Arbetarllitteratur i Sverige och Italien

När Henrik Johanssons bageriroman Raya kommer ut på italienska möter den läsare med andra erfarenheter av klass, arbete och bröd. Från en litteraturfestival i en fabrik utanför Florens skriver han om arbetarlitteraturens skilda traditioner – och om hur en roman förändras när den läses i ett annat land.

Av Henrik Johansson

Det är fredagen den 10 april 2026. Alla vita plaststolar är framme. Scenen är riggad och bokborden är dukade. Men till skillnad från Bokmässan i Göteborg har Festival di Letteratura Working Class, i Campi Bisenzio utanför Florens, ännu inte börjat trots att klockan är 16.30 på öppningsdagen. Allt drar igång om en timme och sista programpunkten är schemalagd att starta 22.00 (spoiler: den startar senare). Alla stolar är tomma utom en. En ensam ARCI-gumma (Italiens motsvarighet till ABF-gubben) har bänkat sig i skuggan på tredje raden och paxat två stolar till. Hon har page och en lila munkjacka med texten #insorgiamo, ”Vi reser oss”.

Insorgiamo är fabrikskollektivets paroll. De vars fabrik ”stängde” för fem år sedan, men som ändå körde bort vakterna och gick in i fabriken och gjorde den till något annat. Det är där vi är, festivalen är i en fabrik. Ett permanent socialt center, där arbetarna först ville fortsätta producera bildelar men efterhand har ändrat sin egen inställning och bjudit in andra att förändra och förändras med dem. Lördagens festivaldag innehåller en demonstration under parollen ”Vi seglar i protest mot upprustningen”. Symbolen är ett skepp, seglen är keffiyeher, palestinasjalar, och i masterna fladdrar Palestinas flagga. Segelfartyg drivs av vindkraft. En annan svensk som varit här är Greta Thunberg.

Frontbanderollen vid demonstrationen i samband med litteraturfestivalen. Foto: Henrik Johansson

Från början ville bilarbetarna fortsätta producera som vanligt, men efterhand har de fått som mål att producera lådcyklar och solceller. Krävt en grön omställning av sin industri. Sin industri. Maskinerna är kvar. Ägaren har inte kunnat hämta ut sina värdefulla maskiner, sitt konstanta kapital, utan har hindrats av humankapitalet. Av arbetarna.

Festivalen tjuvstartade på tisdagen, med arrangemang i Rom och Bologna, där min bok släpptes. Kvällen började med mat. Här duger det min själ inte med salta pinnar. Ofta står det till och med på affischerna vilken mat som ska serveras. I Bologna var det Penne Arrabbiatissime (ett slags ordvits med tanke på att min roman heter Teglie di rabbia: ”Vredens brödformar”, och Penne Arrabbiata är ”Arg penne”). På Casa Bettola i Reggio Emilia, några dagar senare, hade de en pizzaugn, och det var ingen restaurang utan snarare ett Folkets hus eller socialt center. Alkohol serveras naturligtvis men det är så självklart att det inte står på affischen. Själv gjorde jag bort mig genom att hävda att Aperol Spritz är en tysk drink.

I Bologna delade jag scen med Mirko, en ur fabrikskollektivet. Bilarbetare, författare, översättare och litteraturvetare bredvid varandra. Som det nästan aldrig är, som det ska vara.

”Bilarbetare, författare, översättare och litteraturvetare bredvid varandra. Som det nästan aldrig är, som det ska vara.”

En av mina romaner har alltså översatts till italienska. Raya på svenska, Teglie di rabbia på italienska. Vredens brödformar. En tydlig blinkning till John Steinbecks klassiska Vredens druvor. Den kommer ut på Edizioni Alegres imprint Working Class. Jag frågar redaktören, Alberto Prunetti, om varför de anammat ett engelskt uttryck. Förklaringen är att det gamla inhemska begreppet gärna tolkades som en otidsenlig klyscha: att en arbetare var en man i blåställ. Det engelska uttrycket blev ett sätt att avkuka, färglägga och internationalisera begreppet. Visa på en brytning, en ny klasskomposition.

Henrik Johansson och Andrea Berardini, bokens översättare, under ett boksamtal i Genua. Foto: privat

På det stora hela lanseras boken ganska hårt som just arbetarlitteratur, eller då Working Class Literature. Jag är själv ordförande för Föreningen Arbetarskrivare och har inga problem med att säga att jag skriver arbetarlitteratur, men sättet man trycker på begreppet förvånar mig ändå. Under min bokturné får jag många frågor om arbetarlitteratur av samtalspartners och av journalister. Efterhand går det upp för mig att det finns historiska orsaker som jag delvis inte förstått. Jag har utgått från Sverige, från min egen horisont.

Litterära traditioner existerar inte parallellt i olika länder. De existerar inte i tomrum, skilda från politik och ekonomi. Ta år 1933 som exempel. I Japan torterades arbetarförfattaren Takiji Kobayashi till döds av den kejserliga polisen, i Sverige kom Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson ut med varsin bok som skildrade landsbygden och jordbrukets arbetare. Bonniers litterära magasin uppmärksammade likheterna och klassificerade böckerna som något unikt för svensk litteratur: Statarskolan. Och i Italien hade fascisterna makten sedan elva år tillbaka. Den boom som arbetarlitteratur upplevde i Sverige under 30- och 40-talet saknar motsvarighet i Italien. De svenska författarna dog inte vid fronten eller i koncentrationsläger. Allt det här innebär att det inte är en självklarhet på de italienska kultursidorna att det finns något som kan kallas arbetarlitteratur. Det är en tradition som håller på att skapas i deras samtid, och som jag, lite plötsligt och oväntat, blivit en del av.

