Hur skriver man om sin uppväxt när språket man har lärt sig utgår från andras sätt att se? Sofia Thoresdotter berättar om att hitta ett eget tilltal genom psykodrama, familjens berättelser, hundar och musik – och om att sluta försvara rätten till sina egna upplevelser.
Läs också: Tankar om terapi eller boken om det jag aldrig skrev i journalen och Kan Skapelsens krona bli för tung? – processen med att skriva en ny psalm.
Jag har nog aldrig tänkt att min synskada skulle vara en särskilt viktig del av mig. Det är möjligt att det har att göra med att jag växte upp på 70-talet när man ansåg att en funktionsnedsättning i första hand var ett praktiskt, eller snarare opraktiskt, problem. Om man bara undanröjde hindren, det praktiska krångel som funktionsnedsättningen, i mitt fall synskadan, förde med sig, ja då var allt möjligt. Med rätt hjälpmedel och med rätt insatser från samhället hade jag precis samma möjligheter som alla andra. Denna inställning gjorde det svårt för mig att prata om sorgen över allt jag inte kunde göra eller över det jag inte hade tillgång till. Det var också förbjudet att visa ilska när jag mötte människors fördomar eller blev utestängd från olika sammanhang. Frågan är om det ens var tillåtet att känna ilskan och sorgen.
Fortsätt läsa ”Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet”