Bubblor och skum – Peter Sloterdijks sfärologi

Vad händer med meningen när de stora berättelsernas skyddande kupoler spricker? Med Peter Sloterdijks sfärologi som utgångspunkt följer Simon Carlfjord en rörelse från moderlivets första bubbla via modernitetens glober till senmodernitetens skum. Framträder gör en samtid där symbolisk koherens inte längre är given, men där mindre, självskapade meningsvärldar fortfarande förmår ge skydd, orientering och sammanhang.

Av Simon Carlfjord

Symbolisk koherens kan definieras som en sammanhållande meningsstruktur som gör att former hänger ihop som uttryck för en gemensam helhet snarare än enskilda ting. Det går att argumentera för att symbolisk koherens i senmodernitet inte längre kan uppnås och symboler därmed inte kan agera meningsbärande. Denna slutsats utmanas dock genom de alternativa metaforiska strukturer som den tyska filosofen Peter Sloterdijk formulerar i sin monumentala Sphären-trilogi: I – Blasen, Mikrosphärologie (1998), I – Globen, Makrosphärologie (1999) II – Schäume, Plurale Sphärologie (2004). Med utgångspunkt i denna trilogi kanske nya teorier kan utvecklas för att förtydliga förutsättningarna för symbolisk koherens i senmoderniteten.

Jorden inuti en färgglad bubbla. — Illustration: Gemini AI

Bubblor (Blasen)

Sloterdijks beskriver sitt tänkande som en fotnot till Martin Heideggers Vara och tid. Sloterdijk menar att Vara och tid är ofullständigt eftersom analysen av varat-i-världen (In-der-Welt-sein) saknar en fullständig spatial dimension. Heidegger fäster, menar Sloterdijk, alltför stor vikt vid människans temporala existens och vid varandet-mot-döden. Heidegger fundamentalontologiska analys får därför hos Sloterdijk en rumslig vidarebearbetning och finner, möjligen, sin fulländning. Sloterdijk analyserar inte människans tidsliga förmedvetenhet, utan människans spatiala förmedvetna strukturer.

De spatiala förmedvetna strukturerna spåras tillbaka till sitt mest fundamentala ursprung: moderlivet. Moderlivet är existensens förutsättning och denna spatiala erfarenhet utgör (gro)grunden för medvetandets framväxt. Sloterdijk ser varat-i-moderlivet som urgrunden för existentiell helhet. I moderlivet existerar vi inte som individer, utan i symbios med moderkakan, omslutna av fosterhinnan. Detta prenatala proto-vara-i-världen innebär inneslutenhet som ursprunglig erfarenhet.

Att födas innebär ett kapande av bandet till moderkakan: navelsträngens sömnlösa näringstillförsel ersätts av en annan näringslogik, modersbröstet. Navelsträng byts mot bröst, och den inre moderkakan ersätts av den nu yttre tillgängliga modern. Därmed uppstår en andra helhet, en bubbla utanför moderlivet. Barnet och modern. Faderns roll är ännu inte symboliskt definierad, eftersom fadern fortfarande befinner sig utanför bubblan. För att den symboliska (kärn)familjen ska bli symboliskt begriplig för barnet måste fadern på något sätt träda in i bubblan.

“Individen har ett skydd mot omvärlden – ett filter, en osynlig hinna – som särskiljer – och skyddar – det inre från det yttre.”

Faderns symboliska intrång i den första bubblan – vilket psykoanalysen sedan Freud ofta analyserat i termer av oidipala konflikter – framträder hos Sloterdijk inte främst som ett svartsjukedrama om begär, utan mer som en nödvändig omstrukturering: barnet tvingas slita sönder en ursprunglig helhet för att kunna inkludera även fadern som symbolisk aktör. Sönderslitandet av bubblan är inte i första hand traumatiskt, utan utvecklande, även om risken för trauma, som vid många utvecklingssprång, är ständigt närvarande.

Den mentala bubbla som omsluter barnet i är ett skydd, en osynlig förlängning av fosterhinnan. Det ursprungliga traumat är fosterhinnans punktering när vattnet går, men detta repeteras på ett symboliskt plan genom hela livet. Människans vara-i-världen måste därför, enligt Sloterdijk, förstås som samvaron av en mental och osynlig symbolisk bubbla runt individen. Individen har ett skydd mot omvärlden – ett filter, en osynlig hinna – som särskiljer – och skyddar – det inre från det yttre.

Ett exempel ur Knausgårds Min kamp kan illustrera temat. Knausgård skriver intensivt om sin barndom och sitt barndomshem. Vid ett tillfälle beskriver han den allmänmänskliga erfarenheten av att besöka en kamrats hus längre ner på gatan och noterar att vännens hus luktar annorlunda än hans eget hem. I en sfärologisk analys kan händelsen förstås som ett sfärologiskt trauma. Fram till dess hade Knausgårds hem fungerat som den bubbla som definierade världens parametrar. Mentalt levde han i en bubbla vars meningsbärande horisonter utgjordes av hemmet och familjen.

