I släktens spår i Budapest

Adresserna i mammas fotoalbum leder oss tillbaka till släktens hus i Budapest. Under en resa med mina bröder och vår pappa väcks frågor om flykten, det judiska arvet och vårt ansvar för varandras liv.

Av Mira Horovitz

Jag tillbringade midsommardagarna i Budapest i juni 2026 tillsammans med mina bröder och vår pappa. Mamma gick dessvärre bort för över ett år sen. Under vår uppväxt gjorde familjen en resa till Ungern då vi passade på att göra en dagsutflykt till Budapest. Min yngsta bror minns dock ingenting av den resan. Min andra bror, som är några år äldre, har enstaka minnen av den. Själv minns jag desto mer eftersom jag är äldst av oss syskon. Jag har även återkommit till Budapest i vuxen ålder, men denna gång återupptäckte jag staden tillsammans med mina bröder och vår pappa.

Fortsätt läsa ”I släktens spår i Budapest”

Sörjbara liv och värdighet vid livets slut

Vid min mammas dödsbädd blev frågan om människans värde konkret. Omsorgen om henne, familjens flykthistoria och samtidens krig för mig till frågan om vilka liv vi erkänner som värdefulla – och vilka förluster vi förmår sörja.

Av Mira Horovitz

Vi lever otvivelaktigt i en skakig och orolig tid. Vi stretar vidare i våra liv medan samtiden kan framstå som fragmentarisk och polariserad. Tempot är ofta högt och olika världsbilder krockar med varandra. Det är också starkt oroväckande att auktoritära tendenser vinner alltmer gillande i samhället och på den globala arenan. Som om inte det vore nog, pågår krig och hotar människors existens på olika håll i världen. Det väcker frågan om hur vi förhåller oss till tiden och vad vi gör av den, liksom vad mänskligt liv och värde egentligen har för betydelse – och hur detta förmodade värde kan förstås och artikuleras. Dessa tankegångar förstärktes för mig då min mamma befann sig i livets slutskede.

Fortsätt läsa ”Sörjbara liv och värdighet vid livets slut”

Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk

Kan Rökstenen läsas som ett försök att återställa en värld som sonens död har slagit sönder? Med Bo Ralphs och Fredrik Ousbäcks tolkningar som utgångspunkt utforskar denna essä gåtan, sorgen och poesin som bärare av en hotad kosmisk ordning.

Av Simon Carlfjord

I kategorin symboliska universa inristade i sten intar Rökstenen i Östergötland en särställning i Sverige. Under senare år har tolkningsfältet kring Rökstenens betydelse vidgats. Den som kanske mest utmanat tidigare konsensus är Svenska Akademiens ledamot Bo Ralph, som 2021 publicerade sin cirka 1 000 sidor långa bok Fadern, sonen och världsalltet. Likaså har historikern och filmaren Fredrik Ousbäck med sin uppsats från 2007 Rökstenens och futharkens platonska kosmologi samt genom föreläsningar utmanat forskningsvärlden.

Fortsätt läsa ”Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk”

Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering

Av Anna Celander

Vet du att papper har ett minne? När ett papper har fuktskadats, blivit vågigt och behållit den formen under en längre tid är det svårt att få det helt slätt igen. Det går att fukta upp papperet och släta ut det, men vid minsta ökning av luftfuktigheten börjar det röra sig för att försöka återgå till sin skadade form. Mängden fukt som behövs är olika för varje papper, varje ”individ”. Jag behöver därför ha kontroll på hur mycket fukt som tillförs för att papperet skall vara tillräckligt avslappnat för att kunna pressas och slätas ut. Hellre en aning för mycket fukt än för lite.

Ibland kan mediet som använts på papperet vara fuktkänsligt. Med för mycket fukt riskerar då ytskiktet, själva konstverket, att blöda. Genom åren har jag lärt mig att jag måste lyssna på varje papper som skall pressas, ta hänsyn till just det papperets behov för att det ska kunna släppa minnet av sin skadade form. En del blir helt släta igen och förblir så. Andra blir bara måttligt släta. Då behöver jag emellanåt tala om acceptans och tidens tand med den som äger papperet eller konstverket jag behandlat. Vikten av att vörda och förvalta. Se det fina hos objektet som tidsbärare.

Fortsätt läsa ”Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering”

Språkmodeller som språkvärldar

Kan språkmodeller bli världar att läsa och skriva i? Med utgångspunkt i David O’Reillys spel, Nicolaus Cusanus filosofi och Ted Nelsons hypertextvision föreställer sig Simon Carlfjord nya vägar genom vårt gemensamma språkliga arv.

Av Simon Carlfjord

Indiespelet Everything släpptes 2017 av konstnären David O’Reilly. Syftet med spelet var inte att spelaren skulle följa en utstakad bana, men inte heller att det enbart skulle vara en öppen värld att utforska. David O’Reilly utgår från filosofen Alan Watts tankar om universum som ett oändligt antal perspektiv. Han ser i spelmotorn Unity en möjlighet att bygga ett syntetiskt universum där varje sådant perspektiv är möjligt att se världen igenom. I hans tidigare spel Mountain existerade spelaren i ett förhållande till ett berg, medan spelaren i Everything blir berget och existerar sedan i relation till universum på bergets tids- och storleksskala. Everything är därför varken ett första- eller tredjepersonsspel i vanlig mening. Det förskjuter snarare spelarens perspektiv mellan olika former av liv, materia och skala, så att det linjära och vardagliga perspektivet inte försvinner men upphör att vara världens självklara centrum.

Fortsätt läsa ”Språkmodeller som språkvärldar”