Hur kan filosofin göra oss mer uppmärksamma på det vi säger, erfar och lever? Från Moore och Russell till Wittgenstein och Husserl följer jag några av 1900-talets tankesteg. Vägen går vidare genom Heidegger och Merleau-Ponty till de Beauvoir och Toril Moi – och till frågan om vad som går förlorat när människan delas upp i alltför prydliga kategorier.
En personlig väg genom filosofin
De här tankarna är ett försök att skapa ett brett grepp om några viktiga steg i 1900-talets filosofi. Urvalet är personligt. Det som följer är en möjlig läsning och en översiktsbild att utgå från inför vidare övningar. Kanske också en dristig redogörelse som pockar på utfyllnad, kritik och dialog.
Jag avser att återkomma till andra tänkare, från Kant till Žižek, och kanske till nypositivismen, hermeneutiken, Gadamer, Kuhn, Sartre, Bachelard, Foucault och Derrida. Vi får se. Här börjar jag med två besläktade men skilda frågor: hur filosofiska begrepp kan klargöras och hur erfarenheten kan beskrivas utan att på förhand pressas in i en teori.
Moore och Russell bryter med idealismen
G. E. Moore angrep den idealistiska filosofi som länge hade haft en stark ställning i Storbritannien. Hans uppsats ”The Refutation of Idealism” publicerades 1903. Moore hade också betydelse för Bertrand Russells brytning med idealismen, en förändring som hade inletts redan före detta år. Deras fortsatta arbeten kom att bli centrala för det som senare samlades under beteckningen analytisk filosofi. 1
Den beteckningen avser inte en enda lära. En gemensam ambition är att klargöra filosofiska problem genom noggrann analys av argument, begrepp och språkliga uttryck. Men metoderna skiljer sig åt. Traditionen kan inte i sin helhet identifieras med uppfattningen att all kunskap är naturvetenskaplig.
Moore och Russell ger tidigt prov på denna variation. Moore undersöker begrepp med stor envishet, ofta utan att använda den moderna logikens formella redskap. Russell är i högre grad inspirerad av den nya logik som han själv medverkar till att utveckla. Tillsammans med Alfred North Whitehead publicerar han Principia Mathematica i tre band 1910–1913. 2
Russells analys vill visa att ett uttrycks grammatiska yta kan dölja dess logiska struktur. Teorin om bestämda beskrivningar är ett viktigt exempel. En fras som ”Frankrikes nuvarande kung” behöver enligt denna analys inte förstås som ett namn på ett föremål. I stället analyseras hela det påstående där frasen ingår. Därigenom kan man undersöka vad satsen säger utan att först anta att en sådan kung finns. 3
Här finns också anledning att skilja mellan nominaldefinitioner och realdefinitioner. En nominaldefinition klargör eller bestämmer hur ett uttryck används; en realdefinition försöker ange vad en företeelse är. Distinktionen är användbar, men Russells filosofi kan inte reduceras till överenskommelser om ordens användning. Hans arbete rymmer också frågor om kunskap, bekantskap, beskrivning och logiska konstruktioner.
Russell står nära den moderna vetenskapen och är en djärv experimentator med idéer. Moore är mer upptagen av den vardagliga vissheten och av vad våra påståenden egentligen innebär. Med von Wrights bild kan man se honom som en ihärdig djupborrare. Skillnaden är inte den mellan en tänkare som analyserar och en som låter bli, utan mellan olika sätt att bedriva analys. 4
Det vi vet och det vi ännu inte förstår
Hos Moore är skillnaden mellan att erfara och det som erfars viktig. Att se något blått är inte detsamma som det blå som man ser. På motsvarande sätt skiljer sig föreställandet från det föreställda och begripandet från det begripna. Därmed ifrågasätts tanken att erfarenhetens föremål utan vidare kan identifieras med själva erfarenhetsakten.