”Det är en tradition som håller på att skapas i deras samtid, och som jag, lite plötsligt och oväntat, blivit en del av.”

Men Sverige är heller ingen arbetarlitterär monolit. När jag började skriva på min första roman tänkte jag inte på boken som arbetarlitteratur. För mig var det en historisk litterär tradition. Det var en statarunge på 80 år, Birgitta Smiding, en medstudent på Författarskolan i Lund, som fick mig på andra tankar. ”Henrik, du skriver arbetarlitteratur”, sa hon till mig. Jag lät henne bestämma. Jag har alltid uppskattat tanken att författare inte får placera sig själva i litterära fack.

Boken jag skrev på, som senare publicerades under namnet Av kött och blod, var en restaurangskildring, vilket skulle kunna placera den i det arbetarlitterära facket, men mitt problem var att boken också innehöll ett mord samt, än värre, ett övernaturligt inslag: en golem av kött. I mitt sinne diskvalifierade mordet och övernaturligheterna romanen från att vara arbetarlitteratur.

I diskussionerna med det italienska förlaget var det dessa två romaner vi valde emellan. Bageriromanen Raya och köksdeckaren Av kött och blod. Valet föll till slut på Raya. Delvis för att jag i dag har svårare för min debutbok, den är inte lika välskriven (men har samtidigt något vilt och valpigt över sig, en omedvetenhet om litterära konventioner). Delvis för att debutboken snarare handlar om tillsvidareanställda arbetare medan Raya fokuserar på de timanställda, de osäkra och osäkrade arbetarna: de arbetare som sällan prioriteras av facket. På det sättet är den mer aktuell.

Bagerifabrik. Jag har börjat använda ändelsen -fabrik. Jag har märkt att ordet bageri ger associationer till tre personer som knådar för hand, hembakta bullar, rutiga dukar och en dörr som säger pling.

”Att bara skriva exakt vad som hände har inte intresserat mig. Jag vill lägga till, ändra, hitta på.”

Jag har jobbat på en bagerifabrik och skrivit en roman om en bagerifabrik. Jag har med andra ord delvis fiktionaliserat mina egna erfarenheter. Det är ingen självbiografi. Att bara skriva exakt vad som hände har inte intresserat mig. Jag vill lägga till, ändra, hitta på. Det roar mig. I romanen påverkas de anställda av att det pågår en framgångsrik våg av vilda strejker i andra branscher. Något sådant hände aldrig i verkligheten. Faktum är att det knappt strejkats vilt i Sverige sedan 90-talet. I Italien strejkas det däremot väldigt ofta. Det finns till och med hemsidor som riktar sig till resenärer där man kan läsa om vilka strejker som pågår den närmaste månaden inom kollektivtrafiken (tio stycken när jag skriver det här, september 2026).

Det betyder att min svenska roman ligger närmare den italienska verkligheten. De italienska läsarna såg fiktionen som rimligare, mindre utopisk, än de svenska läsarna. Det märktes på mottagandet. På en litteraturfestival i Sverige är jag en författare. I Italien var jag Författaren från Sverige. Jag fick, oavsett om jag ville det eller inte, representera något mer än mig själv. Jag betraktades som något av en auktoritet när det gäller svensk arbetsmarknadspolitik, trots att jag skrivit ett skönlitterärt verk som, per definition, inte säger sig avbilda verkligheten. Det kan man se som en självmotsägelse, men man kan också se det som att fiktionen ibland kan vara ”mer sann” än sakprosa, eftersom den i större utsträckning tar in känslor och erfarenheter som svårligen låter sig mätas. Under författarsamtal och intervjuer kom Sverigebilden upp. Det finns en kvardröjande bild av Sverige som arbetarparadis: en plats där allt funkar, arbetsvillkoren är bra, vården har inga köer och klassklyftorna är väldigt små.

I flera recensioner kontrasterades bilden av Sverige som ett paradis med att bagerifabriken i Teglie di rabbia snarare framstod som ett helvete: en mullrande, högljudd plats med värme och svett, där maskinerna bestämde tempot och människorna fick följa med i dansen.

”På en litteraturfestival i Sverige är jag en författare. I Italien var jag Författaren från Sverige.”

Efter ett författarsamtal i Genua pratade jag om romanens mottagande med min översättare, Andrea Berardini, och han menade att just de religiösa kopplingarna, bildspråket, blev viktigare i Italien. Han menade att just bilden av bröd skiljer sig. I Italien är brödet själva SYMBOLEN för liv och familj, det lilla livet. Att bryta bröd är en helig handling. När då tragiken kommer träffar det hårdare. Shakespeare vid det löpande bandet, för att citera en kritiker.

Så ur ett arbetsmarknadsperspektiv var min roman mer realistisk i Italien, men handlingen tolkades samtidigt – och det kan låta motsägelsefullt – mer symboliskt.

Medan vi bröt bröd och delade på en flaska vin såg Andrea på mig och sa något som fortfarande får mig att häpna:

”Jag kan inte översätta en roman om en brödfabrik utan att oavbrutet tänka på nattvarden.”

Läs också Henrik Johanssons tidigare blogginlägg: ”Brinna för yrket” – tills man dör.