Sörjbara liv och värdighet i Sörjbarja livs slut

Vid min mammas dödsbädd blev frågan om människans värde konkret. Omsorgen om henne, familjens flykthistoria och samtidens krig för mig till frågan om vilka liv vi erkänner som värdefulla – och vilka förluster vi förmår sörja.

Av Mira Horovitz

Vi lever otvivelaktigt i en skakig och orolig tid. Vi stretar vidare i våra liv medan samtiden kan framstå som fragmentarisk och polariserad. Tempot är ofta högt och olika världsbilder krockar med varandra. Det är också starkt oroväckande att auktoritära tendenser vinner alltmer gillande i samhället och på den globala arenan. Som om inte det vore nog, pågår krig och hotar människors existens på olika håll i världen. Det väcker frågan om hur vi förhåller oss till tiden och vad vi gör av den, liksom vad mänskligt liv och värde egentligen har för betydelse – och hur detta förmodade värde kan förstås och artikuleras. Dessa tankegångar förstärktes för mig då min mamma befann sig i livets slutskede.

Omsorg om den andra som etisk praktik

Jag påbörjar min vandring i minnenas korridorer och labyrinter. Genom tillbakablickar återkallas händelser i ett särskilt minnesrum i mitt inre. De är inte fastfrusna i ögonblicket utan kan levandegöras och sättas i relation till andra skeenden, både i min släkthistoria och i de historiska skeenden som format familjens liv.

Ett minne som är mycket levande är hur jag gick genom korridoren efter att ha besökt min mamma på det sjukhem där hon tillbringade sin sista tid. Det var medan hennes hjärta fortfarande slog och andetagen kunde urskiljas. För oss närstående innebar det lång väntan på slutet. Det föreföll som om vi befann oss i ett väntrum eller ett mellanrum i tiden medan klockan ännu tickade och förflyttade sina visare. Symboliken blev tydlig då jag betraktade det armbandsur som mamma hade runt handleden.

Min mamma fick ett värdigt slut. Hon blev sedd och bemött av personalen på sjukhemmet som ett subjekt med rätt att själv bestämma om hon ville äta den mat som serverades eller kräm beroende på vad hennes kropp kunde ta emot på grund av hennes sjukdomstillstånd. Även hennes övriga behov hörsammades, till exempel om hon ville ha hjälp med att flytta kuddar i sängen för att ligga mer bekvämt. Hon reducerades inte till ett objekt i en säng, omgiven av larmknappar och sladdar. Hon hanterades heller inte av hårdhänta händer utan hänsyn till hennes behov. Tvärtom fanns ett genomtänkt bemötande från personalens sida. Det kan till och med beskrivas som en levandegjord etisk praktik.

Trots all omsorg kunde min mammas svåra sjukdomsförlopp inte förhindras. Hon fick palliativ vård. Slutet närmade sig obönhörligt. Mammas kropp blev fruktansvärt tunn. Ändå uttryckte hon en tacksamhet över att hon fick vård och omsorg och ondgjorde sig över människors livsvillkor mitt under det brinnande kriget i Ukraina. Det var då, när jag hade lämnat min mamma och gick genom korridoren utanför hennes rum på sjukhemmet, som jag reflekterade över vad ett värdigt liv kan sägas vara.

Solidaritet som arv och ansvar

Mina bröder och jag växte upp med berättelsen om hur det kom sig att vår morfar, som gick bort redan när min mamma var elva år och våra morbröder några år äldre, tillsammans med sina föräldrar flydde till Sverige. De kom ursprungligen från Ungern men levde i Wien. Därifrån flydde de 1938, eftersom läget var oroligt för judar, via Prag och Paris till Norge. Där vistades de i flyktingläger. Vi föreställer oss att de sedan måste ha fått hjälp av den norska motståndsrörelsen för att ta sig till Sverige. Vi har dock ingen dokumentation som belägger hur den sista etappen från Norge till Sverige gick till. Det är en möjlighet vi anhöriga tänkt oss, inte något vi vet. Däremot vet vi att de anlände till Sverige 1940.

Skulpturen ”Livets Träd”, skapad av Imre Varga 1991. Den står Raoul Wallenbergs minnespark på baksidan av Stora synagogan (Dohánygatans synagoga) i det judiska kvarteret i Budapest. Foto: Mira Horowitz.

Här i Sverige mötte min morfar min mormor och bildade familj med henne. Morfar och hans föräldrar flydde till Sverige eftersom de var judar. Även om de inte praktiserade judisk tro utan snarare var assimilerade judar kunde de annars ha hamnat i koncentrationsläger och dött. En annan viktig aspekt att beakta i ljuset av detta är att morfar och hans föräldrar fick möjlighet att fortsätta leva sina liv i Sverige eftersom de betraktades som politiska flyktingar. Morfars pappa var en politiskt aktiv socialist som hade fängslats och torterats svårt i Ungern en gång. Den svenska flyktingpolitiken var vid den tiden starkt restriktiv mot judiska flyktingar även om det fanns undantag.

