Etikett: Av: Petra Werner

Publicerat

Former av närvaro

Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.

Av Petra Werner

I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.

Fortsätt läsa ”Former av närvaro”
Publicerat

Filmtips på SVT Play: från Hitchcock och Herzog till svensk filmhistoria

Det kan vara svårt att hitta guldkornen i SVT Plays stora och skiftande filmutbud. Här guidar vi till Hitchcock och Herzog, svenska filmklassiker, nordiska thrillers och några mer egensinniga pärlor – plus ett par barnfilmer som fortfarande håller.

Av Petra Werner

Så hittar du mer än du söker efter

SVT Plays eget utbud är ofta riktigt bra. Däremot kan det vara svårt att orientera sig bland filmerna. Givetvis kan man söka på en specifik filmtitel eller gå in under ”Program” och sedan ”Filmer”, där utbudet kan filtreras på olika sätt. Men vill man ha mer riktade tips kan man först klicka på en film som verkar intressant – eller välja en viss regissör eller genre. När filmens presentationssida är öppen skrollar man ned och får tips på liknande filmer. Gör man sedan samma sak med nästa film breddas urvalet snabbt. På varje presentationssida finns också en kort sammanfattning, fakta och uppgift om hur länge filmen går att se, såvida den inte ligger ute tills vidare.

”I min ungdom sprang vi alla och såg Werner Herzogs filmer.”

Fortsätt läsa ”Filmtips på SVT Play: från Hitchcock och Herzog till svensk filmhistoria”
Publicerat

När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner

När Filmarkivet.se läggs ned försvinner inte bara en webbplats, utan en av de mest generösa öppna ingångarna till Sveriges rörliga bildarv. I femton år har tjänsten gjort kortfilmer, journalfilmer, reklamfilmer, dokumentärer och amatörfilmer tillgängliga för alla. Här skriver Petra Werner en personlig nekrolog över ett arkiv som också varit ett sätt att vandra genom svensk vardag, politik, reklam, filmkonst och minne.

Av Petra Werner

Ett arkiv går i graven

Den 31 mars 2026 skulle Filmarkivet.se stängas officiellt. En viss förlängning har tillkommit, men beslutet är fattat: tjänsten ska läggas ned.

Därmed försvinner en etablerad ingång till svensk filmhistoria på nätet, enkelt tillgänglig från det egna hemmet. Tjänsten har sedan 2011, genom ett samarbete mellan Kungliga biblioteket (KB) och Svenska Filminstitutet, gjort äldre svenska kortfilmer, dokumentärer, journalfilmer och reklamfilmer fritt tillgängliga för allmänheten. Den har nu bedömts vara föråldrad och tekniskt begränsad, och har därför avvecklats.

Fortsätt läsa ”När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner”
Publicerat

När Stanley Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända 

Regissör med kameror i bakgrunden

Stanley Kubricks filmer söker sig ofta mot det som inte låter sig sägas rakt ut: det undermedvetna, det metafysiska, det kosmiska. Ingenstans blir detta tydligare än i hans sätt att använda musik. I År 2001 – ett rymdäventyr bär Richard Strauss, Johann Strauss och György Ligeti inte bara filmens känsloläge, utan dess idé om människan som en varelse på väg från ett tillstånd till ett annat – över en avgrund hon ännu inte kan förstå.

Av Petra Werner

”Människan är på ett sträckt rep mellan djuret och övermänniskan. Ett rep över en avgrund. Det är en farlig passage, en farlig återblick, farligt att darrande stanna.” Friedrich Nietzsche

Fortsätt läsa ”När Stanley Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända ”
Publicerat

När musiken tänker hos Woody Allen – Manhattan, filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne

I Woody Allens filmer är musiken inte ett dekorativt tillägg utan ett självständigt tankespår. Genom jazz, musikalnummer och äldre amerikansk populärmusik öppnar han upp sina berättelser mot en större kulturhistoria, där sångtitlar, melodier och musikaliska traditioner kommenterar rollfigurerna utan att alltid avslöja sig. I centrum står människan som känner mer än hon förmår uttrycka – och filmen som låter musiken säga det orden inte räcker till för.

Av Petra Werner

Clownen: ”Jag vet precis vad jag tycker om allt det här, men jag kan inte hitta de rätta orden att uttrycka det. Om jag blev lite berusad skulle jag dansa det för dig.” (ur Woody Allens Skuggor och dimma)

Fortsätt läsa ”När musiken tänker hos Woody Allen – Manhattan, filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne”
Publicerat

Staffan Westerberg och barnets magiska allvar 

Med utgångspunkt i barndomens möten i dockmakarverkstaden och 1960-talets experimentella teater minns Petra Werner en konstnär som var allt annat än vilse i pannkakan – och som talade till barn utan att någonsin förenkla världen. 

