Adresserna i mammas fotoalbum leder oss tillbaka till släktens hus i Budapest. Under en resa med mina bröder och vår pappa väcks frågor om flykten, det judiska arvet och vårt ansvar för varandras liv.
Jag tillbringade midsommardagarna i Budapest i juni 2026 tillsammans med mina bröder och vår pappa. Mamma gick dessvärre bort för över ett år sen. Under vår uppväxt gjorde familjen en resa till Ungern då vi passade på att göra en dagsutflykt till Budapest. Min yngsta bror minns dock ingenting av den resan. Min andra bror, som är några år äldre, har enstaka minnen av den. Själv minns jag desto mer eftersom jag är äldst av oss syskon. Jag har även återkommit till Budapest i vuxen ålder, men denna gång återupptäckte jag staden tillsammans med mina bröder och vår pappa.
Vid min mammas dödsbädd blev frågan om människans värde konkret. Omsorgen om henne, familjens flykthistoria och samtidens krig för mig till frågan om vilka liv vi erkänner som värdefulla – och vilka förluster vi förmår sörja.
Vi lever otvivelaktigt i en skakig och orolig tid. Vi stretar vidare i våra liv medan samtiden kan framstå som fragmentarisk och polariserad. Tempot är ofta högt och olika världsbilder krockar med varandra. Det är också starkt oroväckande att auktoritära tendenser vinner alltmer gillande i samhället och på den globala arenan. Som om inte det vore nog, pågår krig och hotar människors existens på olika håll i världen. Det väcker frågan om hur vi förhåller oss till tiden och vad vi gör av den, liksom vad mänskligt liv och värde egentligen har för betydelse – och hur detta förmodade värde kan förstås och artikuleras. Dessa tankegångar förstärktes för mig då min mamma befann sig i livets slutskede.
En sommarkonsert i Kraków får Sonia Engström att återvända till Szymon Laks, en alltför sällan spelad polsk tonsättare. Hans musikkunskaper bidrog till att han överlevde Auschwitz-Birkenau. Men hans verk rymmer långt mer än vittnesbördet om Förintelsen: polska och judiska klanger, jazz och ett luftigt, dansant tonspråk.
Under några dagar i juli och augusti samlades en lite udda skara musikälskare i Kraków för att bevista musikfestivalen Festiwal Muzyki Polskiej. Detta följe, som jag gärna sällar mig till, har med andra ord en förkärlek för polsk konstmusik.
Den 3 juli gick den iranska författaren Shahrnush Parsipur ur tiden. Parsipur föddes 1946 i Teheran och skrev tidigt noveller och artiklar. Hon studerade sociologi och på 1970-talet arresterades hon för sina politiska åsikter. År 1976 lämnade hon landet. Hon dog i San Francisco. Den 7 augusti hölls en minnesstund för Shahrnush Parsipur. Under kvällen höll hennes svenska förläggare Massood Mafan på Baran förlag det tal som vi har fått tillåtelse att publicera nedan.
Av Massood Mafan
För mig var Shahrnush Parsipur inte bara en av Irans främsta samtida författare. Redan från början blev hon en del av Baran förlags identitet. Under mer än tre decennier kom vår relation att förändras och fördjupas – från ett samarbete mellan förläggare och författare till vänskap, gemenskap och många gemensamma resor.
När vi bestämde oss för att grunda Baran förlag sammanföll det med att Shahrnush återigen hade gripits och att hennes roman Kvinnor utan män hade förbjudits i Iran. Vi tänkte därför att den första bok vi skulle ge ut på Baran borde vara just detta verk, i en ny upplaga.
Kan Rökstenen läsas som ett försök att återställa en värld som sonens död har slagit sönder? Med Bo Ralphs och Fredrik Ousbäcks tolkningar som utgångspunkt utforskar denna essä gåtan, sorgen och poesin som bärare av en hotad kosmisk ordning.
Av Simon Carlfjord
I kategorin symboliska universa inristade i sten intar Rökstenen i Östergötland en särställning i Sverige. Under senare år har tolkningsfältet kring Rökstenens betydelse vidgats. Den som kanske mest utmanat tidigare konsensus är Svenska Akademiens ledamot Bo Ralph, som 2021 publicerade sin cirka 1 000 sidor långa bok Fadern, sonen och världsalltet. Likaså har historikern och filmaren Fredrik Ousbäck med sin uppsats från 2007 Rökstenens och futharkens platonska kosmologi samt genom föreläsningar utmanat forskningsvärlden.
Vet du att papper har ett minne? När ett papper har fuktskadats, blivit vågigt och behållit den formen under en längre tid är det svårt att få det helt slätt igen. Det går att fukta upp papperet och släta ut det, men vid minsta ökning av luftfuktigheten börjar det röra sig för att försöka återgå till sin skadade form. Mängden fukt som behövs är olika för varje papper, varje ”individ”. Jag behöver därför ha kontroll på hur mycket fukt som tillförs för att papperet skall vara tillräckligt avslappnat för att kunna pressas och slätas ut. Hellre en aning för mycket fukt än för lite.
