Från och med detta nummer, #1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Sam Carlquist med en nyskriven långdikt: Sommarhuset.
Jag skriver nog i Dylan Thomas färdriktning – utan att jämföra mig med honom. I huvudsak tre sorters poesi: åldrandets och fantasins sammansmältning, längre sviter med rolldikter, samt etyder, övningsdikter som en musiker varje dag övar skalor för att hålla språket varmt. Liksom dikter på judiska teman. Treblinkasviten, Babi Jar med flera.
Varje år i mars äger Tempo Dokumentärfestival rum i Stockholm. Festivalen kretsar framför allt kring film, men det finns också ett spår med ljud. Ljudspåret innefattar bland annat en tävling, ”Short Dox Radiodokumentär” där den bästa radiodokumentären på tre minuter ska utses. Årets vinnande bidrag heter Blodigt allvar och bakom dokumentären står Finn Hellman, journalist och föreningsutvecklare.
De vill öppna musikens värld för fler unga. Hör musikvetenskapsstudenten Emil Nilssonberätta om när Stockholms Konserthus testar ett ungdomsråd som ska locka nästa generation – och möter både engagemang, ambitioner och oväntade hinder.
Av Sara Shamloo Ekblad
”Alla är välkomna till musikens värld!” Så skriver Stockholms Konserthus på sin hemsida. Ungdomar upp till 26 år betalar halva priset för de flesta konserter. Trots den välkomnande intentionen och den ekonomiska subventionen kämpar Stockholms Konserthus med att locka fler unga besökare. Som ett led i det arbetet tog Konserthuset i fjol initiativ till att starta ett ungdomsråd.
Wendela Forneman Jobsson förtrollades tidigt av estnisk körmusik. Allt började 2009 då Wendela var tolv år och tillbringade en vecka i den estniska staden Pärnu. Efter några dagar i familjens hyrda lägenhet hittade hon en CD-skiva med estnisk körmusik. Körmusik var inget nytt för Wendela som gick i Adolf Fredriks musikklasser. Musiken som snart strömmade ut från högtalarna var det vackraste hon någonsin hade hört.
Från och med det här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Desideria Jungelin med två dikter.
I sin nya krönika skriver Sonia Engström om när hon för första gången blev bjuden på borsjtj i Ukraina och hur stämningen tillfälligtvis sjönk när hon råkade kalla denna rödbetssoppa för rysk. Borsjtj är dock, som författaren också skriver, en kulturprodukt som från Ukraina snabbt spreds i öster- och söderled – och i samma veva omtolkades, eller utvidgades, maträttens kulturhistoria.
Vi ska inte här ytterligare sammanfatta Sonia Engströms text – den får ni istället gärna avnjuta i sin helhet i detta nummer. Däremot drar vi gärna parallellen mellan matkultur och hur vi tänker med Critical Point. Precis som maträtter ses som den kulturprodukt som har bäst förmåga att röra sig över gränser och blandas med nya ingredienser, strävar vi i Critical Point efter att låta tankarna, ämnena och artiklarna röra sig över vidsträckta områden. På så vis har vi funnit receptet till en form av kulturtidskrift och ämnessammansättning som svårligen låter sig finnas någon annanstans i Sveriges kulturtidskriftsflora. Några exempel:
I detta nummer tar Soly Erlandsson i en ytterligare essä sig an ett omfattande ämne, nämligen vårt ekosystem. Med utgångspunkt i Georg Henrik von Wrights filosofi samt hur människan genom historien förhållit sig till naturen som antingen läromästare och gud eller som något man bör tukta och ta kontroll över, diskuterar Erlandsson synen på utveckling, ekonomi, politik och vilka val och uppoffringar som krävs för att vi ska kunna rädda vår planet. En annan av våra flitiga författare, Petra Werner, återkommer i detta nummer med en essä där hon genom ett porträtt av filmaren Eric M. Nilsson ger fördjupande perspektiv på den svenska tv- och filmhistorien. Efter att i förra numret ha tittat närmare på den konstnärliga och ikonografiska utsmyckningen av några kyrkor i Stockholm, gräver Simon Carlfjord vidare där han står som konstruktör av pelare och valv i betong under jord, med en analys av stenen som kulturartefakt och meningsbärande element inom arkitekturhistorien.