Under uppväxten påverkades jag av att lyssna till den berättelsen. Ord som solidaritet framstod som närmast självklara att förhålla sig till och värdesätta, både på grund av det katastrofala andra världskriget och alla de människor från olika kulturer som mina syskon och jag tidigt fick möta i våra liv, bland annat för att de ingick i mina föräldrars bekantskapskrets. Jag fortsatte att tänka på vad ord och begrepp som solidaritet och mänskligt värde egentligen betyder för oss som lever i denna samtid. Har de blivit omoderna och lätta att skjuta ifrån till följd av ett accepterat tankesätt i samhället där distansen till andras liv och livsvillkor blivit vanligt förekommande? I så fall behöver vi fråga oss vilka följder det får i samhällslivet och vilka som får möjlighet att ingå i det.

”Vi mätte tiden och förhöll oss ständigt till den.”

Historiens slut och demokratins löfte

Efter andra världskrigets slut föreställde sig en del människor att en ny och demokratisk tid väntade. Länder förväntades samarbeta nationsgränser emellan. Flera decennier senare lanserade Francis Fukuyama sin tes om historiens slut i The End of History and the Last Man (1992). Med inspiration från G. W. F. Hegel och Alexandre Kojève resonerade han om människans kamp för erkännande och den liberala demokratin som möjlig slutpunkt för den ideologiska utvecklingen.

Kojève hade redan under 1930-talet utvecklat sin tolkning av Hegel och historiens slut. Han dog 1968, långt före Berlinmurens fall. Hans tankar om ett samhälle där människors värde erkänns blev senare en utgångspunkt för Fukuyama. I Fukuyamas resonemang framstod den liberala demokratin som en möjlig slutgiltig styrelseform. Det innebar inte att alla länder redan var demokratier eller att krig skulle upphöra. Men om människan hade nått en slutpunkt i sin ideologiska utveckling, vad återstod då att kämpa för? En förlorad drivkraft kunde bli en konsekvens av detta.

Tron på att mänskliga rättigheter skulle fortsätta sprida sig och leda till ett stabilt världsläge fanns således efter andra världskrigets slut. Vi kanske äntligen hade lyckats skapa ett fungerande samhällssystem så att de stora krigens tid var förbi. Så blev det inte. Föreställningen om demokratins självklara seger har utmanats – auktoritära idébildningar utgör ånyo ett hot mot demokratin. Krigets tid är här. Det talas om att upprätthålla nationsgränser och ett vi- och de-tänkande får nytt gehör. Det kan få den direkta innebörden att tillskriva den Andre ett främlingskap och misstänkliggöra henne på grund av hennes blotta existens, såsom Julia Kristeva framhåller i sina filosofiska resonemang gällande människor som drabbas av den sortens tankesätt. Dessa människors liv blir villkorade. Människor skapar stängsel och ställer sig på olika sidor, så att möjligheten till kontakt och förståelse för andras perspektiv går förlorad.

Jag gick vidare i korridoren och ut från sjukhemmet där min mamma tillbringade sin sista tid i livet och tänkte på hennes tunna kroppsliga gestalt och alla de utmärglade kropparna som likhögar i koncentrationslägren, i synnerhet som min mamma själv hade gjort den makabra liknelsen. Det är i sådana stunder jag påminns om familjens judiska arv. För mig får orden en särskild innebörd genom detta arv och genom hur historien förkroppsligats i vår familj. Åtskilliga judar ser världen genom sina förfäders sår.

Likhögarna blev ett faktum till följd av att judarna avhumaniserades. Avhumanisering sker även idag runt om i världen. Jag syftar inte på nyinrättade, existerande koncentrationsläger utan snarare på fientlighet, misstro, diskriminering och andra former av avhumanisering som i dagens läge inte riktas enbart mot judar utan exempelvis också i stor utsträckning mot muslimer och palestinier. Palestinierna i Gaza lever dessutom mitt i en humanitär katastrof som är orkestrerad av Israels regering och dör i stort antal.

Vilka liv görs sörjbara?

