Nyskrivet: Homage till Jean Genet

Sam Carlquist återkommer till Critical Points avdelning Nyskrivet med en dikt om fångenskap, begär, skam och minnets förvandlande kraft – en hommage till Jean Genet. Läs också Carlquists tidigare dikter De fyra hästarna och Sommarhuset, samt intervjun med honom.

Av Sam Carlquist

CELL 2 -758

Dörrarna i sömn;
männen nyckeltyngda.
Röster dämpade av natt.
Den monotona visslingen på inandning;
instrumentklangen från nyckelknippan.
Vaktens söndagssteg mot korridorens slut.

Ljuset släckt – ögon passerar självmordsgluggen.
Ensamdoften;
smaken av mig själv i mörker.
Den förnekade förnekar världen.
Mörkret tänds – ett kröningsljus som visar
den upphöjde i cell av marmor.

Så – jag vände världen – se
min spegelbild i stenen.
Så tvingade jag minnet av kärleken
att bli kärleken.
Allt utbytt nu – begreppet smuts
blir obegripligt när inget annat finns.
Smutsiga ögon söker det orena:
Bekräftelsens matrester ur tunnan.
Frånvaron av liv upphöjer liv.
Frånvaron av dröm upphöjer dröm.
Frånvaron av kärlek är kärlek.
Mörk blev din mun;
sotstrukna läpparna.
Tungan sträckt och naglad
vid åtrå, löften och ånger.
En sten är denna kärlek nu på minnets botten.

Du söker mig i drömmen
som malen med pappersvingar
studsar mot min pannas hetta.
Det osynligas hemliga glädje och besvikelse.

Jag vände världen och den vände mig
och inget klockslag, ingen dag markerar tröskeln.
Vänd fann jag mig mot norr, mot öst;
döpt blev jag i skammens tröst.

Hur skulle vi anat betydelsen
av kyssar genom gallret;
av erotiska handsignaler
strax innan ljuset släcks.
Hur tacksamt jag skulle gnida mig mot stråket
av den billiga, kvarhängande parfymen;
luftanden efter den som tvingat sig till besök.

Le mot mörkret – Blända barbarerna!
De som går hem till grå hustru,
gråa barn vid frukostbordet.
Där, i det spegelvända livet
på rastgårdens filmduk.

Och världen vände mig
och sände dig;
min drömda väktare av mörker svälld.
I mörker höljd och frånvänd.

Vi är vårt eget nöjes fält –
vårt löjes fält
med hjärtan blanka vita
skinande som falska tänder.

Mina läppar stuckna av kärlek –
kinder repade av åtråns skäggstubb.
Heta av gamla minnen.
Kroppen minns och den är ännu min.

Och världen vände mig –
den hemlöses militärkappa
med fläckigt foder ut mot andras sol.

En sten är denna kärlek nu;
glimrande på livets botten.
En fågel ler mot mig från fönsterblecket.
Hon bär ditt namn och morgonen i näbben.

Sam Carlquist 22/9 2026

Sam Carlquist är född 1946 och har utgivit en rad diktsamlingar på Migoli förlag, bland annat Skamsamlarens vagn (2019). Hans senaste diktsamling kom ut 2026 på Migoli förlag: Himlen över Theresienstadt. Läs mer av och om Sam Carlquist här!