Fågelsång Sverige runt

Här kommer några smakprov från våra underbara besök bland fåglarna i skogen, vid havet och på fjället.

Av Eva Hildursmark (text) & Mickael Fredblad (foto)

Flatruet. Det är mitt i natten. Vi ligger på rygg i krypljungen på kalfjället, just nu varken regn eller blåst. Humlan är fortfarande vaken och surrar omkring bland blommorna. Bråttom, bråttom! Sommaren är så kort här på fjället.

Ljungpiparen insisterar på att vi ska flytta på oss. Ni ligger alldeles för nära mitt bo, säger han.

Mitt på dagen stod vi här med fjällets obändiga vind i håret och solen i ansiktet. En smalnäbbad simsnäppa, helt orädd, bara ett par meter från en person med kamera. Ljungpiparens lite sorgsna röst, ängspiplärkans varierande toner, naturens givmildhet och bistra stränghet, ett privilegium att få uppleva. Vi viskar, som i kyrkan, som på biblioteket. Vinden friskar i och regnet kommer som från ingenstans. Jag njuter, förundras. År efter år, i tusental, passerar, och jag får vara här, i ängspiplärkans och krypljungens värld.

En hemlig plats på Öland. Klockan är fyra på morgonen och vi simmar runt i näktergalssång. Sakta rör vi oss framåt på den smala stigen mellan buskarna. Fågelsången är sagolik, inget annat finns just nu, och jag tänker på tiden innan människan kom. Vi viskar för att inte störa, inte skrämma.

Så kommer vi ut på ängen, i solen. Vi sätter oss på en bänk och äter frukost, och vi har just upplevt en av de allra finaste stunderna.

Härmsångaren härmar för allt vad han är värd. Lyssna, säger han till honorna. Kom till mig! Visst sjunger jag vackert. Visst är jag en tonkonstnär.

Stora Karlsö. Silvertärnan är en tuffing. Han flög nästan på mig när vi gick för nära boet. När familjen är klar med häckningen och ungarna är det dags igen; då bär det iväg till Antarktis, men nu är det sommar och mycket att stå i.

Vi bor allra högst upp på ön, i den före detta fyrvaktarbostaden. Det här är hussvalornas sommarplats. När vi lyssnar noga hör vi sillgrisslorna på avstånd, och en dubbeltrast som sjunger, inte riktigt lika fylligt som en koltrast, men nästan.

Nere vid havet, bakom restaurangen, sitter han gömd i ett snår, kärrsångaren, mästerimitatören. Under vintern bor han i Afrika, söder om Sahara. Nu sitter han där i snåret och härmar både svenska och afrikanska fåglar. Han väger som två teskedar salt. Varför blåser han inte bort på sin väg till Zambia?