Moby Dick är långt mer än en berättelse om valfångst och kapten Ahabs jakt på den vita valen. I denna personliga omläsning följer vi romanens bibliska, mytologiska och existentiella spår – från Ismael och Queequeg till människans hybris, naturens motstånd och den apokalyptiska slutstriden.
Mer än en äventyrsroman
Efter att ha slagit igen pärmarna till Herman Melvilles (1819–1891) roman Moby Dick sitter jag en stund förstummad. På ett plan är den naturligtvis en äventyrsberättelse, men på flera andra plan en mycket speciell text som kan läsas på många olika sätt. Den flödar över av symboler, allegorier, metaforer, psykologiska analyser, existentiella reflektioner och referenser – främst till Bibeln, men också till grekisk och romersk mytologi. Dessutom är den genuint lärd och, för det mesta, stilistiskt superb. Samtidigt är boken långrandig, stundtals överlastad med detaljer, fylld av digressioner och sidospår och ibland språkligt krystad. Att den ofta har givits ut i förkortade upplagor är därför begripligt. Men för att verkligen ta till sig språket bör den läsas på engelska och ses i sina historiska sammanhang: såväl det amerikanska 1840- och 1850-talet som vår egen samtid efter millennieskiftet.
Det bör kanske tilläggas att jag har läst romanen på både engelska och svenska, i såväl oavkortade som förkortade versioner. Jag läste den första gången vid omkring femton års ålder, har därefter läst om den ett antal gånger och fyller i år sextio. Däremellan ligger fyrtiofem år av det liv som har varit och är mitt – och som naturligtvis påverkar min nuvarande läsförståelse.
I det följande utgår jag främst från den förkortade svenska upplaga på 318 sidor som gavs ut i NILOE-bibliotekets Gula serie 1982, med 43 kongeniala illustrationer av Rockwell Kent, och i andra hand från flera amerikanska upplagor som ligger nära originalversionen från 1851 och omfattar mellan 500 och 635 sidor. Sidantalet varierar dels på grund av typsnitt och typgrad, dels på grund av antalet illustrationer.
Jakten på den vita valen
Ramberättelsen kan kort återges så här: scenen är livet på ett valfångstfartyg och jakten på valar i allmänhet – för späcket och ambran1 – och på kaskeloten Moby Dick i synnerhet. Startpunkten och slutpunkten är valsjömansön Nantucket2. I persongalleriets centrum står framför allt kapten Ahab, en numera starkt hämndlysten man som har gjort det till sin livsuppgift att döda den vita val som en gång berövade honom benet. Berättaren Ismael står i centrum just som berättare och är den ende överlevande i slutet, men som gestalt spelar han egentligen en ganska perifer roll – alltmer så ju längre handlingen framskrider.
Öppningsrepliken, en av världslitteraturens mest kända, lyder emellertid ”Call me Ishmael”, och den omkring trettio rader långa epilogen är också Ismaels. Viktigare ”personer” än Ismael är i stället skeppet Pequod3, havet, de tre styrmännen – särskilt förstestyrman Starbuck – och de tre harpunerarna, i synnerhet Queequeg. Därtill kommer den mystiske ”lotsen” Fedallah, som tillsammans med fyra andra män till en början hålls gömd ombord, samt – och framför allt – Moby Dick. Besättningen består av en enastående blandning människor med skiftande kulturella, etniska och religiösa bakgrunder och mycket olika personligheter. Till persongalleriet hör också kaptenerna på andra mötande fartyg, fartygen själva, skeppsägarna och andra valar än Moby Dick.
De första hundra sidorna utgör, ytligt sett, en ganska tröttsam skildring av Ismaels vistelse i Manhattan och New Bedford, mötet med Queequeg och mönstringen på Pequod. Därefter följer 185 sidor som, fortfarande ytligt sett, handlar om livet ombord och alla dess problem. I originalversionen tillkommer ytterligare flera hundra sidor, i huvudsak tekniska beskrivningar av valfångst, smide, snickeri, skepp, valkroppar och så vidare.
