Musik kan ge sorgen en form. I Karol Szymanowskis Stabat mater hör Sonia Engström både mörker och ljus – och en öppning mot att förlika sig med förlusten. Här fortsätter vår allhelgonaserie med en personlig lyssning och fler verk i sorgens tecken.
Allhelgona · Del 4
När vi genom musik söker lindring i vår sorg tenderar vi att vända oss till ett fåtal verk. Bland dessa finner vi requiem av Mozart, Dvořák eller Fauré, Chopins begravningsmarsch eller ”Air” av Johann Sebastian Bach. Men genom historien har det skapats verk som skickligt gestaltar sorg utan att användas lika slentrianmässigt. Ett av dessa är Karol Szymanowskis (1882–1937) Stabat mater, op. 53.
Ett verk fött ur sorg
Den polske tonsättaren Karol Szymanowski fick i uppdrag av affärsmannen och mecenaten Bronisław Krystall att skriva ett verk till minnet av dennes hustru, violinisten Izabella Krystall. Beställningen gällde ett requiem, men Szymanowski valde i stället Stabat mater, i kantatens form. Ändringen uppskattades till en början inte av uppdragsgivaren.
Till verkets bakgrund hör också en egen sorg: i januari 1925 dog Szymanowskis älskade systerdotter Alusia. Förlusten bidrog till att han valde texten om den sörjande modern. Verket fullbordades 1926 och tillägnades minnet av Izabella Krystall.
När musiken bär sorgdräkt
Med verket ville Karol Szymanowski åstadkomma en mer direkt upplevelse av sorg, och orsaken kan ha varit hans egen smärta. Han valde därför att utgå från en polsk översättning av den medeltida Stabat mater-sekvensen, för att underlätta för de polska åhörarna att uppfatta jungfru Marias sorg över sin döde son.
”Men det är trots allt musiken som, enligt min mening, bär sorgdräkt.”
Men det är trots allt musiken som, enligt min mening, bär sorgdräkt. Måhända är det i korsningen mellan de sakrala klangerna och temana från folkmusiken som ett nytt och lite ovanligt uttryck för sorg uppstår: en orolig och klagande stämning. Det är först i den sista satsen, ”Christe, cum sit hinc exire”, som ljuset bryter igenom och formar en öppning mot att förlika sig med den tomhet en bortgång åstadkommer.
Uruppförandet på avstånd
När verket uruppfördes i Warszawa den 11 januari 1929 kunde Szymanowski inte närvara. Han var sjuk och vistades på ett sanatorium i Edlach i Österrike. Han lyssnade till konserten i radio och skrev efteråt om sin starka rörelse. Dirigent var Grzegorz Fitelberg, hans nära vän och mångårige medarbetare. Läs mer om uruppförandet och verkets tillkomst.
Jag önskar att Stabat mater fick större utrymme på konsertprogrammen. Det är ett mycket vackert stycke som lyckas fånga både sorgens mörker och ljus, ungefär som att se genom en kristall.
Fler verk i sorgens tecken
Franz Schubert (1797–1828): Mässa nr 6 i Ess-dur, D. 950. Tonsatt under hans sista levnadsår, 1828. Ett finstämt verk som andas Beethoven men på många sätt har ett mycket eget tonspråk.
Robert Schumann (1810–1856): Missa sacra, mässa i c-moll, op. 147. Ett verk med oerhört vackra klanger som andas både romantik och stram barock på en och samma gång.
Gustav Mahler (1860–1911): Das Lied von der Erde. Verket från 1908 är en personlig hyllning till vår värld och ett sorgset avsked till densamma.
Elfrida Andrée (1841–1929): Två svenska mässor, från 1902 och 1903. De har en mer lågmäld och eftertänksam atmosfär än de nämnda verken av herrarna ovan.
Allhelgonaserien
Del 1: Musikens plats i sorgen – Sara Shamloo Ekblad
Del 2: Rekviem – Sofia Thoresdotter
Del 3: I sorgen blir åren en vägvisare – Soly Erlandsson
Del 4: Sorgens kristall – Sonia Engström
Läs också: Sonias text om Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv.
Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och dessförinnan i Lviv, Ukraina. Hon är frilansande skriftställare med särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur.
