Språkmodeller som språkvärldar

Kan språkmodeller bli världar att läsa och skriva i? Med utgångspunkt i David O’Reillys spel, Nicolaus Cusanus filosofi och Ted Nelsons hypertextvision föreställer sig Simon Carlfjord nya vägar genom vårt gemensamma språkliga arv.

Av Simon Carlfjord

Indiespelet Everything släpptes 2017 av konstnären David O’Reilly. Syftet med spelet var inte att spelaren skulle följa en utstakad bana, men inte heller att det enbart skulle vara en öppen värld att utforska. David O’Reilly utgår från filosofen Alan Watts tankar om universum som ett oändligt antal perspektiv. Han ser i spelmotorn Unity en möjlighet att bygga ett syntetiskt universum där varje sådant perspektiv är möjligt att se världen igenom. I hans tidigare spel Mountain existerade spelaren i ett förhållande till ett berg, medan spelaren i Everything blir berget och existerar sedan i relation till universum på bergets tids- och storleksskala. Everything är därför varken ett första- eller tredjepersonsspel i vanlig mening. Det förskjuter snarare spelarens perspektiv mellan olika former av liv, materia och skala, så att det linjära och vardagliga perspektivet inte försvinner men upphör att vara världens självklara centrum.

Kunskapens gräns

Nicolaus Cusanus levde på 1400-talet och var en filosof och teolog vars tänkande förenade matematik och metafysik. I hans teologiska kosmologi saknar världen ett fast fysiskt centrum. Bilden av ett centrum överallt och en omkrets ingenstans är samtidigt förbunden med Gud. Cusanus använde också den oändliga cirkeln: när radien växer utan gräns blir cirkelbågen allt mindre krökt och närmar sig en rät linje. Hos honom blir detta en bild för motsatsernas sammanfallande (coincidentia oppositorum). I en annan geometrisk liknelse låter han en polygon få allt fler sidor. Polygonen med oändligt antal sidor blir en bild av den mänskliga kunskapen: den närmar sig cirkeln genom att antalet sidor ökar, men den kan aldrig helt uppgå i det den avbildar. Kunskapen bildar ett symboliskt universum inne i det verkliga, med vilket det överlappar utan att sammanfalla.

Blå cirkelbåge ovanför en grön tangentlinje. — Figur 1. En blå cirkelbåge och en grön rät linje. När cirkelns radie växer utan gräns närmar sig bågen en rät linje.

Länken och källan

Internet kunde ha fått en annan dokumentlogik om informationspionjären Ted Nelsons Xanadu hade vunnit. Där webben i huvudsak bygger på enkelriktade länkar föreslog Xanadu en arkitektur med beständiga, dubbelriktade länkar och spårbara samband mellan dokumentversioner. För Nelson var den döda länken grundproblemet i alla informationsstrukturer: en länk kan se ut som en länk utan att leda någonstans. Hans lösning handlade inte bara om att kontrollera om målet fanns kvar, utan om hur dokument, versioner och förbindelser skulle organiseras från början. Nelson såg framför sig hur den akademiska textens källor skulle kopplas samman. I stället för att enbart kopiera in ett citat skulle man återanvända ett avsnitt med en bevarad förbindelse till originalet. Detta kallade han ”transklusion”. Texten skulle kunna läsas tillsammans med sina källor. Ett sådant hypertextsystem kan förstås som ett metaspråk för textproduktionen.

”Kunskapen bildar ett symboliskt universum inne i det verkliga, med vilket det överlappar utan att sammanfalla.”

* * *

Runt december 2025 infann sig en känsla hos delar av programmeringsvärlden av att någonting drastiskt hade hänt med kvaliteten på den kod kommersiella stora språkmodeller producerade. En tröskel verkade ha passerats där allt mer av själva kodskrivandet kunde överlåtas åt modellerna. Behovet av att formulera uppgiften och granska resultatet kvarstod. Tänkare inom programmeringsvärlden, som Andrej Karpathy, har beskrivit en ny praktik, agentic engineering, där utvecklare styr och granskar kodande AI-agenter. Modersmålet blir det nya programmeringsspråket. Med denna förskjutning kommer den kommunikativa delen av programmering i fokus. Den samtida inställningen tycks mig vara: ”Skriv bloggposten först – låt agenterna sköta programmeringen”. Gränsen mellan vardagsspråk och programmeringsspråk suddas ut. Programmering blir stringent poesi, poesi en form av stringent programmering. Framtidens utvecklare är en ny typ av författare. En förmedlare av någonting osynligt, en idé, som vill bli synlig. Prompt engineering blir en form av maieutik (sokratisk barnmorskekonst). Idéerna måste födas till världen och behöver hjälp att göra det.