Men genom dessa sidor vävs steg för steg ett myllrande nät som både kan ses som en förklaringsgrund till hela berättelsen och som en sorts diagnos av det existentiella och religiösa över huvud taget. Först på sidan 286 dyker Moby Dick upp. Därmed tar också den mångbottnade och säregna utvecklingen mot apokalypsen sin början: alla ombord dör utom Ismael och skeppet – arken? – Pequod sjunker. Moby Dick däremot undkommer och simmar vidare. Äventyrligt och dramatiskt? Ja. Hela sanningen? Långt därifrån. Långt, långt därifrån.
Bibeln och de stora myterna
Det som först och främst slår an en stark ton i mitt inre är alla filosofiska, existentiella och religiösa anspelningar och implikationer, men också de mer direkta referenserna. Med andra ord: dramat Moby Dick. Dramaturgiskt påminner det inte minst om Shakespeare, men också om exempelvis Homeros. Även Homeros skeppskataloger och andra utläggningar kan jämföras med Melvilles omfattande beskrivningar av specifika teknikaliteter.
Därtill kommer naturligtvis – ja, kanske framför allt – de bibliska referenserna, hänvisningarna till Seneca och andra filosofer och historieskrivare, likheterna med huvudteman i Mary Shelleys Frankenstein och annat romantiskt råmaterial. Här måste vi dock besinna de båda kontexterna: Melvilles och vår egen. Likafullt kan ett slags horisontsammansmältning uppstå. Övermodet och brottningen med Gud var aktuella på Melvilles tid. I dag kan vi tillägga – men bara tillägga – tankar hos Lévinas och Derrida eller hos ekosofer som Carolyn Merchant och Val Plumwood. Dessutom finns här trådar till både Alien och Avatar, även om det kanske får några äldre bildade läsare att resa ragg.
Bibeln är allestädes närvarande – mer närvarande, skulle jag vilja hävda, än någon annan referens. Det vimlar av bibliska namn: från Noa via Abraham till Ahab, från Jona via Ismael till Gud. Vem var då den förste Ahab, prototypen för Moby Dicks mänskliga epicentrum?
Ahab var Israels sjunde regent av den tredje dynastin och regerade omkring 874–853 f.v.t. Hans regering präglades av strider och koalitioner med grannstaterna i avsikt att stoppa den assyriska framryckningen västerut. Bakom de stora religiösa motsättningarna stod framför allt hans feniciska hustru Jesebel, som introducerade Baalsdyrkan i riket – något som profeten Elia fördömde.
”Och Elia trädde fram för allt folket och sade: Hur länge viljen I halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följen efter honom, men om Baal är det, så följen efter honom.” För att övertyga folket om den rätte guden föreslog han en tävling om vilken gud som kunde antända ett offerdjur. Baalsprästerna anropade sin gud hela dagen utan resultat. Därefter befallde Elia folket att hälla vatten över hans tjur: ”Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden …” (1 Kung. 16:28–22:52).
Kapten Ahabs hustru var nu ingen Jesebel, ty ”hon blev änka i samma ögonblick som jag gifte mig med henne”, som Ahab uttrycker det. Han är i boken 58 år gammal och har som vuxen bara varit i land i tre år. Men Jesebel och kung Ahab bildar ett par, och den bibliske kungen påminner mycket om kapten Ahab. Båda är vreda, övermodiga och stridslystna. Elia påminner i sin tur, tycks det mig, om styrmannen Starbuck: en man med moral och samvete, som kapten Ahab mot slutet paradoxalt nog börjar lyssna till. I ett närliggande sammanhang fäller Ahab också en dyrbar tår inför honom – ett vittnesbörd om hans mänskliga drag, vilket gör det hela än mer intressant.
”Bibeln är allestädes närvarande – mer närvarande än någon annan referens.”
Vad är Moby Dick?
För mig är Moby Dick antingen en inkarnation av Gud, en inkarnation av naturen – Guds skapelse – eller möjligen någonting däremellan. I vilket fall som helst är Moby Dick förbunden med det gudomliga och med naturen och omöjlig för en övermodig människa att övermanna. Här kan Melville ha varit tidigt ute: en nutida ekosof skulle kanske jämföra Ahab med Francis Bacon, som ville tygla ”naturens hynda”.
