Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering

Av Anna Celander

Vet du att papper har ett minne? När ett papper har fuktskadats, blivit vågigt och behållit den formen under en längre tid är det svårt att få det helt slätt igen. Det går att fukta upp papperet och släta ut det, men vid minsta ökning av luftfuktigheten börjar det röra sig för att försöka återgå till sin skadade form. Mängden fukt som behövs är olika för varje papper, varje ”individ”. Jag behöver därför ha kontroll på hur mycket fukt som tillförs för att papperet skall vara tillräckligt avslappnat för att kunna pressas och slätas ut. Hellre en aning för mycket fukt än för lite.

Ibland kan mediet som använts på papperet vara fuktkänsligt. Med för mycket fukt riskerar då ytskiktet, själva konstverket, att blöda. Genom åren har jag lärt mig att jag måste lyssna på varje papper som skall pressas, ta hänsyn till just det papperets behov för att det ska kunna släppa minnet av sin skadade form. En del blir helt släta igen och förblir så. Andra blir bara måttligt släta. Då behöver jag emellanåt tala om acceptans och tidens tand med den som äger papperet eller konstverket jag behandlat. Vikten av att vörda och förvalta. Se det fina hos objektet som tidsbärare.

”Vikten av att vörda och förvalta. Se det fina hos objektet som tidsbärare.”

Samtalen med ”förvaltarna” är en viktig del i min verksamhet som konservator. Ibland behöver någon se sitt objekt ur en annan vinkel. Som den kund som kom in med ett originalexemplar av Sture Johannessons ”Haschflicka” (1969). Den var uppklistrad på en masonitskiva som var sliten och nött. Affischen bar tydliga spår av sin historia: att den suttit uppe med nålar och häftmassa, att den slitits för att den följt med i flyttar till nya rum, nya väggar, att den betytt något och säkert älskats av den som haft den. Uppklistringen på masoniten var ett sätt att stärka affischen när den börjat bli för sliten, en del av viljan att bevara den. Det är inte helt ovanligt att det gjordes med älskade affischer på 1970-talet. Kunden ville att den skulle bli perfekt igen. ”I det här skicket är den ju ingenting, ta åtminstone bort masoniten.”

”Småvikter för lättare press till exempel vid revlagning.” Foto: Anna Celander

Jag fick förklara att masoniten inte gick att ta bort: den var för hård. Hårdare än affischen, som troligtvis skulle skadas om jag försökte.

Kunden ville rama in affischen men tyckte inte att det gick i det skicket.

Jag sa: ”Jo, rama in den i en ’låda’ utan passepartout eller andra försök att dölja slitaget. Redovisa det istället. Den här affischen har levt ett liv med dig, det är det den skall visa, inte vad den är värd i pengar. Den är ju värd ett helt liv för dig. Jag tycker att den är fantastiskt fin, den berättar historien om en tid som inte längre finns bara genom att finnas till. Det gör inte de perfekta affischerna på samma sätt.” Kunden tittade på mig en lång stund, nickade och sa: ”Du har rätt. Tack!”

Det händer ofta att en kund ringer eller mejlar mig med frågor om vad som är möjligt att rädda, vad jag kan göra och vad det kan kosta. Ofta får jag en liten berättelse om föremålet eller konstverket. Telefonen ringer, jag svarar …

Konstnären och konservatorn

14 september 2002

– Det är papperskonservator Anna Celander.

– Har jag kommit till papperskonservatorn?

– Ja, det är jag.

– Jag heter Sven Pålsson och jag har en tavla. Det är min finaste tavla, det är en kvinna i shorts men hon var så himla ful så jag bytta hue på henne. Jag fick inte ordning på skarven, gör du sånt?

– Nej, jag gör inte sådant.

– Men det stod i tidningen att du är konstnär också. Himlen skulle behöva göras om.

– Jo, men det är två skilda saker, jag är två i en om man säger så. Som konservator målar jag inte på andras bilder för att ändra dem, min uppgift är att bevara dem i originalskick så gott det går. Så de kan finnas kvar så länge som möjligt. När jag är konstnär gör jag mina egna bilder.

– Jaha, på så vis. Jag har ingen bil, kan du hämta den? Det blir för långt för mig att cykla.