Morfar och hans föräldrar hade tur. De kunde skapa sig en ny tillvaro i Sverige där assimilation präglade deras liv. Det blev en väg till acceptans, även om de hade levt sekulärt redan före flykten till Sverige. Men att inte erkänna alla människors rätt till ett värdigt liv på samma villkor kan få förödande konsekvenser. Vissa människors kroppar och tid på jorden tillmäts värde, status och drägliga villkor till skillnad från andras. När vi osynliggör en del mänskliga erfarenheter till följd av att vi negligerar dem eller inte anstränger oss tillräckligt för att ge deras erfarenheter ett språkligt uttryck, riskerar vi att förneka dessa människor ställningen som tänkande och kännande subjekt. Med Judith Butler kan vi fråga vilka liv som erkänns som sörjbara: vilkas förlust blir synlig genom en förlust, och vilkas död passerar obemärkt?

Ord och tankar om Den Andre uppstår genom språkhandlingar där föreställningar om vissa individer framträder och normaliseras i politik, på myndigheter och på samhällsarenan – och i olika vardagssituationer där människor möts – och får därmed fotfäste. Till slut riskerar de att uppta en stor del av människors tanke- och föreställningsvärld. Det sker också genom byråkratiska processer och det maskineri som pågår i krigstider.

Ondskans banala konsekvenser i vardagen

Hannah Arendts begrepp om ondskans banalitet väcker här frågan om hur människor kan medverka till grova övergrepp genom att utföra sina uppgifter utan att kritiskt pröva vad de gör. Ett diskriminerande språkbruk kan normalisera föreställningar som gör det lättare att utestänga andra människor. Sådana föreställningar kan omsättas i arbetsuppgifter och handlingar som skadar andra och begränsar deras livsutrymme. Det kan därefter till och med föra människor in i döden, såsom när judar, romer, homosexuella och oliktänkande förföljdes och mördades under nazismen. Vad som synliggörs på världsarenan i vår samtid är både en ökad antisemitism och tydliga tendenser att distansera sig från muslimska liv och palestiniernas verklighet.

Min mamma sörjde över världstillståndet – det vill säga den blödande värld som befinner sig i akut nödläge på grund av krigens framfart, förtryck och diskriminering som brer ut sig i våra samhällen och den alarmerande klimatkrisen. Klockan tickar på. Vad gör vi av den vetskapen?

”Det var bara mammas tid som var till ända.”

Den begränsade tiden på jorden

När mamma var på väg att dö blev en annan sorts vetskap kännbar. Vi anhöriga befann oss i ett väntrum mellan två vitt skilda existentiella tillstånd; livet med henne och livet efter hennes död. Vi som fanns i mammas närhet under hennes sista tid lärde oss efter ett samtal med en av läkarna på sjukhemmet att fästa stor uppmärksamhet vid hennes andetag för att därigenom försöka avgöra hur livskraftiga de var. Vi mätte tiden och förhöll oss ständigt till den. De sista dagarna i hennes liv vakade vi hos henne och sov över på sjukhemmet. Dagen kom då hon gick bort. En av sköterskorna berättade för oss att det började bli dags att ta farväl eftersom mamma bara hade några små andetag kvar. När hon upphört att andas och hennes hjärta slutat att slå kom gråten. Sorgen blev stor och omvälvande och innefattade reflektioner om vad mammas liv, strävanden, kamp och glädjeämnen inneburit för henne. Vi har bara en begränsad tid på jorden då vi kan utforma våra liv och göra något av dem.

Min pappa gav mig sedan mammas armbandsur. Klockan hade stannat. Tiden fortsatte att gå. Det var bara mammas tid som var till ända. Jag höll mammas klocka i min hand och undrade hur vi som var kvar skulle bära oss åt för att på bästa sätt värdesätta livet framöver. Mamma lovade att inte hemsöka oss, sin familj, efter sin död. Men i minnet lever hon vidare och kommer tillbaka. Dåtid och nutid sammanblandas där.

Rätten att leva ett värdigt liv

Jag ser mig återigen runt omkring i en turbulent och orolig samtid. Det rör sig om påtagliga skeenden i den yttre, fysiska världen. Vad vi tänker om andra och hur vi agerar i våra liv i relation till dem har betydelse. Om vi misstänkliggör andra och distanserar oss från dem och de från oss kommer det att påverka vilka slags liv som går att leva och hur livsvillkor formas. Det kan, såsom historien visat oss och ännu gör, leda till förödelse och förintelse i vissa människors liv. Vem vår nästa verkligen är och hur hon lever sitt liv har vi inte alltid kännedom om. Det är det vi borde erkänna för oss själva. För till syvende och sist äger alla människor rätten att leva ett värdigt liv. Det är vårt gemensamma ansvar som både samhälls- och världsmedborgare att inte glömma det.

Kvinna sitter vid fönster med växt. — Foto: privat.

Mira Horovitz är barn- och ungdomsvetare och har även bland annat läst kurser i etik. Har ett särskilt intresse för frågor som innefattar barn och ungas rättigheter, barnkultur och etiska dilemman. Läs fler artiklar av Mira Horovitz här!