Den nya doftupplevelsen punkterar den osynliga hinnan; något tränger in och genom den skyddande symboliska hinnan och får så att säga det symboliska fostervattnet att rinna ut. Tidigare antagande om världens struktur visar sig vara felaktigt, och den nya verkligheten måste snabbt omtolkas och integreras i livsvärlden. Nu måste även grannpojkens hus och dess dofter få plats i den nya och spatialt utvidgade livsvärlden: grannskapet.

“Efter Galilei finns det inte längre metafysiskt skydd mellan
människan och universum: vi jordbor är planetära varelser
exponerade för kosmos kyla.”

Glober (Globen)

Västerlandets dilemma kring upphävandet av en skyddande symbolisk hinna blir kanske som allra tydligast med Galileo Galilei. Utan onda avsikter slipade han glasbitar till konvexa och konkava former och placerade dem i ett rör. Därefter riktade han sin uppfinning mot universum och satte ögat mot röret. I detta ögonblick punkterade han den antika världens metaforiska skyddshinna – den kupol som inneslöt en platt och relativt statisk värld. Genom kikaren perforerades hinnan och ett kallt universum trängde igenom och nådde ända ner till jordytan. Efter Galilei finns det inte längre metafysiskt skydd mellan människan och universum: vi jordbor är planetära varelser exponerade för kosmos kyla.

Stockholm under en skyddande bubbla. — Illustration: Gemini AI

Moderniteten är en av naturvetenskapen framtvingad förlorad oskuld, men också ett försök att skapa nya meningsbärande skyddsstrukturer s.k. ”glober”. I moderniteten kan mening inte längre ges av universums inre struktur; utan måste skapas aktivt av människan. Imperier, nationalstater och ideologier kan i moderniteten laddas med mytopoetisk kraft för att skapa sammanhållande glober med symbolisk koherens. Individen behöver inte själv förstå världen; nationalstaten, partiet, och liknande förstår världen åt individen.

I den här frågan finns både skillnad och kontinuitet från moderniteten till antiken. Skillnaden dessa emellan var att antiken metafysiskt definierade kriterier för samhällsordningen, medan moderniteten bygger på politiskt definierade kriterier. I en samtida kontext är Sovjetunionens kollaps ett närliggande politiskt exempel på hur en symbolisk och materiell glob punkteras och upphör. Sovjets fall innebär en traumatisk symbolisk omtolkning för hela planetens invånare, inte bara de närmast berörda.

Det Francis Fukuyama kallade historiens slut kan lika gärna förstås som ännu en förlorad symbolisk oskuld i form av implementeringen av en ”mega-glob” (en amerikanskt präglad demokratisering) som åtminstone till stora delar lyckades omfatta hela planeten. Inuti denna megaglob låter frågeställningar om mening och symboler sig åter analyseras.

Skum (Schäume)

Att vara-i-världen i senmodernitet är att existera efter det att meningsbärande glober punkterats. Cyniskt distanserade förhållningssätt till metanarrativ innebär en symboliskt svårnavigerad tillvaro. En fördjupad sfärmetaforik skjuter dock här fram skummet till bärande metafor. När bubblor kollapsar försvinner inte behovet, utan bubblan re-konstrueras till mindre enheter.

Bubblor över Stockholm med stjärnor. — Illustration: Gemini AI

”Senmodernitetens självförverkligande är inte främst en lyx, utan även överlevnadsinstinkt.”

Historiska samhällen kunde erbjuda människan värderingar och ritualer. Att växa upp i dessa samhällen innebar att finna sin (mer eller mindre förutbestämda) roll i ett metanarrativ och “göra rätt för sig”. I en värld där metanarrativen kollapsat föds barnen tvärtom rakt ut i ett kallt universum för att sedan tvingas definiera sig själva. Senmodernitetens självförverkligande är inte främst en lyx, utan även överlevnadsinstinkt. Det senmoderna subjektet ärver inga symboliska gränser, utan måste i stor utsträckning definiera sina gränser, sina skyddande barriärer, på egen hand.

“Skummet är dock inte uttömt på mening; mening är snarare utspridd, deterritorialiserad och decentraliserad.”

Den omslutande symboliska hinna som antikens, men även modernitetens samhälle erbjöd genom ritualer, mytologi och religion lyser för det senmoderna barnet i hög grad med sin frånvaro. Denna frånvaro av given symbolik innebär en frihet som samtidigt är en ångest. Kierkegaard var tidigt ute med att fästa vår uppmärksamhet på denna logik. Att existera i senmoderniteten som individ är att vara-i-skummet såsom en frånvaro av gemensam värld, men närvaro av multipla intrasfäriska världar. I senmoderniteten kan myriader av mindre koherenta symboliska världar samexistera utan att nödvändigtvis konkurrera. Konst och popmusik kan exempelvis skapa mindre bubblor av mening och koherens; en tre minuter lång poplåt kan fungera som ett komplett symboliskt universum och därigenom verka läkande som substitut. Läst i en sådan kontext blir övergången från stora metanarrativ till filterbubblor mer en terapeutisk nödvändighet än en regression.

Skummet är dock inte uttömt på mening; mening är snarare utspridd, deterritorialiserad och decentraliserad. En i-skum-varo är en utmaning för individen som måste navigeras för att inte symbolvärlden ska kollapsa. Om autenticitet i moderniteten kunde vara ett långfinger åt auktoritet, är senmodern autenticitet i högre grad en fråga om relationalitet gentemot egna och andras sfärer. Det senmoderna skummet öppnar upp för nya former av autenticitet som i tidigare skeden blockerades av modernitetens metanarrattiv om på varandra följande framsteg och upplysning. Kollapsen av de stora narrativen framtvingar en symbolisk (om)tolkning av världen utifrån en nollpunkt som först nu blivit tillgänglig. Nollpunkten är varje skumcells absoluta centrum och definieras av dess relativa förhållande till sin omgivning.

”Den senmoderna individen skapar sitt eget symboliska universum och ansvarar för sin egen symboliska koherens för att tolka världen som helhet.”

Metaforiken kring ”filterbubblor” fångar endast delvis autenticitetfrågan i senmodernitet. Metaforiken behöver fördjupas med en fundamentalontologisk funktion kopplat till skydd mot semantisk överbelastning – samtidigt som dess kreativa aspekter bejakas. I senmodernitet är individen inte utlämnad till omkringliggande narrativ för att tolka världen. I ett höghus med tjugo lägenheter kan tjugo symboliska världar samexistera. Detta är pluralismens och mångkulturens kärna, men innebär en traumatisk symbolisk omtolkning av världen utifrån ett historiskt modus för att vara-i-världen.

En semantisk överbelastning som leder till ofullbordad integrering av de multipla symbolvärldarna i skummet riskerar att istället romantiskt försöka återskapa tidigare mono-glober och upphöja nostalgin till kreativ princip. I svensk kontext kan vaga alluderingar till ett svunnet folkhem agera som politiska visioner på både höger och vänster sida och kanske mest utopiskt i Göran Persons poliska projekt om det gröna folkhemmet. Motsatsen till nostalgi kan fastna i en naivitet gällande den reala smärtan i en förlorad sammanhållen värld, en ironisk lekfullhet och cynisk distans till allt som sammankopplas med mening.

”Det symboliska universumet i senmoderniteten har inte storleken av en tidigare glob såsom Romarriket, Sovjetväldet eller aztekerna. Det […] befinner sig på individens hinna mot världen och förutsätter en självskapad (parthenogenetisk) symbolgenerering.”

För att navigera mellan extremer av nostalgi och cynism behöver små symboliska universum försvaras och bejakas. Det symboliska universumet i senmoderniteten har inte storleken av en tidigare glob såsom Romarriket, Sovjetväldet eller aztekerna. Det senmoderna symboliska universumet befinner sig på individens hinna mot världen och förutsätter en självskapad (parthenogenetisk) symbolgenerering. Friheten består i att kunna välja allianser och samhörighet genom rum och tid. Individen kan tolka världen genom emo-musik, Harry Potter eller antikens Grekland. Det finns inget stort metanarrativ.

Den senmoderna individen skapar sitt eget symboliska universum och ansvarar för sin egen symboliska koherens för att tolka världen som helhet. Djupet av den symbolisk koherens som kan uppnås är proportionerlig i förhållandet till antalet sfärer som utan att motsättningar eller dissonans uppstår kan integreras i livsvärlden. Individen kan i senmoderniteten ansluta sin egen symbolvärld till större kluster av mening ur historien, världsreligioner och politiska rörelser.

Därigenom kan individen tolka sitt eget vara-i-världen genom svunna strukturer utan att upphöra vara senmodern. Nya symbolvärldar kan uppfinnas genom uppfyllandet av en inre koherens kring meningsfullhet. Ett sådant symboliskt universum har inget krav på symbolisk universalitet, dess omfattning är i första hand funktionell. Om inte senmoderniteten ska kollapsa i monokultur, och krig mellan monokulturer, behöver sådana nya meningsfulla symboliska situationer formuleras inuti det som vi här kallar för skummet.