– Nja, du har ingen granne som kan skjutsa dig?

– Jag ska höra efter.

– Okej, hör av dig när du vet.

Sven hörde aldrig av sig igen. Länge tänkte jag att det var en busringning, men jag erkänner att jag hoppades att det var på riktigt. Jag ville så gärna se hur hans finaste tavla såg ut och veta mer om hur den hamnat i hans ägo.

”Jag ville så gärna se hur hans finaste tavla såg ut och veta mer om hur den hamnat i hans ägo.”

En bild att hålla fast vid

15 maj 2003

– Hej, jag har ett stort konstverk, det är en silkscreen, som är skadat. Verket ligger hos Ponsab kan du titta på det där? Det är så stort.

– Ja, det kan jag. Vad är det som har hänt? Hur stort är det?

– Det är ca 110 x 160 cm. Jag köpte det på 80-talet i en sådan där konstportfölj. Jag betalade säkert 80 000–90 000 kr för det.

– Oj, den tiden var helt galen. Storleken kan bli ett problem.

– Ja, man borde ju ha fattat att det skulle ta slut men man drogs liksom med. Konst var så stort och nytt som investering. Herregud, jag tjänade ändå en del på mina köp och det var rätt roligt.

– Jo, jag minns det. Varför är den hos Ponsab?

– Äsch, jag stack till Spanien och när jag kom hem hade kärringen slängt ut allt mitt i trädgården. Det regnade och det stod ute i flera veckor. Så de har sanerat, men den här är så stor och de vågar inte öppna den.

– Varför?

– Den är alldeles möglig, man ser nästan inte bilden. De är rädda att den ska gå sönder om de öppnar den. Kan du öppna den där?

– Då är ju frågan om den går att rädda. Mögel försvagar och missfärgar papperet. Det kan vara så att den inte går att behandla för att materialet är för förstört, att det inte orkar. Den är stor och svår att hantera, det kommer bli ett kostsamt ingrepp och resultatet är svårt att förutspå. Lite som rysk roulette, om jag säger så. Får du ut något på försäkringen? Går det att få tag på ett liknande tryck?

– Nej, HELVETE, den bilden går inte att få tag på igen. Den är inte värd något i dag, men vafan det är grejen. Jag vill ha den kvar.

– Men det kanske inte går att rädda den.

– Jag skiter i det, kan du inte ta dig till Ponsab och se vad du kan göra. Snälla. Jag står inte ut med tanken att subban har förstört den.

”Strykjärnen som jag använder som press. Fotlampa och extraljus. Tygkassen är från Maria Lindbergs utställning på Malmö konsthall 2018. Jag tycker om mottot.” Foto: Anna Celander

Jag åkte till Ponsab och tittade på den. Det var en hel mögelvärld där mellan glaset och bilden. Jag tog ur den ur ramen och fraktade den på en stor rulle till min ateljé. Det var som jag misstänkte: ingreppet skulle kosta, och jag skulle inte kunna garantera ett bra resultat. Flera gånger kom kunden till ateljén. Han var arg för att han tyckte att det var så dyrt, att jag var så dyr. Han ville pruta. Han hade inte så mycket pengar längre; han drev en glasskiosk vid Kärnan i Helsingborg. Han skällde och bråkade, ringde och tjatade. Jag stod på mig. En dag slutade han ringa. Bilden ligger fortfarande kvar i min källare i ateljén. Förra året ringde de från Ponsab och sa att de hade ramen kvar och att de inte hört något från kunden.

”Vad skall vi göra med ramen?”

”Släng den”, sa jag.

Det enda minnet

5 oktober 2015

– Hej, jag heter Birgitta. Jag har en tavla som jag har ärvt efter min far, som jag vill att du hjälper mig med. Den har blivit lite mörk.

– Är det på papper?

– Jag tror det. Den betyder så otroligt mycket för mig. Den hängde i mitt rum som barn.

– Du kan börja med att skicka en bild om du inte har möjlighet att komma hit med den.

