Romanen som tankerum

Från fransk introspektion till svensk samhällsblick, via engelskspråkiga och spanskspråkiga romaner, söker jag efter litteraturens sätt att tänka. Med 2026 som utgångspunkt framträder både släktskap och dissonanser – och en fråga om vad den svenska offentligheten faktiskt låter oss se.

Av Carsten Schale

Zadie Smith vid National Book Critics Circles presentation 2011. — Zadie Smith, 2011. Foto: David Shankbone / Wikimedia Commons, CC BY 3.0.

En karta med öppna gränser

Litteraturen är, som jag ser det, såväl unik som åtminstone delvis universell. Den har många strängar på sin lyra: kulturella, filosofiska, sociologiska, historiska, politiska och personliga. Ändå passerar en stor del av den betydande litteraturen aldrig landsgränserna eller de språkliga barriärerna. Och de klassiska verk som bildar resonansbotten för mycket av det aktuella diskuteras, förefaller det mig, alltför sparsamt på våra dagstidningars kultursidor. Synd det.

Jag har under lång tid följt Europas litterära utveckling, som läsare, sociolog och essäist. Jag försöker förstå hur kulturer formar sina berättelser och hur berättelser formar sina kulturer. I min läsning av 2020-talets litteratur, med 2026 i centrum, framträder en rörelse mot romanen som tankerum: en plats för estetisk och moralisk prövning. Det är som om romanen, efter att ha vandrat genom autofiktionens korridorer och samtidens splittrade medielandskap, återigen söker sin gamla roll som instrument för att tänka.

Denna essä är ett försök att fånga rörelsen och dess dissonanser. Jag lyssnar efter fransk introspektion, historisk prövning i engelskspråkig prosa, politisk intensitet i spanskspråkiga verk och en svensk dragning åt sociologisk klarhet. Det är tonarter i ett urval böcker, inte egenskaper som varje författare inom ett språk eller land måste ha. De engelskspråkiga exemplen för oss också till USA; den spanskspråkiga litteraturen stannar inte vid Spaniens gränser.

Jag skriver som en essäist som vill förstå och uppleva nyanser, kontraster och komplikationer. Och som en läsare som vill dela glädjen i att se romanen ta plats som ett instrument för att tänka. Det finns litterära år då allt tycks stilla. Andra liknar min bohuslänska kust: sanden omfördelad, tången uppkastad, stenarna blottade. För mig är 2026 ett sådant år.

Fransk prosa och blickens arbete

Hos Patrick Autréaux, Sylvain Prudhomme och Daria Marx möter jag en litteratur där själva sättet att se står på spel. Introspektionen kan bli en disciplin, meningen en moralisk gest och estetiken en fråga om ansvar.

Patrick Autréauxs Avenue des Amériques (2026) är ett exempel. Berättaren rör sig mellan Frankrike och New York, och sjukdomens efterverkningar öppnar för en omprövning av livet. Autréaux skriver med vad jag skulle kalla en psykiaters blick: klinisk och exakt, men aldrig kall. Det är som om han undersöker själen med samma försiktighet som en kirurg närmar sig en nerv. Subjektet blir ett föremål för sin egen blick. Självundersökningen söker klarhet snarare än en enkel försoning. ¹

I Sylvain Prudhommes De l’autre côté du lac (2026) får landskapet en annan kraft. En fotograf vistas vid en högfjällssjö intill ett skyddat naturområde; så småningom försvinner hon. Naturen bildar inte bara fond till en mänsklig berättelse. Den drar sig undan, ställer krav och rubbar människans anspråk på att kunna överblicka världen. Jag läser romanens landskap som något mer än en plats: som en gräns för blicken och ett rum där identiteten prövas. ²

Daria Marx skriver i Tuer le vieux (2026) med en brutal klarhet. Efter att ett möte för att anmäla övergrepp i barndomen har ställts in ger sig berättaren av för att konfrontera sin förövare. Kroppen blir en plats där våldets historia finns kvar. I min läsning exponerar romanen detta våld och den vrede som följer när upprättelsen uteblir. Den personliga erfarenheten får en politisk dimension. ³

Det vore lätt att samla dessa böcker under en nationell etikett. Men skillnaderna är minst lika intressanta. Autréauxs självundersökning, Prudhommes blick mot det vilda och Marx vrede söker inte samma slags klarhet. Det som förenar dem i min läsning är snarare att formen bär själva undersökningen. Hur något berättas avgör också vad som kan bli synligt.

”Hur något berättas avgör också vad som kan bli synligt.”