Moore förknippas också med en modern common sense-filosofi. Uttrycket betyder här mer än ”sunt förnuft”. Det hänvisar till övertygelser som människor faktiskt delar och betraktar som säkra. Moore menar sig exempelvis veta att han har en kropp och att jorden har funnits långt före honom. Mot filosofiska argument som skulle göra yttervärldens existens oviss ställer han sådana vardagliga vissheter. 5
Men visshet och analys är inte samma sak. Jag kan veta att jag har händer utan att därmed ha en färdig filosofisk analys av materiella föremål, varseblivning eller kunskap. Den skillnaden är väsentlig. Moore låter inte ett abstrakt argument enkelt upphäva det vi vet, men han kan ändå fortsätta att fråga vad detta vetande innebär.
Här finns en förbindelse med den senare Wittgensteins intresse för vardagsspråket. Förbindelsen bör dock inte göra de två tänkarna identiska. Moore försvarar och analyserar vissa påståenden; Wittgenstein kommer också att fråga vilken roll sådana påståenden har i våra liv och när det alls är meningsfullt att tala om kunskap eller tvivel.
”Men visshet och analys är inte samma sak.”
Wittgenstein går från bild till användning
I Tractatus logico-philosophicus undersöker Wittgenstein förhållandet mellan språk och värld. Bildteorin gäller hur meningsfulla satser kan framställa möjliga sakförhållanden. Språkets och verklighetens logiska form blir avgörande. Verket utkom på tyska 1921 och i en tysk-engelsk bokutgåva 1922. 6
Det är frestande att sammanfatta detta med att ”språket är en bild av verkligheten”. Men den formuleringen behöver nyanseras. Inte heller bör bildteorin likställas med den logiska positivismens senare verifikationsprincip. Att Tractatus fick stor betydelse för den logiska positivismen innebär inte att ståndpunkterna sammanfaller.
I Wittgensteins senare filosofi blir undersökningen påtagligt konkret. Filosofiska undersökningar, utgiven postumt 1953, börjar med Augustinus skildring av hur han lärde sig språk. Där lär sig barnet ord genom att förbinda dem med sådant som vuxna pekar på och talar om. Wittgenstein prövar vad denna bild av språket förklarar och vad den lämnar utanför. 7
Det räcker nämligen inte alltid att koppla ett ljud till ett ting. För att förstå vad en pekning förklarar behöver man också förstå vad som pågår. Visas ett föremål, en färg, ett antal eller en riktning? Den uppvisande, ostensiva, förklaringen förutsätter ett sammanhang där den kan få en bestämd funktion.
Tänk på en enkel situation med orden ”kub”, ”tre”, ”röd” och ”dit”. Vi kan peka på en kub, visa tre föremål eller jämföra röda ytor. Men i en uppmaning som ”Gå dit med tre röda kuber” har orden olika uppgifter. Ordet ”dit” kan behöva en gest också när det används, inte bara när det lärs in. Som von Wright uttrycker saken i sin läsning av Wittgenstein hör pekningen här till både lärandet och användningen. 8
Detta lilla exempel öppnar en stor fråga. Språkets betydelser är inte en samling etiketter som en gång för alla har fästs vid världen. Orden ingår i verksamheter. De får sin funktion genom vad människor gör med dem och hur de har lärt sig att förstå varandra.
Språkspel och familjelikheter
Från de enkla exemplen breder Wittgenstein ut undersökningen över en värld av språklig mångfald. Vi befaller, frågar, önskar, berättar, hälsar, ber och svär. Språkspel uppstår, förändras och försvinner. Till dem hör inte bara ord utan också handlingar, gester och sätt att leva.
En religiös ritual kan exempelvis bära mening genom hur den utförs och genom dess plats i människors liv. För att förstå den räcker det inte alltid att isolera några av dess ord och behandla dem som beskrivningar av föremål. Det är ett exempel på hur perspektivet på användning kan vidga undersökningen, inte en färdig teori om religionens väsen.
I Blå boken skriver Wittgenstein:
”Men om vi var tvungna att namnge någonting som är ett teckens liv så borde vi säga att det är dess användning”. 9
Men vad är då användning? Inte ett ting som vi kan peka ut vid sidan av tecknet. Här måste vi se efter hur människor faktiskt handlar med språket. I Filosofiska undersökningar § 43 knyter Wittgenstein ordets betydelse till dess användning för en stor klass av fall, men uttryckligen inte för alla. Förbehållet är värt att behålla. Annars riskerar en uppmaning att undersöka språket att stelna till ännu en allomfattande definition.
