Nu har vi åter glädjen att presentera en ny skribent, Henrik Johansson, som har låtit oss publicera en text som tidigare publicerats i Arbetaren. Om arbetsvillkoren bakom kulisserna i restaurangvärlden. Ett unikt inifrånperspektiv.
Av Henrik Johansson
Martin Bentzen är död. Han var en dansk stjärnkock och köksmästare som tränade på fritiden och bara var 32 år när han lade sig på soffan hemma i Shanghai. Han dog i sömnen. Hjärtstilleståndet orsakades av stress. Bentzen jobbade femton timmar per dag, sju dagar i veckan. Det är extremt, men inte unikt. Det är en konsekvens av en skev kultur bland stjärnkrogarna. Resultatet av en jakt på perfektionism, på en konkurrens där det gäller att alltid ligga på topp, att ständigt komma med nya rätter, nya smaker, att alltid satsa allt. Det är en kultur där stjärnorna i Michelinguiden betyder allt, och de anställda, vars arbete har skapat stjärnorna, betyder inget.
En svårt misshandlad kanin i Kraków fick människor över hela Polen att följa kampen för hans liv. Sonia Engström skriver om Marcyś, om hoppet och sorgen – och om ett djuröde som väckt debatt om djurskyddet i Polen.
Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, där man snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.
När Dolly Parton nu är borta minns jag rösten som fyllde skrivmorgnarna med färg och gav mig mod att ta litteraturen på allvar. Brevet med tacket blev aldrig färdigt – men musiken och berättelserna finns kvar.
Dolly Parton är död. Hon gick bort den 25 augusti 2026, några månader före sin 81-årsdag.
Genom åren har jag tänkt på Dolly Parton, inte minst sedan Carl Dean, hennes älskade man, gick bort. Kort därefter berättade Dolly om sina egna hälsoproblem – med den integritet jag alltid har uppskattat hos henne. Hit, men inte längre.
Det kan vara svårt att hitta guldkornen i SVT Plays stora och skiftande filmutbud. Här guidar vi till Hitchcock och Herzog, svenska filmklassiker, nordiska thrillers och några mer egensinniga pärlor – plus ett par barnfilmer som fortfarande håller.
Av Petra Werner
Så hittar du mer än du söker efter
SVT Plays eget utbud är ofta riktigt bra. Däremot kan det vara svårt att orientera sig bland filmerna. Givetvis kan man söka på en specifik filmtitel eller gå in under ”Program” och sedan ”Filmer”, där utbudet kan filtreras på olika sätt. Men vill man ha mer riktade tips kan man först klicka på en film som verkar intressant – eller välja en viss regissör eller genre. När filmens presentationssida är öppen skrollar man ned och får tips på liknande filmer. Gör man sedan samma sak med nästa film breddas urvalet snabbt. På varje presentationssida finns också en kort sammanfattning, fakta och uppgift om hur länge filmen går att se, såvida den inte ligger ute tills vidare.
”I min ungdom sprang vi alla och såg Werner Herzogs filmer.”
På Citadellet i Landskrona skildrar utställningen Flykten 1943 de danska judarnas dramatiska flykt över Öresund. Men den stannar inte vid berättelsen om räddningen: också den svenska antisemitismen och de svårigheter som väntade efter kriget får plats. Det gör utställningen både mindre bekväm och mer angelägen.
Nu är det höst. Eller årets säsong av Sommarvärdar är till ända. I går sändes det sista programmet för i år. Vad passar väl bättre då än att tipsa om vad man kan fortsätta att lyssna på? Ulf Andersson har samlat ihop en knippa program du inte får missa.
Attraktionens vindlande vägar – om snygghet, begär och lust
Vad gör en människa attraktiv – och vad händer med lusten när kroppen förändras? Två P1-program närmar sig begär och sexualitet från olika håll, med personliga berättelser och kunniga röster.
Historiska dokumentärserier är åter i blickfånget. Men medan nya storproduktioner om världskrigen och USA:s historia får uppmärksamhet riskerar en av de mest fascinerande skildringarna av Europas mellankrigstid att gå tittarna förbi.
Historieintresset är stort bland dem som ser dokumentärfilm. När den nya dokumentärserien ”World War II with Tom Hanks” får premiär är det en kulturhändelse. Aftonbladets recensent Markus Larsson konstaterar att den ”beskrivs som den mest ambitiösa och heltäckande serien om andra världskriget sedan det brittiska referensverket ’The World at War’ från 1973. I tjugo delar guidar Tom Hanks tittaren genom krigets triumfer och folkmord”.
