Hur visar vi en sorg som omgivningen inte längre ser? Madeleine Engström Broberg funderar över sorgens yttre tecken – och om en diskret symbol skulle kunna ge den sörjande lite andrum.
Allhelgona · Del 7
När allhelgonahelgen närmar sig är vi några som talar om sorg. Någon säger att det är svårt att kräva förståelse av sin omgivning efter att en viss tid har gått sedan dödsfallet. En annan upplever att närheten i relationen till den döda ifrågasätts och talar om det svåra i att behöva förklara anledningen till sin nedstämdhet. Ytterligare någon upplever sig besvärlig och till och med tråkig.
”Hur länge är det egentligen rimligt att bära en mental sorgebindel?”
Förr i tiden fanns en lagstadgad sorgetid före omgifte. Enligt 1734 års lag fick en änka gifta om sig tidigast efter ett år och en änkling efter ett halvår. Sorgetiden avskaffades så småningom och ersattes för kvinnor av en väntetid som främst handlade om att undvika osäkerhet kring faderskap till eventuella barn. Med tiden avskaffades även den. Läs mer om änkeåret i Nationalencyklopedin.
Genom historien har människan haft behov av att ge sorgen ett yttre uttryck. Sorgen var tidigare i högre grad en angelägenhet för hela omgivningen, med gemensamma symboler och sociala regler. Den var något som visades upp. Änkor kunde bära svart under långa perioder, ibland för resten av livet. Andra sorgsymboler som användes i Sverige in på 1900-talet var sorgband runt armen, sorgflor på hatten, svarta smycken, sorgknapp eller smalt sorgband på kavajslaget.
Numera är sorgen i princip osynlig. Den syns vid begravningar, när de vita slipsarna rotas fram ur garderoberna, och på idrottsarenor där armbindlar kan bäras under en match för att hedra en avliden lagkamrat. I övrigt är den i stor utsträckning individualiserad. Man förväntas snabbt återgå till sitt vanliga fungerande jag, och det åligger den sörjande att själv bära ansvaret för att förklara sitt tillstånd.
Kanske finns en tanke med att återinföra diskreta sorgsymboler. Inte i form av påbud eller regler, men som en valfri möjlighet som kunde ge den sörjande lite andrum.
Läs mer i allhelgonaserien
Del 1: Musikens plats i sorgen – Sara Shamloo Ekblad
Del 2: Rekviem – Sofia Thoresdotter
Del 3: I sorgen blir åren en vägvisare – Soly Erlandsson
Del 4: Sorgens kristall – Sonia Engström
Del 5: Sorgen är den fläck – Sam Carlquist
Del 6: Sweets for the Dead, Songs for the Living – Chiara Gelmini
Madeleine Engström Broberg är arkivföreståndare vid Svenska Akademien. Läs fler texter av Madeleine Engström Broberg.
