Ledare #7

Av Andreas Engström & Øyvind Vågen

När ett år går mot sitt slut och ett nytt står för dörren är det så dags för ett nytt nummer. Efter återstarten hösten 2024 med två nummer (det första publicerades i september) kommer vi att under 2025 fortsätta komma ut regelbundet en gång i kvartalet. Nästa nummer 1/2025 utkommer i början av april.

Efter att i det förra numret ha utforskat konst och tro med hjälp av William Blake, närmar vi oss denna gång området konst och drömmar i Soly Erlandssons essä med hjälp av bland andra C. G. Jung och Francisco Goya. Förra numrets artikelserie om förintelsens kulturella avtryck får en fortsättning eller snarare en föregångare i form av en nyöversatt ögonblicksbild av kristallnatten från det då snart försvinnande judiska Wien. Detta utdrag ur en dagbok kommer att följas upp i kommande nummer och är hämtat från ett pågående, flerspråkigt, bokprojekt som bygger på dagboken.

Sara Shamloo fortsätter med konstspåret och undersöker hur visuell och skulptural konst kan tillgängliggöras med andra sinnen än synen. Vi djupdyker i kroppsbehåringens och den upplevda – av egna eller andra – fulhetens idéhistoria genom översättning av två utdrag ur en ny tysk bok – Hässlichkeit – av Moshtari Hilal samt bjuder på en översättning av en av det senaste årtiondets mest uppmärksammade engelska poeter Kate Tempest i form av långdikten Brand New Ancients.

En nyutkommen norsk antologi om kulturtidskrifter föranleder Andreas Engström att kommentera situationen för svenska kulturtidskrifter i ljuset av dagens destruktiva kulturpolitik. Slutligen undersöker Øyvind Vågen i ett fotoreportage vad som utspelar sig off season i en portugisisk badort där höstvindarna har skrämt bort alla utom de mest inbitna surfarna.

God läsning & gott slut på 2024 önskar vi på Kokpunkten I Critical Point.

Andreeas Engström & Øyvind Vågen

Kate Tempest: Splitternya uråldriga

Eli Friedrich Getreu: Kristallnatten – en ögonblicksskildring från Wien

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 2.

Sara Shamloo: Tre exempel på tillgänglig konst

Soly Erlandsson: Francisco Goya – En fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap

Øyvind Vågen: Surf & turf (Esphino, Portugal)

Andreas Engström: Upp till kamp, kulturtidskrifter!

Upp till kamp, kulturtidskrifter!

Av Andreas Engström

En lätt skälvning gick genom Kulturtidskriftsverige i mitten av december 2024 när det årliga tidskriftsstödet offentliggjordes. Jag skriver lätt skälvning, för det inte var frågan om en total chock som var fallet förra gången de generella bidragen sänktes. Det var 2015 då ett borgerligt dominerad kulturutskott försökte att med ett pennstreck kapa anslagen med 75 procent. Detta ledde till offentlig debatt och massiva protester vilket tämligen omgående fick kulturutskottet av ändra sig – det blev ingen sänkning av stödet. Nu är det annorlunda. Då handlade det om att inom ramen för litteraturstödet spara in på posten kulturtidskrifter, nu handlar det snarare om att likt med en osthyvel skära över hela kulturområdet. Det har tidigare offentliggjorts hur bland annat bildningsförbunden kommer få betydligt lägre anslag som sedan stegvis kommer att minskas ytterligare för varje år samtidigt som alla kostnader förväntas öka. Att chocka vore en mindre smart taktik om man vill undvika protester. Bättre då att långsamt dra åt kranen för att på sikt helt strypa flödet. Det kommer att muttras och gnällas lite, men blir protesterna inte värre än så är på sikt nedläggningarna ett faktum.

Fortsätt läsa ”Upp till kamp, kulturtidskrifter!”

#6 LEDARE/EDITORIAL FÖRINTELSENS KULTURELLA AVTRYCK/CULTURAL RESPONSES TO THE HOLOCAUST

Efter en längre tids uppehåll på grund av pandemi och andra omständigheter är det nu äntligen dags för ett nytt nummer av Kokpunkten I Critical Point – den här gången bestående av fem texter som alla på olika sätt kretsar kring förintelsens kulturella avtryck med utgångspunkt i de på senare tid i allt större utsträckning digitaliserade, översatta och tillgängliggjorda samlingarna från arkiven som fördes i gettona i Lodz, Vilnius och Warszawa under andra världskrigets senare år.

Texterna är vidareutveckling i essäform av de texter som en av tidskriftens redaktörer, Öyvind Vågen, arbetade fram när han hösten 2023 deltog i seminarier knutna till kursen ”YIDC03, Jewish Cultural Responses to the Holocaust, 15” vid Lunds universitet.

