När en nära vän dör stannar livet upp och minnena träder fram. Soly Erlandsson skriver om avsked, barndomens sorg och den stillhet som kan finnas i en begravningsceremoni.
Allhelgonaserien
Del 1: Musikens plats i sorgen (Sara Shamloo Ekblad)
Del 2: Rekviem (Sofia Thoresdotter)
Del 3: I sorgen blir åren en vägvisare (Soly Erlandsson)
Vi säger: ”Livet måste gå vidare”. Men när något oväntat inträffar, och när en kär vän dör efter en kort tids sjukdom, tar livet en paus. Saktar in, medan tankarna gör årsvisa språng, och vandrar lite planlöst mellan minnesfyllda stunder av vänskap, glädje och tacksamhet över det som varit. Kanske också över det som aldrig blev. Allt blir plötsligt levande igen; den där vackra sommardagen, när vi firade din mammas 80-årsdag, eller när vi samlades i huset på landet en augustidag, då din käre make fyllde jämnt. Minnet av nyårsaftonen hemma hos mig, samtalen om året som gått, ivrig väntan på tolvslaget med champagnen och lyckönskningar inför det kommande året. I sorgen blir åren en vägvisare. Vilket år var det vi firade in nyåret tillsammans? Åren sätter spår, men de hjälper oss också att hitta tillbaka till minnesbilder av anhöriga och vänner som lämnat oss.
Ceremonin vid begravningen kan ge en stund av närhet och delad sorg. Den kan också ge en stund av delad glädje över livet som en gång var. I kyrkans bänkrader finns vuxna och barn och unga som bevittnar och känner sorg för första gången i sina liv. Kanske kommer minnet av stunden att leva kvar inom dem under år framöver. Kyrkan kan vara en plats där den förenande länken är omsorgen om livet och framtiden för de unga som sörjer sin nära släkting.
Dagen då min 11-åriga storasyster begravdes lever kvar i mitt minne. Under akten sitter jag längst ut på en av stolsraderna till vänster sett från platsen där den lilla, vita kistan står. Till höger om mig sitter en morbror som jag känner väl. På den här tiden var det mindre vanligt att barn tilläts närvara vid begravningar. Därför är jag tacksam att våra föräldrar tillät min lillebror och mig att ta farväl av vår storasyster. Barn präglade även begravningsakten genom närvaron av vår storasysters klasskamrater som framförde en sång till hennes minne. En kvardröjande känsla av sorg väcks inom mig vid tanken på att vi aldrig hann lära känna varandra.
”Vi måste alla en dag den vägen vandra” är ord som vi hör ibland. Hur vägen kommer att se ut, hur lång vandringen blir, eller i vilket skick vi är under tiden som vandringen pågår är svårt att förutse. Vi leker med bilder av vad vägen kommer att innebära för var och en av oss. Kommer den att vara svårforcerad och smärtsam, eller lätt att ta sig fram på? Går det att förbereda sig på något sätt? Och när den upphör, upphör den människa som levat att existera?
Att närvara vid en begravning kan få oss att stanna upp – unna oss tid för reflektion, och tacksamhet över att vi fick ett liv, trots att detta liv en dag kommer att sluta vid ett kors utmed en väg.
Min vän hade förlikat sig med döden. Hon var beredd, men levde ändå, eller kanske trots detta, den återstående tiden av sitt liv med många glädjefyllda stunder fram till den dag då vägen slutade vid ett kors. När jag ser min väns leende ansikte där framme på kistan och alla blommorna som bildar en krans runt henne upplever jag ett ögonblick av harmonisk stillhet.
”I sorgen blir åren en vägvisare.”
Jag köpte blommor för att smycka din bår.
Vita, kalla liljor som går i dödens spår.
Mitt barn, förlåt mina stela anletsdrag,
men du förstår, jag kan inte gråta idag.
Tårar har stelnat till is i mitt bröst,
ty aldrig mer ska jag höra din ivriga barnaröst.
Jag kan inte fatta att du har gått bort.
Du föddes för att leva, ändå blev ditt liv så kort.
Dikt från 1960, då jag var 18 år gammal.
Soly Erlandsson är professor emeritus i psykologi, leg. psykolog och medverkar regelbundet i Critical Point. Läs fler texter av Soly Erlandsson.
