Av Moshtari Hilal
Översatt från tyska av Øyvind Vågen
I och med den kommande AI-drivna utvecklingen av medieproduktionen kommer vi förmodligen att få uppleva hur de här förändringarna intensifieras. Medan antikens skulptur med dess symmetriska ideal under 1800-talet utgjorde ett exklusivt skönhetsideal, blir vår tids motsvarighet ett porlöst, symmetriskt cyborgansikte som utformats av artificiell intelligens och fungerar som både identifikationsyta och förebild. I essän Konstverket i reproduktionsåldern från 1935 skriver Walter Benjamin: ”Vad människor hade gjort, det kunde alltid göras efter av människor.” Den här inledande tesen stämmer lika väl på logiken hos kirurger som ser sig själva som konstnärer och härmar konstverk när de modellerar människor, som på den moderna självoptimeringens logik. Om det finns en teknisk bruksanvisning för att massproducera det perfekta idealet finns det inte heller något som står i vägen för spridningen av det här idealet. Idealiserade förebilder var i regel exklusiva och just därför åtråvärda. Det samtida idealet utger sig dock för att vara reproducerbart: med rätt kosthållning, rutiner, disciplin, produkter och behandlingar.
Fortsätt läsa ”Utdrag ur Hässlichkeit 2.”