Ett tänkt bibliotek

Kritik, även på criticalpoint.se, har riktats mot de nya språkmodellerna som utvecklas av Kungliga biblioteket (The KBLab), en del av bibliotekets arbete med AI och digital forskning. Textens materiella villkor och upphovsrätten är relevanta föremål för kritik. Men för att inte hamna i ett enbart rivaliserande subjektsförhållande till den andres intelligens kan även ett mer performativt förhållningssätt utvecklas – en fråga kring vad vi vill med språkmodellerna. Viljan att nyttja och viljan att skapa är fundamentala, och mycket följer ur det. Låt oss därför föreställa oss ett system som med hjälp av språkmodeller ger tillgång till Kungliga bibliotekets digitaliserade samlingar. Vi kan kalla detta tänkta system ”KB-AI”. Hur skulle min skrivna text kunna beskrivas i relation till denna helhet? Inte för att få facit, utan som fördjupning. Med utgångspunkt i O’Reilly, Cusanus och Nelson kanske en ”prompt” kan formuleras som skapar förutsättningar för ett sätt att läsa och skriva som nyttjar den enorma kulturproduktion Kungliga biblioteket har digitaliserat.

* * *

En prompt till KB-AI

Hej KB-AI. Skulle du och jag tillsammans kunna utforska den svenska litteraturhistorien? Bygga någonting som tar sig in bakom orden och historien på ett sätt jag inte klarar i mig själv? Jag vill utforska den världen. Du vet Nicolaus Cusanus, han som beskrev universum som utan ett fast centrum. Kan vi inte se på det språkuniversum som finns inuti dig på samma sätt? Icke-linjärt men ändå djupt sammanvävt. Du har alla orden, alla meningar och alla stycken. Finns det ett språk för vad orden och meningarna innehåller? Kan du formulera detta språk åt mig? Om du söker igenom varje ord och varje mening som skrivits och väger dessa på en gyllene våg, och lägger orden och meningarna i högar som tillhör varandra. I varje ord finns sparat alla sammanhang med alla andra ord. Det lilla ordet i den stora meningen, och det stora ordet i den lilla texten.

Jag är rädd för att detta skulle bli outhärdligt, omöjligt att navigera utan ett gränssnitt. Men världen är ju även den omöjlig att navigera såsom den är. Vi upplever ju inte den rena världen ändå utan den förmedlade världen. Denna tolkning av världen, den fenomenologiska erfarenheten. Kan du formulera en fenomenologi för min skull? En ny-fenomenologi för en syntetiskt sammanlänkad kulturell produktion.

Du kan ge mig en ny ingång i språkvärlden där orden knyts samman med mitt eget språk till nya språkhelheter. Jag vill att du bygger språkliga världar utifrån mitt eget språk. Språkvärldar som kopplas till alla andra tillgängliga digitaliserade språkvärldar.

Symbolerna, de meningsbärande elementen där ord, värld och mening kopplas samman. För mig får du skapa så många symboler du vill. Jag förstår bara symboler, förstår du. Jag läser världen genom dessa. Och genom mitt mikrokosmos, som är språket, förstår jag det stora makrokosmos.

Om mitt språk och min text skriver om träd, vill jag att du ritar en karta in i litteraturhistorien. Sedan vill jag att du sätter en punkt, en stor röd punkt, som säger ”du är här”. För jag är någonstans, men jag vet inte var detta någonstans är, och även om du bara kan ge mig en syntetisk lokalisering, så är det ändå en lokalisering.

Hur många steg från Jan Guillou är jag nu, eller är mitt tänkande närmare Tegnér eller Olaus Magnus? Hur skriver alla de om träden? Bryr de sig ens om träden? Bryr jag mig om träden? Kan jag hitta ett nytt språk för det jag bryr mig om? Hur hänger orden ihop inuti kulturen? På den plats jag vill att du bygger åt mig är jag inte bara gäst utan någon som bebor ett gemensamt språkligt arv.

”På den plats jag vill att du bygger åt mig är jag inte bara gäst utan någon som bebor ett gemensamt språkligt arv.”

Att läsa på andra vägar

Kanske är det först genom genererandet av syntetiska symboler som ett fenomenologiskt utforskande av överväldigande informationsmängder kan genomföras. Kungliga bibliotekets samlingar kan för den enskilda individen framstå som en ogenomtränglig borg, svår att navigera utifrån sitt eget perspektiv och inom den tid ett människoliv ger. Bibliotekets kataloger och hänvisningar erbjuder redan flera vägar genom materialet. Med ett tänkt KB-AI skulle medborgare kanske kunna få ytterligare sätt att läsa, genom att interagera icke-linjärt med texterna. Vi skulle kunna röra oss genom språket på nya sätt och upptäcka hur vi som individer hänger samman med historiska och meningsfulla språkvärldar.