Men vi kan gå vidare redan härifrån. Baal är en djävulsk gud. Jo. Men tjuren? Tjurmotivet återkommer åtminstone på ett par ställen i romanen. I ett fall gäller det den tjur – hos Melville kallad Jupiter – som förde Europa till Grekland. Europa var en fenicisk prinsessa och tjuren en inkarnation av Zeus. Zeus lade det hela till rätta – nåja. Både i detta stycke och på andra håll talas det om vithet; ett helt kapitel handlar om den. Allt vitt är magiskt och mystiskt, eftersom det kan hänvisa till såväl goda som onda ting – ja, till allt mellan liv och död. Moby Dick är vit. Hur ska detta tolkas?
Noa nämns här och där, liksom syndafloden: det vatten vi har kvar sägs vara en rest av den. Noas ark innehöll alla djur; Pequod innehåller en synnerligen brokig samling människor. Den mindre gammaltestamentlige profeten Jona drabbades på grund av sin synd av Guds straff och hamnade i valens buk, men frisläpptes senare av Gud när han erkände sin skuld och betraktade straffet som rättvist (Jona i Gamla testamentet samt Matt. 12:39–42 och Luk. 11:29–32). Havet och himlen rymmer allt från änglar – fåglar – till djävlar – hajar – men främst Gud, Sonen och den helige Ande.
En stor del av texten rymmer – trots tidens språkbruk – tolerans, möten över etniska gränser, antirasism, ekumenik och kanske till och med synkretism. Kärleken framställs ofta som eftersträvansvärd, kanske även den homosexuella, om relationen mellan Ismael och Queequeg tolkas med moderna begrepp. Starbuck framställs som beundransvärd.
Är Gud gammaltestamentligt vred eller nytestamentligt kärleksfull? Det är mycket svårt att säga och öppnar ännu bredare och djupare raviner för tolkningen. I min huvudtolkning är Moby Dick framför allt en kritik av mänsklig hybris och en skildring av straffet för försöket att göra våld på Gud eller Guds skapelse. I modern ekosofisk terminologi handlar den om det androcentriska och antropocentriska övergreppet mot naturen – och eventuellt mot kvinnan; i princip finns det inga kvinnor i romanen. I stor utsträckning gör jag samma huvudtolkning av Mary Shelleys roman: doktor Frankenstein är övermodig och gudsförnekare och går också under i slutet. Prometheus, som stal elden från gudarna, nämns med viss emfas: människa, bliv vid din läst.
Ändå gör dessa anmärkningar inte på långa vägar rättvisa åt Moby Dicks många facetter. Jag tror dels att Melville inte riktigt visste hur han, så att säga, ville ha det, dels att just detta var poängen: texten är en metaforiskt laddad pamflett. För mig ligger romanens stora styrka i denna mångdimensionalitet och paradoxala uppenbarelse. Den kommer aldrig – som Derrida skulle ha kunnat säga – att bli sluttolkad.
”Romanens stora styrka är att den aldrig kommer att bli sluttolkad.”
De dramatiska slutscenerna – magiskt nog tre till antalet, liksom så mycket annat – kan möjligen hänvisa till Johannes uppenbarelse, apokalypsen, där de onda under dunder och brak ska skiljas från de goda.
Men låt mig ta det hela ytterligare ett varv, eftersom jag tycker att det krävs.
Ismael och Queequeg
Berättaren Ismael anländer alltså till New Bedford och Manhattan för att sedan ta sig vidare till valfångstens centrala ö Nantucket. Här möter han en rad mer eller mindre udda existenser, går på sjömanskrog och träffar framför allt den tatuerade harpuneraren Queequeg, född på en ”söderhavsö som inte finns utsatt på kartan, som varje plats av betydelse”. Först skräms Ismael av Queequeg, men snart blir denne hans bäste vän. På grund av platsbrist på ett billigt hotell sover de dessutom i samma säng, och morgonen därpå vaknar Ismael med Queequegs arm om sig – ”liksom i ett äktenskap”. Här finns många implikationer. Den främsta är kanske att Ismael och Melville företräder en för tiden mycket liberal syn på religion, etnicitet och människors personliga egenskaper. En homosexuell antydan kan läsas in, men är inte nödvändig för tolkningen.