Av Petra Werner 

Staffan Westerberg är död. Den 23 juni lämnade han jordelivet, 92 år gammal. Som om det vore möjligt. 

Han har alltid haft en sorts odödlighet över sig. Dels som kulturpersonlighet, som teatermänniska och berättare. Dels som barnens röst.  

Fortsätt läsa ”Staffan Westerberg och barnets magiska allvar ”
Publicerat

Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Av Petra Werner

Teve har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara vida berömd den ena dagen och helt bortglömd den andra. Teve kan onekligen peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Lasse Holmqvist är ett exempel på en tevepersonlighet som under sin verksamma tid var en av Sveriges mest välkända människor, men som idag torde vara helt bortglömd av alla som är under femtio år. Det är inte säkert att alla över femtio heller har någon tydlig bild av honom, åtminstone inte av hans omfattande programproduktion. De flesta brukar på sin höjd kunna nämna Här är ditt liv om man frågar om Holmqvist, och den teveserien gjordes på åttiotalet. Som så ofta när det gäller tidig svensk television har en hel ymnighet av information och produktion fallit i ohjälplig glömska. Föreliggande text är ett försök att bringa liv i något av detta.

Fortsätt läsa ”Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television”
Publicerat

Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?

Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.

Av Petra Werner

Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i förvaltningsrätt som i tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.

Fortsätt läsa ”Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?”
Publicerat

Var befinner sig debatten i fallet Joakim Lundell?

Av Petra Werner

Angående det senaste stora internetfenomenet (Jockiboy/Joakim Lundell/Chribba m.fl.) – är det någon som liksom jag förgäves försökt hitta en verklig debatt? Det är rätt anmärkningsvärt hur långt vi har låtit det gå. Hur mycket makt vi har givit internet och dess ansiktslösa massor. Hur mycket vi låter oss förvirras och lyssnar på prat än hit, än dit, om ”ett barns rätt till sina egna barndomsminnen”, ”han hade minsann bara fabricerat dessa minnen” eller ”ägna för faan ingen tid åt de där skithögarna!”

Fortsätt läsa ”Var befinner sig debatten i fallet Joakim Lundell?”
Publicerat

Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld

Här får vi följa med in i Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.

Av Petra Werner

Fortsätt läsa ”Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld”
Publicerat

Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia

Av Petra Werner

När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de ofta Andy Pandy, Anita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom i tablån. Men det är heller inte helt fel att minnas just dessa tre programserier, då de faktiskt ingår i de allra första barninriktade produktionerna, även om den förstnämnda inte är svenskproducerad. De första svenska programmen med inriktning för barn har i likhet med Andy Pandy just dockor som huvudpersoner, som till exempel Felindaskolan (1957), och så en variant av denna programform, Anita och Televinken som startar 1964 och fortsätter långt in på sjuttiotalet. Även om Humle och Dumle i Kapten Bäckdahl, visad från 1958, egentligen är upp- och nedvända mänskliga ansikten med målade hakor, får de räknas in i denna grupp då de påminner mer om dockor än människor.

Fortsätt läsa ”Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia”
Publicerat

Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus

Av Petra Werner

Film som uttrycksmedium kan beskrivas som en sorts avbild av det mänskliga psykets mentala processer där det finns uttrycksmässiga paralleller mellan till exempel det mänskliga minnet och filmens tillbakablickar. Den grundläggande uppsättning mönster och symboler vi använder i vår varseblivning tycks på något sätt återfinnas i filmmediet vilket också gör filmmediet till ett effektfullt sätt att återge fenomen och händelser. Vårt sätt att minnas gestaltas av filmens återblicksklippning, och vårt sätt att koncentrera oss av filmens närbilder. 

Rose Red (Skräckens hus, 2002)

Fortsätt läsa ”Med information från andra dimensioner – Skräckfilmsgenren och teveserien Skräckens hus”
Publicerat

Att flanera genom tradition och modernitet – Ria Wägner, den första svenska tevekändisen

Av Petra Werner

Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du för det första troligen i övre medelåldern, och för det andra minns du henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina teveprogram genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts teveprogram gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text kommer jag att berätta närmare om henne, och närläser även några av inslagen i hennes program för att lyfta fram hennes speciella teve-estetik. Men först vill jag teckna en kort bakgrund när det gäller tidig svensk television.

Fortsätt läsa ”Att flanera genom tradition och modernitet – Ria Wägner, den första svenska tevekändisen”