Bombade skyddsrum, sönderslagen el- och vattenförsörjning och angrepp mot läkemedelslager. Sonia Engström skriver om det ukrainska lidandet och Europas ansvar: Ukrainas belägenhet är också vår.
Filmen är lite suddig. En grupp förvirrade människor letar sig mot dörren till skyddsrummet. De ser rädda och trötta ut. Men deras sammanbitna ansikten vittnar också om att de är luttrade. Någon drar några hastiga bloss på sin cigarett. En annan pratar i mobiltelefon. ”De varnar för flygbomber”, säger mannen till den på andra änden av mobilen, innan han tar sig nerför trapporna mot skyddsrummet. En efter en tar de sig nerför trapporna och snart är de alla på plats. I säkerhet under jord. Filmen rullar vidare och kamerans lins är riktad mot taket.
Men så plötsligt blir allt svart, och en ilsket röd punkt växer sig allt starkare.
Nyheten om bombningen av skolan i Komysjuvacha i södra Ukraina den 2 november skulle snart nå nyhetsredaktionerna. Skolan användes som skyddsrum och för utdelning av humanitär hjälp. Den 5 november hade 43 människor bekräftats döda. Enligt ukrainsk polis kunde upp till 33 personer fortfarande finnas under rasmassorna, och arbetet med att identifiera de döda pågick. Men världen har under den senaste tiden mest varit upptagen med valet i USA, och nyheten fick därmed inte det genomslag den borde få. Det är den snälla tolkningen av ointresset för lidandet i Ukraina. En annan rimlig slutsats man kan dra är att vi européer redan vant oss vid tanken på att ukrainare dödas bara för att de är just ukrainare och för att de befinner sig i Ukraina.
Mörker, kyla och tomma apotekshyllor
Inte heller får nyheten om att huvudstaden Kyjiv lamslås av ständiga strömavbrott något stort genomslag i medierna. På filmer syns stadens mörka siluetter avteckna sig som väldiga klossar, och människor vandrar som mörka skuggor på trottoarerna mellan de nedsläckta byggnaderna. Inne i husen saknas ofta värme. Sedan den 3 november har Kyjiv dessutom drabbats av omfattande och återkommande avbrott i vattenförsörjningen. Allt detta sedan ryska bombningar slagit ut delar av el- och vattenförsörjningen.
På många apotek runt om i Ukraina saknas också vissa läkemedel efter att ryska styrkor sedan augusti systematiskt har bombat ledande läkemedelsdistributörers lager och läkemedelsfabriker. Detta drabbar givetvis alla, men särskilt de redan sjuka och sköra, vilka också ofta inte har möjlighet att lämna sina hem för att söka skydd utanför landets gränser.
Samtidigt har även digital infrastruktur angripits. Den app som många ukrainare använder för att få information om drönar- och bombangrepp hackades den 1 november. Appen började skicka ut falska varningar om bland annat radioaktiv strålning och kärnvapen. Ukrainska flygvapnet misstänkte rysk inblandning, men Reuters kunde inte oberoende fastställa vilka som låg bakom. Sådana falska varningar riskerar att skapa panik.
Även nyhetsportaler har hackats. Den 4 november drabbades Kyiv Independent av ett intrång, där falska uppgifter spreds både på sajten och i utskick till läsare. På så sätt kan desinformation spridas genom tidigare betrodda kanaler.
”Ukrainas belägenhet är nämligen lika mycket vårt tillstånd.”
Det här var bara ett litet axplock av det lidande ukrainarna utsätts för. På den ettusensjuhundrasextonde (1716:e) dagen av Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina har våldet inte alls trappats ner, utan har ökat och med än mer utstuderad brutalitet. Mycket rapporteras i pressen, men mycket går också under radarn. Men hur det än förhåller sig med kunskapen om det våld ukrainarna utsätts för, så är i alla fall Rysslands strategi glasklar: att skapa maximalt med lidande och skräck för att få det ukrainska motståndet ur balans.
Ukraina är en del av oss
Det är också en mycket tydlig signal till oss andra européer om vad som månde komma. Dessvärre verkar vi vara lätta att manipulera. I stället för att fokusera på hur vi kan bistå Ukraina med mer aktivt stöd och hjälp låter vi oss till exempel uppslukas av skolprotesterna i Frankrike, trots att de har ringa påverkan på våra liv.
Men om ukrainarnas ork skulle tryta och de inte längre förmår stå upp mot den ryska aggressionen, kommer det också att vara slutet på det Europa som vi känner i dag. Vi borde sluta upp med att se Ukrainas belägenhet som något som sker långt från oss. Ukrainas belägenhet är nämligen lika mycket vårt tillstånd. Ukraina är inte något som kan separeras från resten av Europa.
”Ukraina är vårt Europa.”
Läs mer om Ukraina i Critical Point
Historien som slagfält: Polen, Ukraina och UPA:s långa skugga – Sonia Engström om historiebruk och de smärtsamma minnena i relationen mellan Polen och Ukraina.
Stygnen som håller ihop nationen – vysjyvankan, folkdräkten som protest mot Moskva – Sonia Engström om broderi, nationell identitet och kulturellt motstånd.
En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled – Sonia Engström om ukrainsk matkultur och en soppa som bär på historia.
Sonia Engström är lektor i svenska på Jagellonska universitetet, Kraków, och dessförinnan i Lviv, Ukraina. Hon är frilansande skriftställare med särskilt intresse för öst- och centraleuropeisk historia och kultur.