Ibland kan mediet som använts på papperet vara fuktkänsligt. Med för mycket fukt riskerar då ytskiktet, själva konstverket, att blöda. Genom åren har jag lärt mig att jag måste lyssna på varje papper som skall pressas, ta hänsyn till just det papperets behov för att det ska kunna släppa minnet av sin skadade form. En del blir helt släta igen och förblir så. Andra blir bara måttligt släta. Då behöver jag emellanåt tala om acceptans och tidens tand med den som äger papperet eller konstverket jag behandlat. Vikten av att vörda och förvalta. Se det fina hos objektet som tidsbärare.
István Molnár hittar figurer och berättelser på Stockholms husväggar, elskåp och trottoarer. I det här numret visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”. Sara Shamloo ställer sex frågor om fotografi, om att börja i pensionsåldern och om varför en bild inte är färdig förrän den har fått en titel.
Jag fotograferar små abstrakta mönster och figurer som jag hittar på gatorna i Stockholm. Figurer på husväggar, containrar, elskåp, lyktstolpar, staket och trottoarer. Sedan springer jag hem och bearbetar bilderna i programmet Lightroom (en sorts enklare Photoshop). Jag redigerar kontraster och färger men ändrar inte på själva figurerna. Till sist måste jag bestämma mig för vad jag ser på bilderna. Välja titel. En bild är färdig först när den har fått en titel.
Läkarens ordination om dagliga promenader fick István Molnár att se de välbekanta husfasaderna på nytt. I sprickor, fläckar och ojämnheter upptäckte han figurer och berättelser. Här visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”.
Min läkare ordinerade långa, dagliga promenader. Det skulle hjälpa mot min onda rygg. Motvilligt började jag spatsera upp och ner på gamla välbekanta gator i området där jag bor. Jag passerade hus och kvarter som jag hade sett tusentals gånger tidigare. Emellertid, av någon konstig anledning, började jag efter ett tag att byta fokus och se på ett annat sätt på dessa välkända husfasader. Det var som att upptäcka en ny värld, eller snarare en ny dimension i en välbekant värld. Jag stannade upp vid till synes blanka väggytor och började fotografera små sprickor, fläckar, missfärgningar och ojämnheter i murbruk och stensättning. Alla hus var olika! Varje steg förde mig till nya, spännande figurer, mönster, magiska tecken och mystiska meddelanden. Jag var tvungen att hitta dem, begrunda dem och tillskriva dem någon sorts mening.
Klicka på pilarna i bildspelets övre högra hörn för att visa bildspelet i helskärmsläge.
”Det var som att upptäcka en ny värld, eller snarare en ny dimension i en välbekant värld”
Peter Myndes backe 18
Adjöfågel
Byebyebird
Östermalmstorg 4
Bortglömd segelbåt
Forgotten Sailing Boat
David och Ufher (Goliats storebror)
Första Samuelsboken 17:59
David and Upher (Goliath's older brother)
First Book of Samuel 17:59
Nathorstvägen 20
Dekadens
Decadence
Kapellgränd 6
Den femte människan
The fifth man
Äspholmsvägen 40
Den stora sömnen
The big sleep
Jungfrugatan 7
Diffusa tider
Blurry times
Boskapsvägen 34
Dörr
Door
Buteljgatan 5
Näst sista dansen
The dance before the last
Hallandsgatan 26
Enögd, enfaldig och ensam i vimlet (Detalj ur bilden "Självporträtt med
balalajkaorkester")
One-eyed, loony and alone in the crowd (Detail from the picture ”Self-portrait with a balalaika orchestra”)
Sockenv 370
Film noir (director's cut)
Rosenlundsgatan 38
Gula Trynet och Split-Fejs smider ränker i Blue City
Yellow Snout and Split Face limping badly in Blue City
Vasagatan 1
Hugo Balls akvarium
Hugo Ball's aquarium
Ringvägen 61
Hugo Balls verktygslåda
Hugo Ball's toolbox
Klevgränd 6
Lucifer
Ynglingagatan 6
Långsamt samtal
Slow conversation
Klädesvägen 15
Mina släktingar och alla andra människor
My relatives and all other human beings
Bollgatan 11
Nattvandraren
The night wanderer
Kungsholmsgatan 25
Patriotiskt eftermiddagste med deltagare från Malta, Peru, Kanada, Indonesien, Monaco, Japan, Österrike, Tonga, Schweiz och Polen
Patriotic afternoon tea with participants from Malta, Peru, Canada, Indonesia, Monaco, Japan, Austria, Tonga, Switzerland and Poland
Kapellgränd 6
Preussiska baletten, Paris 1925
Prussian Ballet, Paris 1925
Enskedevägen 89
Romantiska övningar
Romantic exercises
Slupskjulsvägen 42
"Sen kväll, bortom manegen"
"Late evening, beyond the circus"; Guillermo Stábile, 1930. Museo Universitario Arte Contemporáneo, Mexico City
Uggleviksgatan 2
"Shall I compare thee to a summer’s day, a long time ago in a galaxy far, far away?" William Lucas
Uggleviksgatan 2
Självporträtt
Self-portrait
Timmermansg 17
Torso
Wollmar Yxkullsg 31
Vita frun
Lady in white
Torsgatan 11
Väntan
Waiting
Fotografier i bildspelet: István Molnár.
