Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv

En sommarkonsert i Kraków får Sonia Engström att återvända till Szymon Laks, en alltför sällan spelad polsk tonsättare. Hans musikkunskaper bidrog till att han överlevde Auschwitz-Birkenau. Men hans verk rymmer långt mer än vittnesbördet om Förintelsen: polska och judiska klanger, jazz och ett luftigt, dansant tonspråk.

Av Sonia Engström

Läs också: Sonia Engström om Maria Jarema i Kraków.

Under några dagar i juli och augusti samlades en lite udda skara musikälskare i Kraków för att bevista musikfestivalen Festiwal Muzyki Polskiej. Detta följe, som jag gärna sällar mig till, har med andra ord en förkärlek för polsk konstmusik.

Festivalen inleddes av orkestern Sinfonietta Cracovia, ledd av den utmärkte tyske dirigenten Jürgen Bruns. På programmet stod tonsättningar av Aleksander Tansman, Jerzy Fitelberg, Mieczysław Karłowicz och Szymon Laks. Det som förenar de fyra är att de på olika sätt hade stor framgång, eller till och med nästan uteslutande verkade, utanför Polens gränser. Alla och envar förtjänar en närmare presentation, men jag tänkte att vi kunde uppehålla oss vid Szymon Laks, ty av de fyra är han sorgligt nog den mest försummade tonsättaren, både i Polen och annorstädes.

Laks föddes 1901 i Warszawa i en assimilerad judisk familj, vilken med största sannolikhet gav honom passionen för musiken, men det kan vi inte veta med säkerhet, eftersom det finns mycket få källor som berättar hur Szymons liv tedde sig i familjens sköte. De första universitetsstudier han bedrev var dock inte inom musik, utan i matematik och filosofi. Men det var ändå så att musiken var hans passion, och ganska snart skrev han in sig på konservatoriet i Warszawa, där han studerade kontrapunkt och harmonilära samt tog kurser i dirigering. Med sina kunskaper inom tonsättarkonsten började han försörja sig genom att ackompanjera stumfilmer. Musiken skulle sålunda rädda honom ur en ekonomiskt svår situation.

”Musiken skulle sålunda rädda honom ur en ekonomiskt svår situation.”

1926 flyttade han till Paris för att ytterligare finslipa sina färdigheter som tonsättare vid konservatoriet i den franska huvudstaden. Under denna tid var han enormt produktiv som tonsättare och skulle komma att skriva flera av sina finaste verk, såsom Sinfonietta för stråkorkester från 1936 som framfördes med bravur under ovannämnda konsert.

I Tyskland hördes dock redan fascismens stöveltramp. Efter den tyska ockupationen av Frankrike greps Szymon Laks 1941 och internerades i Pithiviers. I juli 1942 deporterades han till Auschwitz-Birkenau. Men det visade sig att musiken ännu en gång skulle bidra till att rädda honom. Laks fick nämligen i uppgift att kopiera noter och dirigera lägerorkestern. Samtidigt dånade tyskarnas dödsmaskineri omkring honom. Det Laks bevittnade under åren i förintelselägret orsakade själsliga sår som aldrig riktigt läkte.

”Samtidigt dånade tyskarnas dödsmaskineri omkring honom.”

Efter Förintelsen återvände Szymon Laks till Paris 1945 och återupptog komponerandet. Redan samma år skrev han sin tredje stråkkvartett. Han nedtecknade också sina minnen från Förintelsen i boken Musiques d’un autre monde (”Musik från en annan värld”), som han skrev tillsammans med René Coudy och som utkom 1948. I slutet av 1960-talet upphörde han i stort sett med att komponera och ägnade sig i stället åt författarskap, översättning och publicistik. Han gick ur tiden 1983.

Szymon Laks tonsättningar präglas av nyklassicism. Laks ville, som andra tonsättare, också markera mot romantikens kanske svulstiga och bombastiska uttryck. Men i hans tonspråk finns även judiska tonklanger, inslag av polsk folkmusik och givetvis jazz. Genomgående var avsikten ändå att det skulle vara enkelt, fräscht, luftigt och nästan dansant. Laks tonspråk skulle, anmärkningsvärt nog, inte förändras nämnvärt efter hans tid i koncentrationslägren, och hans musik kan inte reduceras till en förintelseberättelse. I hans musik återskapas livet snarare än att döden framkallas för våra öron.

”I hans musik återskapas livet snarare än att döden framkallas för våra öron.”

Szymon Laks finaste verk finns, i mitt tycke, bland hans stråkmusik, inte minst stråkkvartetterna. Han skrev fem: den första 1928 och den sista 35 år senare. Andra prov på hans tonkonst är en sång för röst och piano kallad ”Elegi över judiska småstäder” (Elegia żydowskich miasteczek) från 1961, eller hans Sinfonietta för stråkar från 1936.

Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och arbetade dessförinnan i Lviv, Ukraina. Hon är frilansande skriftställare med ett särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur. Läs fler artiklar av Sonia Engström här!