Engelskspråkiga romaner som prövar historien

I nästa grupp böcker blir historien ett moraliskt laboratorium. Här möts Zadie Smiths brittiska perspektiv och två amerikanska författare, Daniel Mason och Caro Claire Burke. Deras romaner låter samtidens självbilder prövas mot andra tider och andra livsvillkor.

Zadie Smiths The Fraud (2023) låter kolonialismens arv brytas genom berättelser om sanning, klass och offentlighet. Romanen tar sin utgångspunkt i den uppmärksammade Tichborneprocessen i det viktorianska England. Det förflutna talar utan att bli en nostalgisk röst. Det liknar snarare en obekväm viskning: historien är inte något vi lämnar bakom oss, utan något som fortsätter att verka genom våra institutioner, språk och kroppar. ⁴

Daniel Masons North Woods (2023) för oss till New England i USA. Ett hus och ett stycke mark förbinder liv över flera århundraden. Människor kommer och går; platsen laddas och laddas om. Mason skriver fram en historia där det mänskliga och det icke-mänskliga flätas samman. Jag läser den som en ekologisk process: tidens lager, spår och återkomster. Historien händer inte bara människor. Den händer också platser, och platser formar människor. ⁵

Caro Claire Burkes Yesteryear (2026) låter en influencers idealiserade vardag kollidera med ett liv som tycks utspela sig 1855. Hennes bild av traditionen utsätts därmed för en prövning hon inte själv kontrollerar. Vad återstår av självbilden när den miljö som håller den uppe försvinner? Vad händer när en samtida föreställning om det goda livet möter de materiella villkor som den gärna lämnar utanför bilden? ⁶

De tre romanerna arbetar på skilda sätt, men historien blir i samtliga mer än en miljö. Den gör vår egen position synlig. Med Anthony Giddens begrepp om reflexivitet går det att fråga hur människor skapar och omprövar berättelserna om sina liv. Det är min användning av hans teori, inte ett omdöme från Giddens om dessa böcker. ⁷

Spanskspråkig intensitet och makt

Hos David Toscana, Sara Barquinero och Esther García Llovet hör jag en annan energi. Maktens brutalitet, universitetets hierarkier och det välbeställda fritidslivets instängdhet blir föremål för litterär prövning. Inte heller här sammanfaller språk och nation: Toscana är mexikansk författare, medan Barquinero och García Llovet är spanska.

Toscanas El ejército ciego (2026) tar sin utgångspunkt i en berättelse om krig och förblindade soldater i den bysantinska historien. Jag läser den som en episk allegori över maktens brutalitet. Våldet framträder inte bara som en enskild händelse, utan som något som formar människors möjligheter att leva vidare. Det politiska traumat upphör inte när själva övergreppet är över. ⁸

Sara Barquineros La chica más lista que conozco (2026) undersöker en universitetsmiljö präglad av kunskap, begär och ojämlika relationer. Här blir det intellektuella kapitalet synligt: vem får tala med auktoritet, vem känner till koderna, vem måste lära sig dem? Akademin kan läsas som en politisk teater med hierarkier och ritualer. Intellektet är inte frikopplat från de sociala villkor under vilka det erkänns. ⁹

Esther García Llovets Las jefas (2026) utspelar sig på ett dekadent semesterhotell i Villajoyosa på Costa Blanca. Det förändrar perspektivet från storstadens acceleration till en tillvaro där ledigheten har stelnat. Gästerna dröjer kvar, och hotellets värld blir ett slutet rum för absurditet och social satir. Den intensitet jag vill lyfta fram kan också finnas i stillaståendet: i människor som vill vidare men förblir fångna i sina vanor och villkor. ¹⁰

Det är frestande att kalla denna litteratur eld. Men elden brinner på olika sätt. Krigets våld, akademins makt och semesterlivets förfall kan inte föras tillbaka på en enda nationell erfarenhet. Böckerna förenas för mig av att de låter sociala relationer bli kännbara i gestaltningen.

”Böckerna förenas för mig av att de låter sociala relationer bli kännbara i gestaltningen.”

Marit Kapla talar i en mikrofon på Bokmässan i Göteborg 2012. — Marit Kapla på Bokmässan i Göteborg 2012. Foto: Vogler / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0.

Sverige och den sociala lyhördheten

Och Sverige? I mitt svenska urval framträder litteraturen som ett sätt att lyssna till vardagen, relationerna och institutionerna. Den kan bli ett redskap för att förstå samhället medan det pågår. Men en sådan samhällsblick behöver inte stå i motsats till formens äventyr. Också den dokumentära rösten, minnets rörelse och den råa repliken är estetiska val.