Foto: privat.
István Molnár fotograferar figurer och mönster på Stockholms husväggar och ger dem titlar och korta texter på svenska och ungerska.
Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.
Av Petra Werner
I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.
I en gammal tobaksfabrik i Aten möts konstnärsdrivna initiativ från flera länder. Carolina Hindsjö deltog i Platforms Project med Studio 44 och utställningen Utopia – och fann både nya samarbeten och en installation där besökaren blir en del av verket.
Av Carolina Hindsjö
Anteckningar från Platforms Project i Aten, 17–20 september 2026.
Jag är på Platforms Project, en oberoende konstmässa i Aten, Grekland. Mässan startade 2013 och har varit igång sedan dess. I år deltar flera svenska gallerier och samarbeten mellan Sverige och andra länder. Här finns utställare från bland annat Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, liksom många gallerier från Grekland. För mig, som inte har så stor koll på grekisk samtidskonst, är det roligt att se verken.
For generations, Istria was the holiday people returned to without a second thought. As prices rise, that familiarity faces a new test: what makes a place worth coming back to?
I grew up in Trieste, a city in north-eastern Italy at the northern end of the Adriatic, only a few kilometres from the Slovenian border, where Istria has always occupied a peculiar place in people’s lives: unmistakably across a border, yet never entirely foreign. For much of the twentieth century, crossing that border was anything but casual. After the Second World War, the area around Trieste was divided between Allied-administered Zone A and Yugoslav-administered Zone B, while the post-war settlement was accompanied by the Istrian exodus, before the border arrangement was stabilised in 1954. Yet the land beyond it remained deeply familiar — through language, food, shared habits and family histories that long predated the political lines drawn across the region.
Istria is therefore not only part of Trieste’s geography of summer, but of its family geography too: many people from Trieste have parents, grandparents or earlier generations who were born there. And this culture of return extends far beyond Trieste. For generations, Croatians, Slovenians, Italians, Germans, Austrians and visitors from further north in Europe have made parts of the peninsula their second summer home, often returning to the same village, campsite, apartment or stretch of coast year after year.
Med värkande fötter och 18 412 steg i mobilen återvänder Anna Wallsten till hotellet i Los Angeles. En promenad genom bilstaden har fört henne till Sowden House och teorierna kring mordet på Elizabeth Short. Men vad är det egentligen som lockar oss till platser där andra människor har lidit?
När Henrik Johanssons bageriroman Raya kommer ut på italienska möter den läsare med andra erfarenheter av klass, arbete och bröd. Från en litteraturfestival i en fabrik utanför Florens skriver han om arbetarlitteraturens skilda traditioner – och om hur en roman förändras när den läses i ett annat land.
Av Henrik Johansson
Det är fredagen den 10 april 2026. Alla vita plaststolar är framme. Scenen är riggad och bokborden är dukade. Men till skillnad från Bokmässan i Göteborg har Festival di Letteratura Working Class, i Campi Bisenzio utanför Florens, ännu inte börjat trots att klockan är 16.30 på öppningsdagen. Allt drar igång om en timme och sista programpunkten är schemalagd att starta 22.00 (spoiler: den startar senare). Alla stolar är tomma utom en. En ensam ARCI-gumma (Italiens motsvarighet till ABF-gubben) har bänkat sig i skuggan på tredje raden och paxat två stolar till. Hon har page och en lila munkjacka med texten #insorgiamo, ”Vi reser oss”.
Hundra år efter Ellen Keys död väcks intresset för hennes liv och idéer på nytt. Nya böcker, radioprogram, opera och teater aktualiserar en tänkare vars inflytande sträcker sig från pedagogik och kvinnors rättigheter till Astrid Lindgren – och till det hem vid Vättern som hon själv skapade.
Ellen Key föddes 1849 i Västervik. Den 25 april 1926 dog hon i sitt hem Strand vid Vättern. Då var hon en av samtidens viktigaste intellektuella. Hennes författarskap och verksamhet som pedagog, debattör, folkbildare och agitator i många frågor, däribland rösträtt, sexualitet och relationer, gav henne uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser.
”Ellen Key är den osynliga handen i svenskt kulturliv under mer än ett sekel.” – Ulrika Knutson
Folkhögskolan har alltid varit mer än en plats för undervisning. Sveriges 152 folkhögskolor är täta och porlande gemenskaper – men var det ännu mer på den tid då elever, lärare och barn levde nära varandra i en liten lokal värld – ofta på idylliska platser ute på landsbygden. Lärande och liv vävdes samman i en vardag. Med vår tids debatt om folkbildningens legitimitet som fond återvänder denna dikt av Emil Erdtman till en uppväxtplats där bildningens och barnets perspektiv möts. Där briserar en tidlös erfarenhet av förlust och återskapande som ett omvälvande kretslopp.
