley blev tidigt ett viktigt namn på Los Angeles punkiga tidiga 1980-talsscen medan Birgitta Marakatt-Labbas genombrott kommit först det senaste decenniet med medverkan på Documenta i Kassel 2017, följt av flera stora retrospektiver, senast på nya Nationalmuseet i Oslo förra året. Det rör sig likafullt om två ytterst starka kontrasterande konstnärskap där den förres materialbredd och subversiva estetik möter ett lika politiskt uttryck i form av ett estetiskt reningsbad som är Marakatt-Labbas.