Så tyvärr, vi har liksom inte plats för eller lust att diskutera vare sig Joakim Lundell, Epsteinbreven eller ge ett bidrag till diskussionen om ”indiekillens återkomst”. För detta hänvisar vi till dagstidningarnas kultursidor. Vårt mål har nämligen från första numret varit att presentera och fördjupa oss i allt det andra. Andra ämnen, nya röster, oväntade perspektiv. Några exempel:
I detta nummers konstblock diskuterar José Miguel Tur sin verksamhet och roll som museivärd. Vad innebär det att utföra sina arbetsuppgifter? På vilket sätt är man därmed medskapare till en ”teater-museologisk upplevelse” på den performativa plats som ett konstmuseum är? En museivärd är ständigt i dialog med besökarens och ens egna minnen, erfarenheter och upplevelser – och är således med och skapa dem. Och som en coda på konstblocket och sökandet vid sidan av allfarvägarna recenserar Andreas Engström en utställning och bok om konstnären Lars Fredrikson – en unik konstnär som tre decennier efter sin död med utställningen på Malmö Konsthall och Jonas (J) Magnussons bok kommit att inta en plats i den svenska konsthistorien.
Vi har också glädjen att välkomna ytterligare två nya skribenter: Maud Häger som återknyter till temat kultur på landsbygden i en artikel om folk- och hembygdsdräkter. Samt Mira Horovitz som normkritiskt närmar sig ämnet relationer. Slutligen bjuder vi som vanligt på ett avsnitt, det femte, ur Eli Getreus flyktingdagbok och på ett block med dikter, den här gången i översättning. Förutom en trio dikter av Ursula Le Guin presenteras tre samtida norska poeter – Rebecca Kjelland, Sigurd Helseth och Kjell Heggelund – med varsitt urval i översättning av Öyvind Vågen.
Med detta nummer inleder vi även en serie där vi presenterar några av den klassiska musikens mest berömda verk och verkformer för kyrkan. Lagom till jul inleder vi med ett av J. S. Bachs större verk, Juloratoriet.
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Från årets uppförande av bygdespelet Tänger Tull i Enviken. Foto: Sören Jonsson.
För knappt sju år sedan startade vi Critical Point med ambitionen att lyfta fram några ämnesområden som vi särskilt vurmade för. Vi ville uppmärksamma konst i vid mening, och gärna konst och kreativt skapande vid sidan av allfarvägarna. Dels bildkonst, musik, litteratur, teater, arkitektur, film med mera som är radikal, alternativ, subversiv eller till uttrycket experimentell. Och dels sådant som oförtjänt hamnat i radioskugga eller förbisetts i jakten på snabba klick.
Vid sidan av allfarvägarna, skulle man kunna säga och låter sig väl sägas. För det ska faktiskt delvis tolkas bokstavligt: för de som läser dagstidningarnas kultursidor blir det allt tydligare att likriktningen när det gäller vad man skriver om – och framförallt inte skriver om – blivit allt starkare. Samtidigt görs så mycket konst och kultur i hela landet (och utomlands) som trots minimalt med uppmärksamhet kan vara väl så kvalitativ och intressant. Vi ville vara där det sker, och belysa det man sällan hör talas om. Om sådant som bara alltför ofta hamnar i radioskugga och utanför det mediala rampljuset. Critical Point vill vara ett alternativ till kanoniserande av konst och kultur.
För att gå in på ämnesval: Ett tema som ligger oss varmt om hjärtat är frågor rörande livsåskådning, religion och tro – och detta gärna i relation till just konst och skapande i vid mening. Ytterligare en röd tråd i Critical Point är kultur och skapande kopplat till frågor om tillgänglighet och allas möjlighet att inte bara kunna ta del av kultur som mottagare utan också själv skapa och därmed inte bara delta i utan också vara med och forma det offentliga samtalet.
När vi nu släpper vårt tredje nummer för året, som också är vårt hittills matigaste och mest ambitiösa, ser vi hur dessa teman eller trådar flätas ihop inte bara i detta nummer utan i vår samlade utgivning: livsåskådning och kyrkan; punktskrift och tillgänglighet; folkkultur och barnkultur; konstmusik, tv-mediet, amatörteater, reseskildringar, körinternat… De här ämnena är knappast unika för Critical Point. Men unikt är att de samlas på samma ställe, i denna tidskrift. Vi gläder oss åt att vi med tiden fått en rad enastående fasta skribenter som återkommer regelbundet men också åt att hela tiden få välkomna nya krafter som medverkar för första gången. Inte minst i detta nummer. Också på den redaktionella sidan har vi fått förstärkning – Sara Shamloo Ekblad är numera redaktör inte bara till gagnet, utan också till namnet.
Med avstamp i ett engagemang för judarnas situation efter Förintelsen som funnits sedan ungdomsåren skriver Soly Erlandsson en personlig essä om den lika hopplösa som fruktansvärda situationen för palestinierna i Gaza. Går det att gå vidare efter Förintelsen? – så lyder den retoriska frågan.