Eftersom såväl texterna som källmaterialen som de bygger på till största del är skrivna på eller finns tillgängliggjorde i engelskspråkig form, publiceras de här på engelska. Dessutom innehåller det här numret ytterligare två texter (som båda är skrivna på svenska) – en om den svenska kompositren Lisa Streich som nyligen hyllades med en festival i Konserthuset i Stockholm och en troende konstnärs syn på den troende konstnären William Blake.

After a long pause due to the pandemic and other circumstances, it is finally time for a new issue of Kokpunkten I Critical Point–this time consisting of five texts that all in different ways revolve around the cultural responses to the Holocaust. They are all based on the recently increasingly digitised, translated and made available collections from the archives that were kept in the ghettos of Lodz, Vilna and Warsaw during the later years of World War II.

The texts are a further development in essay form of the texts that one of the journal’s editors, Öyvind Vågen, worked on when he participated in seminars linked to the course ”YIDC03, Jewish Cultural Responses to the Holocaust, 15” at Lund University in autumn 2023.

Since both the texts and the source materials on which they are based are largely written in or available in English, they are published here in English.

This issue contains five texts on the cultural responses to the Holocaust as well as two other texts – one containing an artist’s view on Wiliam Blake and one about a music festival dedicated to the Swedish composer Lisa Streich.

Øyvind Vågen: It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning

Øyvind Vågen: When The Last Letter Is Gone / The Last of The Demons Is Done’

Øyvind Vågen: The Children Take their Revenge

Øyvind Vågen: It ’May Be Pointless or Even Criminal,’ But They ’Still Operate on Infants,

Øyvind Vågen: Morales and Mores of the Warszaw Ghetto

Carolina Hindsjö: William Blake – en troende konstnär om en troende konstnär

Andreas Engström: Musik med unikt anslag

Musik med unikt anslag

Lisa Streich – Weekendfestivalen, Stockholms konserthus, 11–14 april 2024

Av Andreas Engström

Lisa Streich har de senaste åren haft framgångar framför allt i Tyskspråkiga Europa. När hon nu föräras den viktigaste festivalen för en enskild svensk tonsättare, Weekendfestivalen på Stockholms konserthus, känns det som ett bevis på det erkännande hon fått utomlands. Musiken är uppbyggd utifrån några grundläggande idéer som utvecklas till förfining, och redan under den första orkesterkonserten med Stockholmsfilharmonikerna, alltså husorkestern och festivalarrangören, blir det tydligt hur vissa tankegångar återkommer och utvecklas.

Fortsätt läsa ”Musik med unikt anslag”

Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock

Av Andreas Engström

Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.

Reinoud Van Mechelen (Hippolyte), Anna Prohaska (Aricie) och Staatsopernchor
(c): Karl och Monika Forster
Fortsätt läsa ”Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock”

Ledare Sommar 2018 #2 – Resor

Av Andreas Engström

Om första numret av Critical Point I Kokpunkten drog mot tema kritik, är tyngdpunkten denna gång litet förskjuten mot ett annat av våra huvudområden, resor.

San Francisco-bosatta Julie Balot skriver i essän Dreaming of Sweden om hur barndomsupplevelserna av att växa upp i ”svenskbygderna” i Minnesota bryts mot en resa i vuxen ålder till Stockholm och Dalarna som hon helt nyligen företog sig. Vad var föreställningar om Sverige, och vad är verklighet? Har verkligheten om Sverige kommit att förändras med tiden?

Andreas Engström tog i sin tur tåget tvärs genom Tyskland och kom under denna för honom allt annat än märkvärdiga resa att komma i kontakt med några andra resande för vilka samma sträckning snarare var början på något helt nytt. Denna resa under vilken kommunikationen fördes på flera språk varav inget var engelska är kanske den mest europeiska av resor som över huvud taget kan tänkas idag. Läs Resande genom Schengen och Schengenland

Det har hållits allmänna val i Sverige, något som trots det uppskruvade tonläget föregåtts av en valrörelse och debatt som varit märkligt loj. Den har egentligen inte handlat om något speciellt, mest om vem som kommer att vinna, och detta har diskuterats i princip sedan Stefan Löfvens tillträde 2014. Valrörelsen har därför aldrig kommit igång samtidigt som den hela tiden funnits där. Bidragande till avpolitiseringen av politiken är de valkompasser som varje dagstidning med självaktning ska hålla sig med. En analys av hur dessa är utformade och vad de i förlängningen stödjer går att läsa i Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD. Hur röstandet ser ut utifrån valarbetarens perspektivet får vi en inblick i genom i rapporten En dag i vallokalen, vilket är det andra bidraget i detta nummers lilla sidotema svensk politik. Någon ”vinnare” har i alla fall ännu inte kunnat utses och kanske går vi mot nyval. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.