Sommarens semesterresa med familjen gick till London, under resan hade jag förmånen att kunna besöka några av stadens museer. Tre utställningar. National Gallery, Transport Museum och V&A East berörde i synnerhet. Dessa utställningar fick mig att i sommarens värme fundera över förhållandet mellan teknik och människa även i vår tid.
För att spara energi valde jag att inte se mycket på National Gallery utan vilade ögonen i golvet, för att med skyndsamma steg röra mig mot Turner-avdelningen. Först där tittade jag upp och kunde betrakta Rain, Steam and Speed (1844). Under senare år har Turner mer och mer berört mig, och knappt någon annan berör mig som Turner. Hos Turner finns en suddig mänsklig blick som är fullt närvarande tillsammans med tekniken. Turner kisar mot civilisationen och en annan bild framträder. En form av tydlighet som visar suddigheten.
I väntan på nästa nummer av tidskriften som beräknas publiceras runt den 15 september så bjuder vi på några smakprov ur det kommande numret. Först ut är ett urval bilder från ett längre fotoreportage om det så kallade Djävulsberget utanför Berlin.
Av Öyvind Vågen
I Berlin är spåren efter såväl andra världskriget som det kalla kriget aldrig särskilt långt borta – vare sig inne i stan eller i dess utkanter och omnejder. En plats som vittnar, minner om båda krigen, är Teufelsberg, eller ”Djävulsberget”.
I en cykelkorg sitter en upprörd jycke modell mindre. Ur dess lilla rosa gap slungar den hundlika svordomar, som nog bara andra hundar tvivelsutan kan tyda. Men matte trampar oförtrutet på med sin cykel, helt obekymrad om hundens uppenbara protester mot att behöva färdas på ett så oacceptabelt sätt, sett ur hundens perspektiv.
Klimatförändringarna diskuteras ofta som om forskningen vore osäker eller splittrad. Men flera oberoende kunskapskällor pekar åt samma håll: den globala uppvärmningen är verklig, accelererande och huvudsakligen orsakad av människans utsläpp av växthusgaser.
Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak:
• 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen, det vill säga orsakad av människan.
• Direkta mätningar – med termometrar och satelliter samt av havstemperaturer – visar en tydlig och accelererande uppvärmning.
• Paleoklimatdata från iskärnor, sediment och trädringar visar att dagens förändring är snabbare och större än de naturliga variationer vi känner till.
Det finns alltså ingen alternativ, sammanhängande vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än människans utsläpp.
Med anledning av den nyligen invigda stora Frida Kahlo-utställningen på Tate Modern i London har vi glädjen att återpublicera den svenska konstnären Channa Bankiers poetiska text om hur hon först fick upp ögonen för Frida Kahlos konst för snart femtio år sedan.
Det var Gittan som hittade henne åt oss. Hon hade några tummade skrynkliga tidningsurklipp, ömsint förvarade i plastfickor, som vi satt och gapade över nån gång i slutet av 70-talet. Det var nog bara tre-fyra bilder men vi insåg omedelbart att detta var något oerhört, som bekräftade våra mörkaste farhågor, nämligen att det vi själva höll på med, detta grävande i kroppens rödaste och kladdigaste in- och utgångar, var universellt och ägde stor kraft.
Christopher Nolans storfilm The Odyssey har svensk premiär samtidigt som Stephen Frys nytolkning av Odysséen når svenska läsare. Men varför fortsätter Homeros irrande hjälte att fascinera oss nästan tretusen år senare? I denna essä återvänder Torbjörn Elensky till Pietro Citatis lysande läsning av Odysseus – en gestalt som kanske säger mer om vår egen tid än någon annan hjälte i antiken.
Av Torbjörn Elensky
En hjälte för vår tid
Att vara på flykt, på vandring, på resa – att leva i exil och längta till det gamla hemmet, kanske rentav en dag verkligen kunna återvända, om det ännu finns något kvar att återvända till, eller att ge sig ut i världen på jakt efter äventyr, erfarenhet, kunskap, rikedom eller ett bättre liv: detta hör till vår tids vanligaste drömmar. Och våra hjältar? Upptäckare, pionjärer, rebeller, äventyrare. Krigets hårda, enkla och raka hjältar, som Akhilleus, är oss ganska främmande, liksom de stora riksgrundarna, statsbyggarna och imperiemakarna: samhällets stöttepelare och patriarker. Nej, om det finns en hjältetyp som passar vår tid är det snarare den ensamme och vänfaste, äventyrslystne och hemlängtande, självständige och ödesbundne: den uppfinningsrike, vetgirige och berättarglade skojare som överlevde både krig, exil och hemkomst – Odysseus. Det är inte för inte som sången om just honom blev mönster för James Joyces roman om mannen på gatan, Ulysses. Eller som just hans saga lockade Eyvind Johnson till nyskrivning i Strändernas svall.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