Ämnena kyrka, tillgänglighet och konst och hur dessa hänger samman belyses i ett block som inleds med Sara Shamloo Ekblads översiktsartikel över den svenska psalmboken, som också är starten på en artikelserie som löper vidare i kommande nummer. Detta följs av Sofia Thoresdotters berättelse om processen kring att skriva och skicka in ett förslag på en ny psalm till den kommande nya psalmboken. Shamloo Ekblad fortsätter med en artikel om en nyutkommen antologi om tillgängligheten inom Sveriges kristna kyrkor. Simon Carlfjord skriver om konst i kyrkorummet som här är ett minst lika mycket andligt som fysiskt rum, och Lukas Appelqvist om de första veckornas arbete som nyvigd präst.
En av våra återkommande skribenter Petra Werner fortsätter sin essäserie om tv-historia, denna gång om de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia.
På temat konst (vid sidan av allfarvägarna) har Andreas Engström besökt ett bygdespel i Enviken och Madeleine Engström Broberg intervjuar Hanna Sandman som ledde ett veckolångt körinternat i Ransäter där Haydns Nelsonmässa stod på programmet. Sonia Engström skriver i sin återkommande spalt om den på svenska breddgrader i det närmsta helt okände polske författaren Władysław Orkan. Andreas Engström avslutar så temablocket med en recension av utställningarna med Mike Kelley och Birgitta Marakatt-Labba.
Vi har glädjen att ännu en gång presentera varsitt knippe nyskrivna dikter av Xénie Bertell och Mickaela Persson.
Anna Wallsten tar oss med på en resa i populärkulturens tecken i Los Angeles. Och slutligen presenterar vi fjärde utdraget ur Eli Getreus dagbok, som den här gången utspelar sig på den danska landsbygden 1939, och skildrar hur han försöker lära sig jordbruk för att åka till Eretz och bruka jorden.
Så sluts det här numrets cirkel och därmed önskar redaktionen för Critical Point god läsning!
Andreas Engström, Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansv. utgiv.)
Musik är en central del av gudstjänsten. De som besökt en gudstjänst känner igen psalmboken som ligger i flera exemplar vid alla kyrkbänkar. Med start i detta nummer av Critical Point kommer vi att i en serie artiklar fördjupa oss i psalmens värld.
Av Sara Shamloo Ekblad
Den svenska psalmboken, antagen av 1986 års kyrkomöte.
Den svenska psalmboken är Svenska kyrkans psalmbok. Genom historien har det funnits hela fem psalmböcker, fyra officiella och den så kallade inofficiella Uppsalapsalmboken eller Then Swenska Psalmboken, samt andra små wanligha Handböker från 1645. Den första officiella psalmboken utkom 1695 och den andra år 1819. Den nuvarande versionen gavs ut 1986 och är en reviderad version av den tredje officiella psalmboken från 1937. 2003 utkom Den svenska psalmboken även i finsk översättning.
I fjol utkom en antologi på temat gudstjänst ur ett funktionshinderperspektiv. Antologin När ni samlas har var och en något att bidra med. Funktionshinder, gudstjänster och församlingsliv (Libris bokförlag, 2024) är utgiven av Sveriges kristna råd; en ekumenisk samling av kristna trossamfund med i dag 27 medlemskyrkor.
Sedan några år tillbaka har rådet en arbetsgrupp, Kyrka-funktionshinder. Syftet med arbetsgruppen är att belysa situationen för personer med funktionsnedsättning samt att påverka kyrkan till att bli välkomnande för personer med funktionsnedsättning. Genom åren har arbetsgruppen gett ut skrifter och instruktionstexter. Man har även arrangerat seminarier.
Den 13 januari hölls årets Guldbaggegalan på Cirkus i Stockholm. Galan firar i år 60 år. I anslutning till galan uppmärksammades det att enbart en av de fem filmer som var nominerad till Bästa film hade ett syntolkningsspår. Syntolkning används för att förmedla visuella intryck till personer med synnedsättning.
Av Sara Shamloo Ekblad (text) och Øyvind Vågen (foto)
Vad är tillgänglig konst? Den frågan har jag ställt många gånger, inte minst med tanke på mitt intresse för visuell konst och att jag lever med en synnedsättning.
Under de senaste åren har konstmuseers intresse av att tillgängliggöra sina samlingar ökat, vilket har aktualiserat frågeställningen alltmer. Det senaste exemplet var i höstas, när jag på sociala medier såg reklam för en tillgänglig fotoutställning. Jag tänkte att det väl var som vanligt när en konstutställning ska tillgängliggöras: en konstpedagog väljer ut några konstverk som hen sedan, efter bästa förmåga, beskriver i ord.
Under årens lopp har jag hunnit med ett antal sådana visningar och jag var inte särskilt lockad att gå på en till. Den nya tillgängliga fotoutställningen var därför inget jag fäste någon större uppmärksamhet vid. Men när det var dags för fotoutställningen svämmade mina sociala medier fullkomligt över av personer som lyriskt berättade att de hade varit på utställningen. Jag förstod att jag hade dragit förhastade slutsatser och bestämde mig för att bege mig till utställningen.