Några resande en höstdag genom Schengen och Schengenland

Av Andreas Engström

Det är under resandet man ser världen heter det. Som i alla lätt klichédoftande påståenden rymmer också detta ett litet korn av sanning. På flygplatserna, i vänthallarna korsas turisternas och affärsresenärernas vägar i en genomkapitaliserad miljö där det ofta är omöjligt att finna en sittplats utan krav på att konsumera. Fortsätt läsa ”Några resande en höstdag genom Schengen och Schengenland”

En dag i vallokalen

Av Andreas Engström

En studie i demokrati genom vilken man får viss inblick i ett samhälles tvärsnitt. Så skulle man kunna beskriva erfarenheten av att arbeta i en vallokal under valdagen. Tillsammans med Anna och Annika arbetade jag i en vallokal i ett Stockholmsdistrikt (inte det jag röstade i). Vi började på fredag eftermiddag med att ställa iordning klassrummen för de olika distrikten. Det tog ett par timmar. Söndagen började vi kl 7 på morgonen med att ställa iordning resten inför vallokalens öppnande kl 8. Fortsätt läsa ”En dag i vallokalen”

Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD

Av Andreas Engström

De valkompasser som presenteras i dagstidningar och public service har möts av en hel del kritik. Att besvara ett 20- till 30-tal frågor genom att kryssa i ”håller med helt” eller ”håller inte alls med” samt ”delvis”, får en att vilja skriva in konjunktioner som ”om”, ”eller”, lägga till en bisats, parentes eller rent av en fotnot. För att inte tala om sucka över att ingenting ställs emot varandra, resurserna är till synes oändliga och man behöver aldrig prioritera. Påminner en smula om det parti som för ett tjugotal år sedan gick till val på sänkta skatter och utökad social service. Till och med utvägarna ”ingen åsikt” eller ”hoppa över frågan” kan kännas som ett långt tydligare ställningstagande. Fortsätt läsa ”Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD”

Ledare Vår 2018 #1 – Kritik

Av Øyvind Vågen

Välkommen till en tidskrift med två namn och en text med dubbla syften.

Två namn eftersom den heter både Critical Point och Kokpunkten. Dubbla syften eftersom texten är både en introduktion till ett nytt nummer och till en ny tidskrift.

Det dubbla namnet syftar dels på att kokpunkten är den punkt när något övergår i något annat eftersom det inte längre kan förbli var det var. En förändring är av nöden. Vätska övergår i gas, tankar lättar och förflyktigas, sprids för att de inte längre kan härbärgeras, hållas inneslutna, och påverkar och interagerar därmed med rummet där de sprids. Och dels på att en kritisk punkt, a critical point, förutom att syfta på just kritik som i vid bemärkelse är tidskriftens övergripande tema, dessutom definieras som ”det moment (i ett förlopp) där en avgörande förändring sker” (Ne.se).

Följer vi namnens betydelse lite längre bort på vägen finner vi också att inom termodynamiken är en kritisk punkt momentet när skillnaden mellan vätska och gas upphör och ämnet blir superkritiskt. Och kanske är det just därför, för att sakernas tillstånd är kritiska, som vi viger ett helt nummer och på sätt och vis en hel tidskrift åt kritiken eller snarare det kritiska samtalet. Inte kritiskt som i felfinneri eller petimeteraktigt käbblande och revirpinkande, men som i kritisk självreflektion, konstruktiv kritik och ett sätt att hitta just det betraktelseavstånd som låter oss få syn på såväl våra egna som andras samtider och berättelser.

Kanske handlar det om att hitta den kritiska distans som Andreas Engström är inne på i sin essä Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld. Det är lite som att försöka betrakta och se vad en impressionistisk målning föreställer. Står man för nära, ser man bara ett till synes slumpmässigt mönster av olikfärgade prickar. Står man för långt bort, försvinner alla nyanser och alla ytor ser ungefär likadana ut. Att skygglapparna lika gärna kan bestå av goda föresatser som förlegade fördomar, framgår av såväl undertecknads artikel (med anledning av ett av seminarium om barnlitteratur) Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet som av Andreas Engströms recension av årets MaerzMusik i Berlin.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i kritikens kris och möjligheter, bjuder vi på ett vittnesmål från kritikvärlden med titeln Den isolerade kritiken, också den författad av Andreas Engström. Kulturkritikens isolerade position i dagens offentlighet är ett problem som redaktörerna diskuterat mycket sinsemellan och som är den utlösande gnistan till denna tidskrift. Inte minst ett valår som detta känns det därför angeläget att kunna presentera en essä som reflekterar kring kritik, bildningsarv och influenser och vikten av oberoende, nämligen Torbjörn Elenskys ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn där författaren hävdar ”att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi […] en borgerlig kultursyn [bör] vila på uppfattningen om den personliga växten”.