Frågan om tiden är ett annat exempel. Det som förbryllar filosofen behöver inte vara bristen på nya fakta. Förbryllelsen kan också uppstå genom det sätt på vilket substantivet ”tid” används och de förväntningar dess grammatik väcker. Då behövs ett klargörande av uttrycken, inte nödvändigtvis en ny naturvetenskaplig upptäckt. 10
Wittgenstein vänder sig också mot jakten på en egenskap som måste vara gemensam för allt som benämns med samma ord. Olika spel kan ha överlappande likheter utan att dela en enda egenskap som ensam bestämmer vad ett spel är. Det är här familjelikheten blir ett alternativ till en alltför enkel väsensbestämning. 11
På motsvarande sätt är ett ords betydelse inte alltid ett föremål som motsvarar ordet. Att behandla alla ord som egennamn gör det lätt att förväxla betydelsen med en tänkt bärare av namnet. Och viljan att generalisera kan göra oss mindre uppmärksamma på det enskilda fallet.
Det betyder inte att vi är förbjudna att dra gränser. Vi kan göra det för ett särskilt ändamål. Men en bestämd definition behöver inte återge alla de skiftningar som redan finns i bruket. Där ligger, som jag ser det, en viktig lärdom: filosofisk precision kan kräva att vi erkänner variationen, inte att vi avskaffar den.
”filosofisk precision kan kräva att vi erkänner variationen, inte att vi avskaffar den.”
Husserl och det som medvetandet är riktat mot
Med Husserl flyttas tyngdpunkten till erfarenhetens struktur. Intentionalitet betyder att medvetandet är riktat mot något: vi varseblir något, minns något, föreställer oss något eller önskar något. Det innebär inte att föremålet måste existera utanför föreställningen. En fantasi är också riktad mot något. 12
I Logiska undersökningar från 1900–1901 kritiserar Husserl psykologismen, framför allt föreställningen att logiska lagars giltighet kan reduceras till fakta om hur människor faktiskt tänker. Att beskriva ett tänkande är en sak; att avgöra ett arguments giltighet är en annan. Logik och psykologi kan behandla besläktade frågor utan att därmed vara samma undersökning.
Denna kritik bör inte sammanfattas som att psykologismen saknar föremål eller innehåll. Problemet gäller i stället hur kunskapens och logikens giltighet förstås. Om en logisk lag bara vore ett faktum om mänskligt beteende, vad skulle då göra den giltig även när människor inte följer den?
Husserls uppmaning att gå till sakerna själva kan för mig läsas som ett motstånd mot förhastade teorier. Innan vi presenterar en förklaring måste vi försöka förstå hur företeelsen visar sig. Fenomenologin får därmed kraft som undersökande metod, inte bara som en uppsättning svar.
Från erfarenhet till transcendental fenomenologi
Under åren efter Logiska undersökningar utvecklar Husserl sin transcendentala fenomenologi. ”Filosofi som sträng vetenskap” publiceras 1911 och första bandet av Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi 1913. Filosofin ska enligt detta program undersöka kunskapens möjlighetsbetingelser och inte utan vidare överta naturvetenskapernas förutsättningar. 13
Kritiken riktas bland annat mot naturaliseringar av medvetandet och av idéernas giltighet. Ett naturvetenskapligt perspektiv kan vara fruktbart inom sitt område och ändå bli otillräckligt när det gör anspråk på att uttömma varje fråga om erfarenhet, mening och normer. Jag finner denna kritik av överförenklingen särskilt viktig.
En del av metoden är epochén: att sätta den naturliga inställningens antagande om världen inom parentes. Detta är inte detsamma som att förneka att världen finns. Det är ett försök att undersöka hur världen framträder och får mening, utan att låta dess förutsatta existens avgöra undersökningen i förväg. 14
Ändå finns här en svårighet som jag vill hålla öppen. Kan ett rent medvetande verkligen ge den grund som Husserl söker? Eller riskerar strävan efter en absolut grund att göra den levande och historiskt situerade erfarenheten alltför abstrakt? Det är en invändning mot projektet, inte en neutral beskrivning av allt Husserl tänker. Hans senare arbete med livsvärlden gör också bilden mer sammansatt.
Med livsvärlden aktualiseras den värld som redan finns med i vår erfarenhet före vetenskapernas uttryckliga analyser. Därigenom fördjupas frågan om deras förutsättningar. Jag vill därför inte ställa en enda, oföränderlig Husserl mot hans efterföljare. I hans verk finns både spänningar och möjligheter som de kan gripa tag i på olika sätt.
Två undersökningar av medvetandet
Förhållandet mellan fenomenologi och psykologi är särskilt upplysande. Husserl skiljer mellan en undersökning av medvetandet som ett empiriskt fenomen i naturens sammanhang och en undersökning av medvetandet inom den fenomenologiska inställningen. Båda har med medvetandet att göra, men de ställer inte samma frågor. 15
Det är denna skillnad, snarare än ett enkelt avvisande av psykologin, som intresserar mig. Den gör det möjligt att fråga vad en viss metod faktiskt visar och vad den lämnar obehandlat. Att undersöka hur en erfarenhet uppkommer är inte nödvändigtvis detsamma som att klargöra dess mening.
Husserls analyser av varseblivning ger ett konkret exempel. När jag ser ett hus är bara vissa sidor direkt synliga, men huset framträder inte som en samling fristående färgfläckar. De osedda sidorna finns med i erfarenhetens horisont. Det omedelbart givna pekar utöver sig självt.
Sådana analyser visar varför fenomenologin är mer än ett allmänt tal om subjektivitet. Den försöker beskriva erfarenhetens sammansättning med större noggrannhet. Det är en ambition som, menar jag, är värd att bevara också när man ifrågasätter Husserls krav på en yttersta grund.
Heidegger och Merleau-Ponty förankrar frågan i världen
Jan Bengtsson beskriver fenomenologin som en rörelse med både gemensamma utgångspunkter och betydande variationer. Heidegger och Merleau-Ponty övertar impulser från Husserl, men omformar frågan om medvetandets förhållande till världen. 16
Hos Heidegger är människan redan i världen, bland ting och andra människor, i en historisk situation som hon inte själv har valt från grunden. Vår relation till tingen är inte först och främst ett teoretiskt betraktande. Vi använder dem, orienterar oss bland dem och är upptagna av det vi gör. Frågan om tillvaron kan därför inte utan vidare börja med en isolerad åskådare.
Detta betyder inte att världslig kunskap automatiskt är relativ i betydelsen att alla uppfattningar är lika goda. Poängen är att undersökningen måste ta vår situering på allvar. Heideggers fråga om varat och Merleau-Pontys analyser av varseblivningen går dessutom utöver en traditionell kunskapsteori.
Merleau-Ponty betonar att vi finns i världen som levda kroppar. Kroppen är inte bara ett föremål som medvetandet råkar ha tillgång till. Den är också vårt sätt att röra oss, uppfatta och handla. Därigenom blir gränsen mellan ett rent subjekt och en helt yttre objektvärld svårare att upprätthålla. 17
Den värld vi varseblir är samtidigt historisk, kulturell och social. Tidigare erfarenheter spelar med i det vi möter. Världen överskrider mig, men den värld jag känner är också den som blir tillgänglig för mig i erfarenheten. Bengtsson beskriver här ett cirkulärt förhållande mellan värld och subjekt: människan präglas av världen och världen framträder genom människans sätt att erfara den.
I detta ligger en förbindelse till de Beauvoir. Om subjektet är kroppsligt och situerat, hur ska vi då förstå könets betydelse för det liv en människa kan leva?
”Kroppen är inte bara ett föremål som medvetandet råkar ha tillgång till.”
Kön och genus som förklaring och problem
Distinktionen mellan biologiskt kön och socialt genus har varit ett viktigt redskap för att ifrågasätta föreställningen om kvinnors underordning som ett naturgivet öde. Begreppen har samtidigt en historia och flera användningar. Den medicinska och psykologiska diskussionen under 1950- och 1960-talen är en del av denna historia; feministiska omformuleringar är en annan.
Gayle Rubins ”The Traffic in Women” från 1975 är ett betydelsefullt exempel. Hennes begrepp sex/gender system riktar uppmärksamheten mot de sociala ordningar som formar kön och sexualitet. Det hjälper till att ställa frågan hur förtryck upprätthålls utan att förklara det som en direkt följd av biologin. 18
En inflytelserik distinktion har varit att se kön som biologiskt och genus som socialt format. Men detta är ingen fullständig beskrivning av all feministisk teori. Olika tänkare har tolkat förhållandet på olika sätt, och just gränsdragningen har blivit föremål för kritik.