Johannes Anyuru låter i En sorts fred religion, politik och identitet mötas i en moralisk prövning. Identiteten framträder som något rörligt, format av ideologi, tro och historia. Det är denna förbindelse mellan det enskilda livet och de större sammanhangen som intresserar mig i hans författarskap.

Ia Genbergs Detaljerna belönades med Augustpriset 2022. Romanen återvänder till människor som har präglat berättarens liv, i fyra porträtt som låter minne och relationer bära fram en värld. Den engelska översättningen av Kira Josefsson nådde den korta listan till International Booker Prize 2024. Här ligger den sociala precisionen i detaljen, i det till synes lilla som får en människa eller en tid att träda fram. ¹¹

Marit Kaplas Osebol II beskrivs i denna läsning som en fortsättning på ett dokumentärt projekt där rösterna bildar ett arkiv och en social karta. Det är en lyhördhet för hur människor lever, talar och minns. Vardagen framträder som historisk och politisk, utan att först behöva översättas till ett abstrakt resonemang.

Tone Schunnessons Dagarna, dagarna, dagarna (2020) låter kapitalism, arbete och identitet gripa in i varandra. Kapitalismen framträder inte bara som ett ekonomiskt system, utan som en kultur som formar begär och självbilder. År 2026 har hon återkommit med Ultravåld. Det är värt att hålla samman samhällsperspektivet med frågan om hur prosan arbetar. Vad gör språket med det liv som skildras? ¹²

I dessa läsningar blir den svenska litteraturen socialt precis. Men jag vill vara försiktig med att göra precisionen till en svensk ensamrätt eller låta den utesluta historisk medvetenhet, politisk kraft och formexperiment. Den litteratur som hör vardagen kan samtidigt förändra vårt sätt att höra.

Tre sociologiska ingångar

Romanen är inte bara ett estetiskt föremål. Den kan också vara en form av kunskap. För mig blir Pierre Bourdieu, Anthony Giddens och Norbert Elias tre ingångar till den frågan. De ger redskap för läsningen, men befriar inte läsaren från att undersöka varje enskilt verk.

Bourdieus begrepp om det litterära fältet riktar uppmärksamheten mot hur positioner, prestige och erkännande skapas. Litteraturens relativa autonomi är något som förhandlas, inte ett färdigt tillstånd. Vi kan fråga vad som räknas som litterärt värde, vilka institutioner som fördelar uppmärksamhet och vilka författarskap som får möjlighet att bli lästa. ¹³

Giddens hjälper oss att formulera frågor om det reflexiva livsprojektet: hur människor förhåller sig till sina val, sina identiteter och sina berättelser om sig själva. Hos Smith, Mason och Burke prövas människan mot historien; i de svenska exemplen blir relationer och samhällsvillkor särskilt framträdande. Men rörelserna korsar hela tiden varandra.

Hos Elias står bland annat förändringar i människors ömsesidiga beroenden och regleringen av känslor och beteenden i centrum. Det ger anledning att läsa efter hur makt blir vana, hur konflikter flyttar in i människan och hur det sociala får kropp. Däremot följer det inte av teorin att ett land skulle ha internaliserat våldet medan ett annat står utanför civilisationsprocessen. Så raka skiljelinjer gör varken samhällena eller romanerna rättvisa. ¹⁴

Lägger man läsningarna bredvid varandra hörs en polyfoni av introspektion, historia, intensitet och social lyhördhet. Den kartan är inte statisk. Den är ett sätt att pröva samband, och den måste kunna ändras när böckerna gör motstånd.

”Den kartan är inte statisk.”

Vilken litteratur blir synlig i Sverige

Här uppstår nästa fråga: vilka delar av denna litteratur får utrymme i den svenska offentligheten? Vilka böcker blir översatta, distribuerade och recenserade? Och vilka når läsarna på andra vägar?

Förlagens urval och kritikens uppmärksamhet hänger samman. Men för att säga exakt hur måste vi skilja mellan en svensk översättning, en importerad originalutgåva, en recension och ett kort omnämnande. Att en bok saknas på en kultursida betyder inte att den saknar svenska läsare. Och en franskspråkig bevakningstjänst som Bibliosurf är inte i sig ett belägg för svensk reception. ¹⁵

Min invändning mot den svenska litterära offentligheten gäller framför allt risken att den journalistiska kroken blir viktigare än mötet med verket. Vi frågar vad en bok säger om samhället och varför ämnet är angeläget. Gott så. Men frågar vi tillräckligt ofta hur den tänker genom syntax, rytm, ton och tradition?