– Du förstår, det är det enda jag har. Vi bodde i en stor lägenhet i Stockholm. Den var full av konst, min far var konstsamlare. Men så träffade han en ny kvinna och mamma och jag fick flytta. Vi fick inget med oss och han ville inte träffa oss mer. Vår nya lägenhet var liten och mörk. Han fick en son med den nya kvinnan. När pappa dog ärvde sonen den stora konstsamlingen. Han är inte intresserad av konst så han tänkte sälja allt på auktion. Jag kontaktade honom för jag ville ha just den här tavlan. Först ville han inte, han tyckte att jag skulle kunna köpa den på auktionen alltså vara med och buda på den. Jag tjatade, så till slut fick jag köpa den av honom. Jag fick betala trettio tusen, jag vet inte om den är värd det, men för mig är den det. Det är det enda minne jag har.

Jag gjorde rent bilden och blekte den. Min rammakare ramade in den i originalramen. Den blev perfekt, precis sådan som Birgitta mindes den.

När Birgitta kom och hämtade bilden hade hon med sig mannen hon träffat för något år sedan. Han skulle betala. De hade båda långa äktenskap bakom sig. När han bar ut bilden till bilen sa hon:

”Du förstår, jag är så lycklig och förälskad, jag trodde inte det skulle kunna hända när man uppnått min ålder. Att jag är älskad trots att jag är gammal, det är fantastiskt. Jag är så oändligt glad för att du kunde hjälpa mig med bilden.”

”Verktyg: borstar i olika mjukhet, penslar för klister och retusch samt spatlar för att lyfta sköra papper.” Foto: Anna Celander

En reva genom släkthistorien

5 januari 2023

– Hej, jag heter Henrik, jag har en affisch som har legat i en låda i hundra år, den är lite skör och det är en stor reva rakt över, går det att laga? Vad kan det kosta?

– Magisk revy med Max von Rhodin och Madame Trilby på Gröna Lund. Det är min släkt. Jag tänkte rama in den, men rammakaren sa att jag borde gå till dig först.

– Rhodin? Är det Brazil Jack? Jag vill se den först och känna på materialet innan jag sätter ett pris. Är revan ny eller gammal? Affischpapper kan vara lite tjurigt att arbeta med.

– Nej, alltså, Max var far till Brazil Jack. Den har nog funnits där ett tag.

– Det är med revor precis som med sår hos oss. Ju fortare du får det rengjort och omlagt desto finare blir läkningen. Har revan varit där länge så kanske den inte sluter sig ut mot kanten. Jag kan lägga i en bit, det är inte det, men det kommer inte bli osynligt.

– Det gör ingenting, jag vill bara att den skall vara så hel som möjligt.

– Min granne Selma, hon är född 1934, bodde på Västergatan som barn. Hon har berättat för mig att Brazil Jack hade sina djur någonstans här i närheten, att de ibland gick i parad längs gatan och alla gatans barn hängde med. Att det var som en fest.

– Ja, det kan stämma att det fanns stall här i närheten. Så roligt.

Det gick att göra något bra med affischen. Lagningen blev nästan osynlig och rammakaren gjorde ett fint arbete. Senare skickade Henrik en bild på affischen i sin nya ekram där den hängde över hans piano.

”Verktyg, varav många i teflon för att det inte ger märken på pappret: falsen, spatel, klosterrundel, skalpeller och pincett.” Foto: Anna Celander

Att laga en stad bit för bit

12 november 2025

– Hej jag heter Sara, jag ringer från Ystad kommun, kart- och mätningsenheten. Vi har en registerkarta över Ystad, den är i väldigt dåligt skick. Vi skickade den till Kiruna för scanning och vi fick tillbaka en mycket trasig karta. Alltså, den var trasig redan innan med gamla tejplagningar och så, men det har blivit värre. Det är många delar och revor. Den är daterad till 1921. Skulle du vilja titta på den och ge oss ett pris? Den är stor, ca. 220 x 120 cm.

– Det kan jag. Är det ett kraftigt papper?

– Ja, det är tjockt. Den är hårt rullad också.

– Jag förstår, den typen av papper från den tiden brukar vara kraftigt men kortfibrigt. Det går lätt sönder.

– Hur gör man? Limmar du en duk på baksidan?

– Nej, duk och papper rör sig så olika. Det skulle göra mer skada än nytta. Det är en av de saker jag faktiskt brukar göra på kartor, plocka bort duken. Det är den som är boven.

– Jaha, det visste jag inte.

– Så jag får helt enkelt laga den bit för bit med remsor av japanpapper och vetestärkelseklister som adhesiv. Troligtvis får jag sätta remsor av tunt japanpapper på framsidan också. Papperet är på ca 15 gram, så det går att läsa igenom det. I princip kan man säga att jag tejpar, men materialen jag använder förstör inte papperet vilket tejp gör. Så det kommer bli mycket pusslande och tid som krävs så det blir nog ett ganska kostsamt arbete. Det finns ju alltid en gräns för ett material, bevaringsmässigt och kostnadsmässigt. Den är ju scannad.

– Denna är så pass viktig för kommunen. Den 12:e maj 1917 kom en fastighetsregisterreform med föreskrifter om fastighetsregister för stad. Det är alltså den första kartan där hela stadskärnans fastigheter finns inritade. Rudolf Ryberg fick uppdraget, han var i trettioårsåldern när han gjorde den.

– Det låter som ett tidskrävande men roligt arbete, att få vara den första efter Rudolf Ryberg att lägga mycket arbete och koncentration på den kartan. Men börja med att skicka bilder, om det är möjligt.

– Okej, tack! Jag återkommer med bilder. Vi hörs.

Det tog tre månader för mig att göra kartan hel igen. Vissa bitar saknades men de flesta fanns kvar. Jag fick fylla ut med material på de ställen där revorna inte ville sluta sig. Nu är kartan tillbaka i Ystad och har fått det aktnummer som den tidigare saknade: 4552. Saras chef Ulf skickade mig uppgifter om distriktslantmätare Carl Rudolf Ryberg, född den 8 augusti 1884 i Göteryd, död 9 juni 1932 i Lund. Det är vi två av alla i hela världen som tittat mest på den kartan, någonsin.

”Det är vi två av alla i hela världen som tittat mest på den kartan, någonsin.”

Likheten mellan generationerna

10 juli 2026

– Hej, mitt namn är Görel. Jag fick ditt namn av Karin på Kulturen. Jag har en bild på mig som baby. Jag trodde det var en målning, men hon sa att det var ett foto. Det har gått sönder. Det är sprickor i bilden. Vad kan det kosta? Är det lönt att kosta på?

– Sitter det i en ram utan glas? Är det tyg på baksidan?

– Ja, det sitter i en guldram, den är inte så stor.

– Då förstår jag, ca A5 eller hur? Har du möjlighet att skicka bilder så jag får en uppfattning om vad det handlar om. Vad jag behöver göra. Så blir det lite lättare att säga ett ungefärligt pris.

– Ja, det kan jag. Bilden är från 1948. Jag föddes 1947. Min ena dotter skall ta över den sedan så jag vill att den skall vara hel. Hon var så otroligt lik mig när hon var baby. Hennes dotter var också lik mig. Min andra dotter, man kan inte tro att de är systrar, så olika är de. Hon är inte så intresserad av sådant egentligen, men hon kanske kan få någon annan bild.

– Du kan alltid göra en kopia.

– Jag vill liksom att bilden skall finnas kvar så att de vet och kan gå tillbaka och se likheten. Men tror du att det är lönt? Den är ju inte värd något direkt.

– Den är ju värd något för dig och för dem och framtiden, tänker jag. Och jag vet inte vad du skulle tycka vara rimligt att betala. Vi konservatorer arbetar ofta med känslomässiga värden. Minnen är värda att bevara så länge det går, så jag ger dig ett kostnadsförslag så får du ta beslutet sedan. Som sagt, tycker du att priset blir för högt kan du alltid göra en kopia och laga bilden digitalt och skriva ut den.

– Det blir inte samma sak.

– Nej, det är sant. Bilden finns kvar men inte materialet som bär sin historia om tiden då den gjordes.

– Precis. Jag skickar bilder så fort jag kan. Jag ska prata med mina döttrar, de vill nog vara med och betala. Mitt äldsta barnbarn är ju intresserad av släktforskning och historia.

”Vi konservatorer arbetar ofta med känslomässiga värden.”

När retuschen syns

25 juni 2025

Hej Anna,

Jag hittade dig via er hemsida.