Jag ser här en möjlig analogi med Descartes åtskillnad mellan tänkande och utsträckning, res cogitans och res extensa. Om kroppen behandlas som ett färdigt underlag och det sociala som något som läggs ovanpå, riskerar vi en liknande uppdelning. Men analogin har gränser. Distinktionernas historiska sammanhang och uppgifter är olika, och kön/genus behöver inte användas på ett cartesianskt sätt.
Butler och Moi ställer olika frågor
Judith Butler skärper kritiken i Gender Trouble från 1990. Hon frågar bland annat hur kategorierna kön och genus får sin skenbara självklarhet och hur föreställningar om kön, genus och begär hålls samman genom en heterosexuell norm. Hos henne utsätts också idén om biologiskt kön som en helt obearbetad utgångspunkt för granskning. 19
Toril Moi invänder mot delar av detta sätt att teoretisera. I hennes läsning finns en risk att diskussionen om kategorierna kommer för långt från den levda kroppen och den enskilda människans erfarenhet. Jag finner den invändningen fruktbar. Men kritiken bör framträda som Mois och min invändning, inte som om Butler själv utan vidare skulle säga att kroppen bara är en abstraktion.
Moi betonar att biologiska fakta inte i sig rättfärdigar sociala normer. Hon ser därför både en fördel och en begränsning i distinktionen mellan biologiskt och socialt kön: den kan hjälpa oss att avvisa biologisk determinism, men den är inte ensam en tillräcklig teori om subjektivitet och kropp. 20
Människan är mer än summan av kön och genus. Klass, etnicitet, religion, vilja, historia och livsprojekt går inte restlöst att fånga genom dessa två begrepp. Frågan blir därför hur vi kan tala om könets betydelse utan att låta könet bli en uttömmande förklaring av människan.
De Beauvoir och kroppen som situation
Moi återvänder till Simone de Beauvoir för att formulera ett alternativ. I Det andra könet, först utgiven 1949, är den levda erfarenheten och kroppen som situation centrala. Formuleringen ”Man föds inte till kvinna, man blir det” öppnar frågan om tillblivelse, livsvillkor och frihet. 21
Att kroppen är en situation betyder mer än att den befinner sig i en situation. Kroppen är vårt grepp om världen och en förutsättning för vad vi kan göra och erfara. Vi känner världen genom kroppen, och andra möter oss som kroppsliga varelser. Kropp, situation och projekt måste därför tänkas tillsammans.
För de Beauvoir är biologiska förhållanden viktiga, men de kan inte ensamma förklara eller rättfärdiga kvinnors underordning. Människan är inte bara en fixerad realitet. Hon lever, blir till och förhåller sig till sina möjligheter. Friheten är inte en kraft svävande ovanför livet, utan något som utövas under kroppsliga och sociala villkor.
Min kropp är en grundläggande situation eftersom den finns med i min erfarenhet av mig själv och världen. Men situation och levd erfarenhet är inte identiska begrepp. Erfarenheten är heller inte ett enkelt resultat av de omständigheter jag befinner mig i. Moi skriver:
”Min levda erfarenhet är inte uteslutande bestämd av de olika situationer som jag är en del av. Snarare framstår den levda erfarenheten som en pågående sedimentering av utfällningar ur mina interaktioner med världen, och som därför ingår i min situering.” 22
Det är denna rörlighet som intresserar mig. Livsprojektet, kroppen och erfarenheten kan inte restlöst reduceras till vare sig biologi eller ett fristående medvetande. Samtidigt betyder det inte att naturvetenskapliga kunskaper om kroppen måste avvisas. Invändningen gäller anspråket att ett enda perspektiv ska uttömma människans liv.
Den levda kroppen och frihetens villkor
Här återkommer Merleau-Ponty. Den levda kroppen är inte bara ett objekt för mig. Den är med mig i mitt sätt att bebo rum och tid. Subjektet handlar och varseblir; det står inte enbart framför världen som en åskådare inför en scen.