Numrets artiklar och tidskriftens övergripande ambition kan kanske sammanfattas som en önskan om att öppna upp för och bjuda in till en mångfald av kritiska röster, att låta en flod forsa fram, istället för den allt tunnare, mödosamt framsipprande rännil som i allt större utsträckning trängs undan av reklambetonade förhandsartiklar, uppsnack, mellansnack, nedsnack, underdånig hyllningsjournalism och storslagen väderkvarnsfäktning. Friskt rinnande vatten försätter förvisso inte berg, men lämnar avtryck efter sig. Fåror och skåror i marken och i sten som med tiden förändrar landskapet och avtäcker sådant som tidigare varit eller annars förblivit fördolt. Droppen urholkar inte genom sin kraft, utan genom att falla ofta.

En annan form av skåror i sten, är ristade eller numera oftare målade väggord. Från de kristnas hemliga tecken i Roms katakomber, via mexikanska muralmålningar och över den kinesiska kulturrevolutionens väggtidningar till dagens blandning av uppgivna och uppretade slag- och tänkeord, har väggorden rest tur och retur från maktens röst till de fattigas megafoner, något som undertecknad utforskar i den löpande uppdaterade fotoessän Listen to the walls som avbildar och reflekterar kring väggord från världens alla hörn. Också det ett slags kritiskt samtal som förs via randanmärkningar, klotter i tillvarons marginaler om man så vill.

Fortlöpande och kringresande är inte bara redaktionen utan också hela tidningen. Nästa nummer, #2, har tema ”På väg” och handlar om att röra sig mellan olika platser, tillstånd, identiteter, åldrar och sinnen. Därefter flyttar framåt augusti–september hela redaktionen tillfälligt verksamheten till Tehran och återför därmed de Persiska brev som gett #3 dess namn till Iran.

Om kritik är en viktig del av tidskriftens i brist på bättre ord själ, är samtalet en annan väsentlig beståndsdel. Och med avdelningen Inkast vi vill vi bjuda in dig att reagera på och interagera, samtala om man så vill, med tidningens innehåll eller ännu hellre tillföra något som gått oss förbi, lyfta fram något som vi annars inte hade fått syn på, som hamnat i vår döda vinkel, eller i vår blinda fläck.

Och precis som tidskriften är rörlig, växande och organisk, ännu i färd med att bli till, så är det här första numret det också. Nya artiklar och avdelningar liksom skribenter och fotografer tillkommer löpande, så håll utkik eller anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.

Mobiliteten märks också i tidskriftens bärande redaktionella idé, nämligen tanken på att redaktionen inte är bara är mobil, flyttbar, utan också utbytbar. På samma sätt som den kan förflytta sig till Iran, kan den träda åt sidan och lämna plats åt andra att använda utrymmet till att berätta sin historia med den befintliga plattformen som stöd. Och likaså är formen föränderlig. Lika gärna som webbaserade, kan numren vara tryckta.

Väl mött & god läsning,

Øyvind Vågen

Ansvarig utgivare & redaktör
oyvindvagen@gmail.com

Nedan följer en lista över numrets alla artiklar som uppdateras i takt med att nya texter och bilder tillkommer.

Øyvind Vågen: Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet

Andreas Engström: Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld.

Andreas Engström: Recension av årets MaerzMusik i Berlin.

Andreas Engström: Den isolerade kritiken

Torbjörn Elensky: ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn

MaerzMusik – ett samtidsmusikens ”nya Volksbühne”

MaerzMusik, 16 – 25 mars 2018,  Berlin

Av Andreas Engström

”Ett mycket starkt ställningstagande.” Uttalandet av en kollega avser öppningskonsert på festivalen MaerzMusik i Berlin, där Sofia Jernberg från sin plats i publikhavet inledde med ett stycke för soloröst av Julius Eastman. Bidragande till det starka intrycket var tydligen att hon är svart, vilket också Julius Eastman är, som alltid presenteras som amerikansk, svart och gay.

Fortsätt läsa ”MaerzMusik – ett samtidsmusikens ”nya Volksbühne””

Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld

Av Andreas Engström

I en text jag skrev om kvinnliga nordiska tonsättare genom historien, som publicerades i programboken till Nordic Music Days i Reykjavík 2016, tog jag som ett av flera exempel på samtida tonsättare och tendenser upp den svenska grupperingen Konstmusiksystrar med unga kvinnliga tonsättare. Kort därefter fick jag ett mail från gruppen där de, bland flera saker, uttryckte sin uppskattning att bli ”omskrivna som en del av konstmusikhistorien”.

Fortsätt läsa ”Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld”