Vi publicerar tre dikter av den svenska poeten Xénie Bertell
Sidenfingrar
Legenderna berättas under mina händer. Hennes stjärnehjärta slår. Sidenfingrar smeker fram själens ofödda orkidé i mig. Virvlande i tangohavet över tilltrovågor spelar sapforegnet över oss.
Det är här den tredje delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt ditt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare ochs sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två tidigare delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberprogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida (länk) där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken (här). BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.
Trieste, Oslo, Venedig. Tre städer vid vattnet, tre städer byggda invid eller på vattnet, som levt av vattnet – handel, sjöfart, fiske – och lever av vattnet – kryssningsturister, lyxbostäder med sjöutsikt – och som nu har hamnat i bakvattnet (Trieste, en gång hamnstad i ett habsburgskt imperium som inte längre finns), lever på det som finns under vattnet (Oslo, huvudstad i den elbilstäta oljenationen Norge) eller är i färd med att sjunka ner och försvinna under vattnet igen (Venedig – först in och kanske också först ut?)
Bilderna har tidigare visats på galleri Matverkstaden i Malmö i samband med Malmö Gallerihelg hösten 2024.
I årets första nummer av Kokpunkten följer vi upp ett par teman från föregående nummer samt introducerar några nya.
Vi har glädjen att kunna fortsätta publicera skönlitterära texter. I detta nummer medverkar unga Katapultprisvinnaren Mickaela Persson med fem dikter ur nyskrivna sviten Till Åsa.
Eli Friedrich Getreu var en ung judisk-österrikisk man i Wien vid tiden för nazisternas maktövertagande. Under sina tonår förde han dagbok och efter att i förra numret publicerat hans både detaljerade beskrivning och analytiska betraktelse över kristallnatten får vi här följa honom under flykten från Wien till Danmark. Översatta utdrag ur dagboken publiceras framgent i kommande nummer.
Sara Shamloo Ekblad fortsätter att belysa tillgänglighet inom konst- och kulturlivet med att introducera frågan om synanpassning av biograffilmer. Detta kommer att diskuteras ytterligare i en artikelserie i de nästkommande numren.
Vi publicerar här den första artikeln i en återkommande spalt där våra medarbetare belyser olika teman inom den samtida och nära samtida litteraturen. Först ut är Andreas Engström som skriver om ett par skönlitterära böcker kring temat Donau.
Vi har glädjen att här introducera två nya medarbetare som framöver kommer att bidra regelbundet i Kokpunkten. Kraków-baserade Sonia Engström kommer att skriva om kultur i Central-och Östeuropa med viss betoning på konstmusik samt Polen och Ukraina, där hon tidigare bodde. Filmvetaren och konstnären Petra Werner bidrar här med den första i en serie essäer kring tv-mediet och film. Först ut är en artikel om den svenska tv-personligheten Ria Wägner.
Trevlig läsning önskar redaktionen för Kokpunkten I Critical Point
Dikterna till Åsa, en av mina stora förebilder. Med sina kloka råd och tankar hjälpte hon mig uthärda min snåriga gymnasietid.
Minnesfoto av ditt mottagningsrum
Lesbisk och lyrisk och nervös sitter jag kapprak i skrivbordsstolen. Inväntar en harpkaskad av ringtoner.
I en kuvös av romantiserande minns jag mottagningsrummet där jag är vindrufsig i håret och det är eftersommar i hjärtats djupkultur.
Nu måste det hända något! Jag kan inte bara sitta här! I den varma efterdyningen av din omtanke.
Och så plötsligt: swish! Ett mail. Värmen i magen blir drömmens atlaskota. Ty mailet är en försiktig rorpinne och hela du är ett inlyssnande ankare.
Jag framkallar ur minnets kamera vattenglaset på bordet. Stolen med den mjuka dynan och kudden över ryggstödet. Nu närmar sig bilden med ljusa stöveltramp.
Efter förra numrets ögonblicksskildring av kristallnattens tilldragelser fortsätter resan genom ett fientligt Tyskland på väg till Danmark och den hägrande utbildningen till jordbrukare för att sedan kunna fortsätta till Palestina och odla upp det heliga landet.
Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar nedan en översättning av anteckningarna från flykten till Danmark. Utdraget är del två i en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken. Den första delen publicerades i förra numret av Kokpunkten I Critical Point.
Söndagen den 11 december 1938
Flensburg ligger bakom mig, den tyska gränsen är passerad, nästa station ligger redan i Danmark. Vi susar genom landskapet, det är en klar, härlig vinternatt, en ljum vind blåser, himlen är ljusare på ett ställe, förmodligen på grund av ljusen från en stad. Med oss i kupén sitter en ung, flott danska vars hår fladdrar i vinden, hon ser väldigt sportig ut. Därefter kom vi till den danska gränsstationen Padborg, där allt sköts mycket raskt av unga, trevliga tjänstemän. Nu färdas vi redan i Danmark; jag står vid fönstret. I mörkret ser man ingenting, bara himmel; himlen smälter ihop med horisonten, överallt, himmel, stjärnor; det är en sådan ovanlig syn att jag blir riktigt högtidlig till mods. Jag lutar huvudet långt ut och insuper luften i fulla drag. Vilken skillnad det råder mellan staden, en konstgjord skapelse, och landet, naturen! Vilken gåva att få leva på landet, skapa, arbeta och se vad man åstadkommit. Det blir så bra, jag kan inte ens föreställa mig det. Det är inga tomma ord. Tvärtom: alltihop är alldeles för lite.
Få floder är så mytomspunna och förknippade med historiska skeenden, myter och konst som Donau. Det finns förvisso konkurrenter. Som Claudio Magris uttrycker det i mastodontverket Donau: ”Rhen och Donau har varit motståndare och utmanat varandra. Rhen är Siegfried, den germanska dygden och renheten, den niflungska troheten, den tyska själens ridderliga hjältemod och oförvägna kärlek till ödet. Donau är Pannonien, Attilas rike, den österländska och asiatiska tidvattenvåg som … betvingar den germanska tapperheten.”
Den 13 januari hölls årets Guldbaggegalan på Cirkus i Stockholm. Galan firar i år 60 år. I anslutning till galan uppmärksammades det att enbart en av de fem filmer som var nominerad till Bästa film hade ett syntolkningsspår. Syntolkning används för att förmedla visuella intryck till personer med synnedsättning.
Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du för det första troligen i övre medelåldern, och för det andra minns du henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina teveprogram genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts teveprogram gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text kommer jag att berätta närmare om henne, och närläser även några av inslagen i hennes program för att lyfta fram hennes speciella teve-estetik. Men först vill jag teckna en kort bakgrund när det gäller tidig svensk television.
Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, som upptäckte DNA. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig på operafestivalen Opera Rara i Kraków och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.
När ett år går mot sitt slut och ett nytt står för dörren är det så dags för ett nytt nummer. Efter återstarten hösten 2024 med två nummer (det första publicerades i september) kommer vi att under 2025 fortsätta komma ut regelbundet en gång i kvartalet. Nästa nummer 1/2025 utkommer i början av april.
Efter att i det förra numret ha utforskat konst och tro med hjälp av William Blake, närmar vi oss denna gång området konst och drömmar i Soly Erlandssons essä med hjälp av bland andra C. G. Jung och Francisco Goya. Förra numrets artikelserie om förintelsens kulturella avtryck får en fortsättning eller snarare en föregångare i form av en nyöversatt ögonblicksbild av kristallnatten från det då snart försvinnande judiska Wien. Detta utdrag ur en dagbok kommer att följas upp i kommande nummer och är hämtat från ett pågående, flerspråkigt, bokprojekt som bygger på dagboken.
Sara Shamloo fortsätter med konstspåret och undersöker hur visuell och skulptural konst kan tillgängliggöras med andra sinnen än synen. Vi djupdyker i kroppsbehåringens och den upplevda – av egna eller andra – fulhetens idéhistoria genom översättning av två utdrag ur en ny tysk bok – Hässlichkeit – av Moshtari Hilal samt bjuder på en översättning av en av det senaste årtiondets mest uppmärksammade engelska poeter Kate Tempest i form av långdikten Brand New Ancients.
En nyutkommen norsk antologi om kulturtidskrifter föranleder Andreas Engström att kommentera situationen för svenska kulturtidskrifter i ljuset av dagens destruktiva kulturpolitik. Slutligen undersöker Øyvind Vågen i ett fotoreportage vad som utspelar sig off season i en portugisisk badort där höstvindarna har skrämt bort alla utom de mest inbitna surfarna.
God läsning & gott slut på 2024 önskar vi på Kokpunkten I Critical Point.
Kae Tempest (född 1985) är en prisbelönt brittisk spoken word-artist, poet, skivartist, författare och dramatikersom tilldelades 2012 års Ted Hughes Award, utdelat 2013, för sin långdikt Brand New Ancients som här återges i utdrag i svensk översättning. Den som vill läsa det engelska originalet kan göra det hos webbplatsen Genius eller se honom läsa ur dikten på Letters Live. En analys av dikten finns att läsa på Glasgow Women’s Librarys webbplats. Han har även skrivit en hyllad debutroman, The Bricks That Built the Houses.
Förr i världen var myterna berättelserna vi använde för att förklara oss själva.
Men hur kan vi förklara hur vi hatar oss själva, vad vi har gjort oss själva till, hur vi klyver oss själva i två, hur vi överkomplicerar oss själva?
Men vi är fortfarande mytiska. Vi sitter fortfarande fast för gott någonstans mellan det hjältemodiga och det ömkansvärda. Vi är fortfarande gudalika; det är det som gör oss så monstruösa. Men det känns som vi har glömt att vi är mycket mer än summan av alla de saker som tillhör oss
Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar här en översättning av anteckningarna från den 10 november 1938, den så kallade kristallnatten som här skildras närmast i realtid. Utdraget är en del av en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken.
Familjen Getreu i Wien i slutet av 1920-talet. Foto: Privat.
Torsdagen den 10 november 1938
Intryck från en dag i Wien, Tyskland. Tidigt i morse, på väg till rådhuset, läste jag i tidningen att Ernst von Rath1, ambassadråd av första klassen, som hade skadats svårt av den 17-åriga juden Grynszpan i Paris, hade avlidit av sina skador. Jag gick till rådhuset för att ordna med mitt intyg om att inga hinder förelåg [Unbedenklichkeit] och lyssnade på vad människorna talade om och berättade; till exempel sade en herre: ”Idag klockan sju på morgonen kom officerare och soldater till mitt hem och förklarade att de hade i uppdrag att söka efter vapen. Och de var mycket vänliga och korrekta.” Ett par andra herrar sade att något liknande hade utspelat sig också hos dem, och så vidare.
Det är sommaren 1999 och min mamma ler mot mig när jag sitter på ryggen på en ponny. Den bär runt mig i en ring. En tysk kvinna klappar djuret. För ett ögonblick tror jag dock att det är mig hon klappar. Hennes hand stryker över mitt håriga ben.
Det är hösten 2004, jag sitter på bussen på väg hem. En liten tysk flicka, yngre och mindre än jag, frågar högt sin mamma: ”Varför har flickan där skägg?” Jag sitter mitt emot båda, sänker blicken, rusar av bussen vid nästa hållplats.
Det är sommaren 2006, jag sitter med rakade ben och shorts bredvid A i en trampbåt på sjön i stadsparken. A, denna vitblonda pojke med ljusblek hy och isblå ögon, tittar på mina lår: ”Varför har du svarta prickar där?” säger han. Jag sänker blicken och räknar de mörka hårrötterna som skimrar genom min hud.
Av Sara Shamloo Ekblad (text) och Øyvind Vågen (foto)
Vad är tillgänglig konst? Den frågan har jag ställt många gånger, inte minst med tanke på mitt intresse för visuell konst och att jag lever med en synnedsättning.
Under de senaste åren har konstmuseers intresse av att tillgängliggöra sina samlingar ökat, vilket har aktualiserat frågeställningen alltmer. Det senaste exemplet var i höstas, när jag på sociala medier såg reklam för en tillgänglig fotoutställning. Jag tänkte att det väl var som vanligt när en konstutställning ska tillgängliggöras: en konstpedagog väljer ut några konstverk som hen sedan, efter bästa förmåga, beskriver i ord.
Under årens lopp har jag hunnit med ett antal sådana visningar och jag var inte särskilt lockad att gå på en till. Den nya tillgängliga fotoutställningen var därför inget jag fäste någon större uppmärksamhet vid. Men när det var dags för fotoutställningen svämmade mina sociala medier fullkomligt över av personer som lyriskt berättade att de hade varit på utställningen. Jag förstod att jag hade dragit förhastade slutsatser och bestämde mig för att bege mig till utställningen.