”Det är bättre”, säger berättaren och kören Ismael, ”att sova med en nykter kannibal än en berusad kristen.” Ismael dristar sig rentav till att jämföra Queequeg med statsgrundaren George Washington.
”Det är bättre att sova med en nykter kannibal än en berusad kristen.”
Nästan alla sjömännen kommer från öar: Nantucket, givetvis, men också Madeira, Island, Isle of Man och Sicilien. Möjligen betyder detta något. En brokig besättning äntrar sedermera skeppet Pequod. Skeppets ägare eller delägare är gamla sjöbjörnar, framför allt Peleg och Bildad. Båda talar gåtfullt om kapten Ahab. Han var tidigare – och är naturligtvis fortfarande – en mycket skicklig sjöman, men efter den första dusten med Moby Dick är han förändrad. Med sin bländvita benprotes är han känd som en udda figur och, om än inte uttryckligen från början, som en hämnare.
Före avresan bevistar Ismael en för tolkningen intressant predikan av prästen och före detta valfångaren fader Mapple, som tycks varna inte bara för faran i största allmänhet utan också för övermodet. Han berättar om Jona i valens buk: en människa som straffas av Gud men senare förlåts när han erkänner sin skuld och betraktar straffet som rättvist, under resan från Joppe – dagens Jaffa – till Tarsis – dagens Cádiz. I sammanhanget bör också nämnas att Ismael noterar att man på Nantucket ”bär omkring träbitar som man bär bitar av Golgatas kors i Rom”. Han återkommer också till att havet och vattnet gavs av Zeus åt brodern Poseidon och att denna historia ”är nyckeln till allt”. Är den det – och i så fall hur?
Från valfångst till personlig hämnd
Innan jag vidgar vyerna ytterligare vill jag kort nämna författaren Herman Melville och hans ett halvsekel yngre kollega Jack London. Framför allt bör framhållas att både Melville och London var personligen väl förtrogna med sjölivet och dess egenheter: hierarkin, förtrycket och arbetets hårdhet. Låt vara att Londons Varg-Larsen (1904) handlar om en säljägarkapten och dennes förtryck av framför allt ett nyförälskat par som stängs in i lastrummet, medan Ahab är en valfångare som egentligen inte är lika demonisk gentemot sin besättning – annat än när hans monomana besatthet av Moby Dick tar över. Både Melville och London är naturligtvis barn av sina respektive epoker. De demokratiska idealen var inte särskilt utvecklade i någon av dem, och synen på naturen var ännu föga problematiserad.
Efter många turer anträds resan ut över oceanerna, en resa som ofta tycks ha varat i tre till fyra år. Vanligen gick den ut på att fånga kaskelotter för att ta hand om dels späcket, som omvandlades till lampolja, dels ambran, som användes i parfymindustrin. Detta är också vad de flesta ombord på Pequod tror att avsikten är.
Senare visar det sig att det inte är fallet: det är jakten på och den personliga hämnden mot Moby Dick det handlar om. Ahab tycks dessutom få större delen av besättningen med sig. En mobb aktualiseras med andra ord. Tvivel finns dock framför allt hos Starbuck, men också hos berättaren och matrosen Ishmael samt – åtminstone möjligen – hos Queequeg och några få andra.
Resan går över Atlanten, runt Godahoppsudden, in i Indiska oceanen, vidare österut mot Japan och slutligen till ekvatorn i Stilla havet. På vägen möter man ett antal fartyg och kaptener som var och en spelar en viss roll. Särskilt betydelsefull är kaptenen på ”Rakel”, som bland annat har förlorat sin son, men också den skeppare som har mist en arm – även den avbiten av Moby Dick.
På vägen mot den slutliga konfrontationen inträffar mycket som kan tolkas på flera sätt. Kompassen slås exempelvis ut av en blixt – kanske ett omen, ett ord som används flitigt – samtidigt som kapten Ahab själv stampar sönder sin kvadrant; det kan också ha varit fråga om en sextant eller oktant. Detta leder till att han måste bestämma skeppets position genom så kallad död räkning4, när han varken har tillgång till solhöjd eller magnetisk vägvisare.
