I Woody Allens filmer är musiken inte ett dekorativt tillägg utan ett självständigt tankespår. Genom jazz, musikalnummer och äldre amerikansk populärmusik öppnar han upp sina berättelser mot en större kulturhistoria, där sångtitlar, melodier och musikaliska traditioner kommenterar rollfigurerna utan att alltid avslöja sig. I centrum står människan som känner mer än hon förmår uttrycka – och filmen som låter musiken säga det orden inte räcker till för.
Av Petra Werner
Clownen: ”Jag vet precis vad jag tycker om allt det här, men jag kan inte hitta de rätta orden att uttrycka det. Om jag blev lite berusad skulle jag dansa det för dig.” (ur Woody Allens Skuggor och dimma)
Fortsätt läsa ”När musiken tänker hos Woody Allen – Manhattan, filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne”