Det vore samtidigt orättvist att hävda att svenska kritiker nästan aldrig talar om form. Redan de egenskaper som jag här lyfter fram – Genbergs minnesprosa, Kaplas lyssnande och Schunnessons språkliga energi – leder rakt in i formfrågor. Den intressanta frågan är hur formen och samhällsläsningen hålls samman.

Inte heller går det att på förhand slå fast att den franska kritiken väljer estetik där den svenska väljer innehåll. En sådan jämförelse behöver konkreta recensioner, lästa mot varandra. Min misstanke om skillnader i kritiska traditioner är en utgångspunkt för undersökning, inte dess färdiga resultat.

Ändå: vi måste skärpa oss. Många stora och länge förbisedda författarskap sipprar in genom läsare som inte nöjer sig med de stora tidningarnas listor. Läsare som spelar ukulele, säckpipa och afrikanska trummor. Jag vill slå ett slag för den nyfikenheten, och för en kritik som vågar söka bortom de givna namnen och de bekväma krokarna.

Ett sätt att tänka

Kanske är det just detta som gör romanen nödvändig i vår tid: den kan beskriva världen och samtidigt pröva våra sätt att förstå den. Den kan gestalta ett subjekt och undersöka hur detta subjekt blir till. Den kan återge historien och göra dess verkan i nuet kännbar.

När jag läser över språkgränserna hör jag släktskap, men också motstånd mot min egen karta. Introspektionen finns inte bara i Frankrike, historien inte bara i den engelskspråkiga romanen och den politiska intensiteten inte bara i den spanskspråkiga. Den svenska samhällsblicken har sina motsvarigheter på många håll. Just därför blir skillnaderna intressanta: de går inte helt att ordna i nationella fack.

”Romanen är en märklig, elastisk och envis form.”

Romanen är en märklig, elastisk och envis form. Den låter oss höra flera röster samtidigt utan att tvinga dem att sjunga unisont. Om vi öppnar ögonen kommer vi att se. Om vi lyssnar noga hör vi stämsången – och dissonanserna.

I detta finns ett hopp: att litteraturen ska fortsätta att försöka förstå världen och fortsätta att ge oss former för att tänka vidare.

Noter och vidare läsning

1. Patrick Autréaux, Avenue des Amériques, Gallimard, 2026. författarens presentation. ↩

2. Sylvain Prudhomme, De l’autre côté du lac, Les Éditions de Minuit, 2026. Förlagets bokpresentation. ↩

3. Daria Marx, Tuer le vieux, Flammarion, 2026. förlagets anmälan till BnF · författarintervju hos Mollat. ↩

4. Zadie Smith, The Fraud, 2023. Penguin Random Houses bokpresentation. ↩

5. Daniel Mason, North Woods, Random House, 2023. Förlagets presentation av bok och författare. ↩

6. Caro Claire Burke, Yesteryear, Alfred A. Knopf, 2026. Förlagets bokpresentation. ↩

7. Anthony Giddens, Modernity and Self-Identity: Self and Society in the Late Modern Age, Polity Press, 1991. ↩

8. David Toscana, El ejército ciego, Alfaguara, 2026. Förlagets presentation och författaruppgifter. ↩

9. Sara Barquinero, La chica más lista que conozco, Lumen, 2026. Förlagets bokpresentation. ↩

10. Esther García Llovet, Las jefas, Anagrama, 2026. Förlagets presentation. ↩

11. Ia Genberg, Detaljerna, Weyler, 2022. The Details, övers. Kira Josefsson, kortlistad till International Booker Prize 2024. Augustpriset 2022 · International Booker Prize 2024. ↩

12. Tone Schunnesson, Dagarna, dagarna, dagarna, Norstedts, 2020; Ultravåld, Norstedts, 2026. Den första boken · Ultravåld. ↩

13. Pierre Bourdieu, Les règles de l’art: Genèse et structure du champ littéraire, Seuil, 1992; The Field of Cultural Production, red. Randal Johnson, Polity Press, 1993. ↩

14. Norbert Elias, Über den Prozeß der Zivilisation, två band, 1939. ↩

15. Bibliosurfs presentation av sin verksamhet. Bibliosurfs egen presentation. ↩

Läs också i Critical Point

Henrik Johansson: Arbetarlitteratur mellan Sverige och Italien.

Carsten Schale är kemist, sociolog, filosof, litteraturvetare och aktiv inom fredsrörelsen. Bohuslänboende ur-Göteborgare med fyrtiotalet publikationer bakom sig, periodvis frilansjournalist, framförallt med essäer i Opulens och (numera nedlagda) Tidningen Kulturen.