Ett fotografi med stort sentimentalt värde har tyvärr tagit skada efter långtidsförvaring i min källare. Bilden har delvis fastnat i glaset som skyddat den, och det går inte att separera utan risk för ytterligare skador.

Det finns också mindre defekter i form av små vita och svarta prickar på vissa delar av fotot. Skulle du ha möjlighet att titta på det och bedöma om det går att restaurera? Jag bifogar en bild.

Vad skulle en eventuell restaurering kosta? Med vänliga hälsningar,

Stefan

Jag förklarade för Stefan att jag skulle göra mitt allra bästa för att lossa glaset från fotografiet, men att prognosen inte var så god. Emulsionsskiktet är så fruktansvärt tunt. Jag sa att jag förmodligen skulle behöva retuschera fotografiet för att göra det läsbart igen och att jag då måste hitta den teknik som passade bäst. Han ville att jag skulle göra allt jag kunde för att rädda det.

Hej Stefan,

Som du förstått har jag fått retuschera fotot. Det enda medium som fungerar på ett foto av den typen är gouache. Det innebär att retuschen är matt medan fotot är blankt och att retuschen blir synlig i vissa ljus, speciellt i släpljus. Gouachen går inte att ytbehandla lokalt där retuscherna finns, just på grund av att det är ett foto. Det finns risk att de ytbehandlingar som finns tillgängliga skulle kunna påverka fotot negativt, så jag har valt att inte göra det. Det för med sig att retuscherna är känsliga för beröring/nötning och fukt. Jag skulle rekommendera dig att lämna in bilden för inramning med passepartout och UV-glas hos en rammakare.

Jag var nervös när Stefan skulle hämta fotografiet. Retuscherna gjorde bilden hel men de var absolut inte osynliga. Tänk om han inte skulle bli nöjd och tycka att jag förstört bilden?

Men så är det: jag som vet vad jag har gjort kan inte sluta se retuscherna. Stefan blev nöjd:

”Jag hade inte kunnat föreställa mig att det kunde bli så bra. Det är verkligen över min förväntan. Fan, så bra jobbat. Tack!”

”Retuscherna gjorde bilden hel men de var absolut inte osynliga.”

Ett tack som mognat med tiden

I september 2017 restaurerade jag ett konstverk. Det var ett collage i blandteknik gjort på 1940-talet av en dansk konstnär. Hans son Torben hade hittat det på vinden. Det var hårt rullat och i ett bedrövligt skick. Torben kom till mig med det och ville att jag skulle göra mitt bästa.

Den 11 maj 2026 fick jag ett mejl:

Kära Anna Celander

Jag vet inte om du minns mig, jag minns dig, faktisk tänker jag på dig varje dag, det låter kanske lite underligt, men så här är det; i vårt hus i Helsingborg har jag en stol som jag sitter i varje dag, jag läser och lysner till Storytel och skön musik. Eftersom jag numera är 96 sitter jag mer än tidigare. Nu kommer förklaringen till att jag tänker på dig dagligen. Når jag lyfter blicket så ser jag min fars tavla på väggen mitt emot, just den tavla som du utförde miraklet med.

Jag minns särskild det miserabla pappersunderlag som jag lagde på ditt bord, och som jag med spänning inväntade din dom. Att du även förmedlade kontakten till ramfirman var ju en extra plus. Denna hälsning och tack kunde jag ha skrivit förlänge sedan, men det har mognat med tiden.

Många varma hälsningar från Lena & Torben

Det här måste överleva

När jag gick konservatorsutbildningen i Göteborg passerade jag dagligen Stampens kyrkogård. Över en av ingångarna till kyrkogården står det hugget i sten: TÄNK PÅ DÖDEN.

Jag vet inte om jag tänker på döden mer än andra, men som konservator är det just den jag alltid försöker skjuta upp. Inget varar för evigt, och allt ska och kan inte bevaras. Men ibland måste jag stå upp för ett objekt eftersom jag anser att förvaltaren har glömt dess betydelse som minnesbärare in i framtiden. Jag argumenterar för att förvaltaren ska förstå sitt ansvar för just det objektet.

Jag erkänner att jag blir upprörd av själviskhet. Så upprörd att jag kan peka på förvaltaren och säga:

– Du ska dö, jag ska dö, men det här måste överleva!