Förändringar i kroppen kan därmed förändra hur världen blir tillgänglig. Kroppslighet och existenssätt griper in i varandra. Sexualitetens betydelse kan inte heller uttömmas genom en beskrivning av könsorganen. Den hör till ett levt förhållande till världen och andra människor. 23
Detta ger, menar jag, stöd åt de Beauvoirs och Mois kritik av alltför stela uppdelningar. Det betyder inte att varje analytisk distinktion ska förbjudas. Det betyder att distinktionen behöver prövas mot det liv som den ska hjälpa oss att förstå. Förklarar den något, eller börjar den i stället dölja erfarenhetens sammanhang?
Analogin med Descartes är här användbar men begränsad. Kön och genus är inte identiska med kropp och själ, och biologiska förhållanden är inte detsamma som död materia. Vad jag vill komma åt är frestelsen att skilja det som i den levda erfarenheten är sammanflätat och sedan tro att delarna var för sig utgör hela förklaringen.
”Det betyder att distinktionen behöver prövas mot det liv som den ska hjälpa oss att förstå.”
Att låta erfarenheten göra motstånd
Från Moore och Russell till Wittgenstein och fenomenologin har vi rört oss mellan olika uppgifter för filosofin. Att analysera ett påstående, undersöka ett språkspel och beskriva den levda kroppen är inte samma verksamhet. Men i dessa tankesteg finner jag en gemensam uppfordran: att inte nöja sig med en förklaring innan man har sett vad den gör med sitt föremål.
För mig blir Mois läsning av de Beauvoir därför också en fråga om filosofins ansvar. Målet är inte att vinna en strid om definitioner och sedan lämna livet därhän. Det är att förstå hur människor kan leva friare tillsammans och hur könsbaserat förtryck kan undanröjas.
Moi formulerar detta i avslutningen av sin essä ”Vad är en kvinna?”:
”Det gamla valet mellan likhet och skillnad är inte tillämpligt här. ’Det andra könet’ begär inte av oss att vi skall välja mellan ett samhälle med eller utan könsskillnader, utan mellan ett med eller utan könsbaserat förtryck”. 24
Det är en tanke att fortsätta med. Inte som sista ordet om språk, kropp och erfarenhet, utan som en inbjudan till den utfyllnad, kritik och dialog som jag efterlyste från början.
Noter och vidare läsning
1. G. E. Moore, ”The Refutation of Idealism”, Mind, 1903, s. 433–453. Bertrand Russell, My Philosophical Development (1959), kapitlet om revolten mot idealismen. Originalpubliceringens bibliografi. ↩
2. Alfred North Whitehead och Bertrand Russell, Principia Mathematica, Cambridge University Press, band I–III, 1910, 1912 och 1913. Digital tillgång via Bertrand Russell Society. ↩
3. Bertrand Russell, ”On Denoting”, Mind, 1905, s. 479–493. Originaltext i digital återgivning. ↩
4. Georg Henrik von Wright, Logik, filosofi och språk: Strömningar och gestalter i modern filosofi, Nya Doxa, 1993. ↩
5. G. E. Moore, ”A Defence of Common Sense” (1925) och ”Proof of an External World” (1939). ↩
6. Ludwig Wittgenstein, Logisch-philosophische Abhandlung (1921); Tractatus logico-philosophicus (1922), särskilt satserna 2.1–2.225 och 4.01. ↩
7. Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar (1953), §§ 1–7 och 28–30. ↩
8. Georg Henrik von Wright, ”Den senare Wittgenstein”, i Logik, filosofi och språk (1993). ↩
9. Ludwig Wittgenstein, Blå boken och Bruna boken, övers. Lars Hertzberg och Aleksander Motturi, Thales, 1999. Bibliografisk post. ↩
10. Wittgenstein, Blå boken, i Blå boken och Bruna boken (1999). ↩
11. Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, §§ 43 och 65–71; jämför Blå boken. ↩
12. Edmund Husserl, Logische Untersuchungen (1900–1901), särskilt första bandet och femte undersökningen. ↩
13. Edmund Husserl, ”Philosophie als strenge Wissenschaft” (1911) och Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie, första boken (1913). Svensk översättning av uppsatsen: ”Filosofi som sträng vetenskap”, Karl Weigelt, i Fenomenologin och filosofins kris, Thales, 2002. ↩
14. Husserl, Ideen I, §§ 31–32. Digital återgivning av originaltexten. ↩
15. Husserl, ”Filosofi som sträng vetenskap”, i Fenomenologin och filosofins kris (2002). ↩
16. Jan Bengtsson (red.), Med livsvärlden som grund (1999). Jämför Bengtsson, Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi, Daidalos, 2001. ↩
17. Maurice Merleau-Ponty, Phénoménologie de la perception (1945). Jämför Bengtsson, Sammanflätningar (2001). ↩
18. Gayle Rubin, ”The Traffic in Women: Notes on the ‘Political Economy’ of Sex”, i Rayna R. Reiter (red.), Toward an Anthropology of Women, Monthly Review Press, 1975, s. 157–210. ↩
19. Judith Butler, Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity (1990), kap. 1. Förlagets utdrag ur kapitlet. ↩
20. Toril Moi, Hva er en kvinne? Kjønn og kropp i feministisk teori, Gyldendal, 1998. författarens boköversikt. ↩
21. Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe (1949); svensk titel Det andra könet. ↩
22. Toril Moi, ”Vad är en kvinna?”, Res Publica, 1997, nr 1–2. ↩
23. Merleau-Ponty, Phénoménologie de la perception, första delen, kapitlet om kroppen som sexuellt vara. ↩
24. Moi, ”Vad är en kvinna?”, Res Publica, 1997, nr 1–2. ↩
Läs också i Critical Point
Simon Carlfjord: Språkmodeller som språkvärldar.
Carsten Schale är kemist, sociolog, filosof, litteraturvetare och aktiv inom fredsrörelsen. Bohuslänboende ur-Göteborgare med fyrtiotalet publikationer bakom sig, periodvis frilansjournalist, framförallt med essäer i Opulens och (numera nedlagda) Tidningen Kulturen.
Samtliga artiklar i Critical Point #14+15
Sofia Thoresdotter: Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet
Emil Erdtman: Freedom Drive i Bryssel – rätten att bestämma över sitt eget liv
Jakob Wood: Psykologens intellektuella ansvar att tänka själv
Channa Bankier: Bländad av det asiatiska ljuset – drömmen om (det maoistiska) Kina
Ulf B Andersson: Krigets långa skugga över Balkan
Chiara Gelmini: Emma Bonino’s Legacy: The Responsibility to Defend Rights and Freedom
Mira Horovitz: I släktens spår i Budapest
Mira Horovitz: Sörjbara liv och värdighet vid livets slut
Sonia Engström: Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv
Massood Mafan: Så länge någon läser henne, finns Shahrnush Parsipur kvar
Simon Carlfjord: Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk
Anna Celander: Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering
Sara Shamloo: Sex frågor om fotografi till István Molnár
István Molnár: Utdrag ur István Molnárs ”Bilderbok”
Petra Werner: Former av närvaro
Carolina Hindsjö: Mellan minne och utopi – Carolina Hindsjö på Platforms Project i Aten
Chiara Gelmini: Istria and the Price of Returning
Anna Wallsten: Ingen går i LA – utom jag
Henrik Johansson: Arbetarlitteratur mellan Sverige och Italien
Ulf B Andersson: Ellen Key – högaktuell hundra år efter sin död
Emil Erdtman: Nyskrivet: Folkhögskolan där vi formades – ett återbesök
Madeleine Engström Broberg: Musikalisk folkbildning i Ransäter
Tisdagspoeterna: Dikter från ett vardagsrum på Södermalm
Sam Carlquist: Om poetik
Sam Carlquist: Nyskrivet: Homage till Jean Genet
Carsten Schale: Romanen som tankerum
Carsten Schale: Språk och levd erfarenhet i modern filosofi
Simon Carlfjord: Språkmodeller som språkvärldar
Sara Shamloo: Sex frågor till Jonas Rasmussen om poesi
Jonas Rasmussen: Nyskrivet: Se men också röra
Soly Erlandsson: Samlade fågelobservationer i en trädgård
Eva Hildursmark (text) och Mickael Fredblad (foto): Fågelsång Sverige runt