Likafullt är Ahab en synnerligen erfaren och skicklig sjöman. På många sätt kan han förutse positionen inte bara för Pequod utan också för Moby Dick. Till slut möts de ändå. Striden pågår i tre dagar, varav den sista naturligtvis är den mest dramatiska – och även existentiellt den mest djuplodande.
Tre dagar mot apokalypsen
Före och under själva crescendot förtätas gestalternas psykologiska tillstånd. Förutom Ahab möter vi styrmännen Starbuck, Stubb och Flask. Den förstnämnde moralisten är, som antytts, mycket central, medan de två senare pendlar mellan balans – Stubb – och idioti – Flask. Vi möter också de tre harpunerarna: Tashtego, den reslige och svarte Daggoo och framför allt söderhavssonen Queequeg, liksom en dresserad eller hypnotiserad besättning i övrigt.
Här möts kapten Ahabs uppenbara vansinne – som han själv erkänner – Starbucks samvete och pliktmedvetenhet, Queequegs och Ismaels passiva begrundan, den mystiske parsen och lotsen Fedallahs tomma ögon samt havets outgrundliga och närmast gudomliga djup.
”Det hela slutar i en apokalyptisk scen som har få motsvarigheter i fråga om koncentration och våldsamhet.”
Här finns också, liksom tidigare, insprängda tankar av Ismael om Perseus5 och Coleridges dikt om albatrossen, The Rime of the Ancient Mariner6. Här träder även, åtminstone enligt mitt sätt att se det, guldmyntet – fastspikat på stormasten som belöning för den som upptäcker Moby Dick – fram med förnyad relief. Arons guldkalv? Här, liksom överallt annars, gör sig också den i högsta grad frånvarande kvinnan påmind – naturen?
Hur som helst möts slutligen – slutligen! – kapten Ahab och den vita valen Moby Dick. Och som de möts! Dramat blir nu inte bara laddat – det har det varit länge – utan också fysiskt och psykiskt konkret. Under tre dagar bekämpar Ahab heroiskt och dumdristigt den jättelika, mångfaldigt harpunerade kaskeloten. Det hela slutar i en apokalyptisk scen som har få motsvarigheter i fråga om koncentration och våldsamhet.
Gång på gång anfaller Ahab, tillsammans med sin hypnotiserade grupp, den sårade men ingalunda försvarslösa jätten. För läsaren är utgången vid det här laget given – och kanske efterlängtad. Valen dödar inte bara alla valbåtsmän utom Ismael, däribland kapten Ahab, som stryps av ett hamprep, utan rammar och krossar också huvudskeppet Pequod, som sjunker med alla ombord. Ridå, kunde man tycka. Men icke.
Den föräldralöse överlevaren
I den korta epilogen beskriver Ismael, för första gången på länge i första person singularis, hur han efter nästan ett dygn på en kista som har blivit en livboj – bara en sådan sak – räddas av skeppet ”Rakel”. Det är samma skepp vars kapten har förlorat inte bara en valbåtsbesättning utan också sin son. Ismael framhåller att han inte är en räddad son, utan en räddad föräldralös.
”Moby Dick är en av världens kanske femtio bästa romaner och en av Amerikas tio främsta.”
I detta epilogiska koncentrat växer tusen frågor fram. Varför är Fedallah, efter att ha sagt till Ahab att han ska gå före men att Ahab ska se honom en andra gång före sin egen död, fastsurrad med harpunlinor vid Moby Dicks kropp? Orden ”gå före” för åtminstone mina tankar till Johannes Döparen och Jesus, och till Johannes Döparen som en möjlig reinkarnation av profeten Elia. Samtidigt är det mycket svårt att tänka sig kapten Ahab som Jesus – vilket en sådan parallell, åtminstone på ett plan, skulle innebära.
En roman utan slutgiltig tolkning
Starbuck träder alltmer i förgrunden när jag tänker efter. Vem är han? Och Queequeg? Ahab och Moby Dick? Havet, himlarna och fåglarna? Som om inte detta vore nog leds mina tankar inte bara till Mary Shelleys Frankenstein och Emily Brontës Wuthering Heights (1847), utan också till Goethes Faust och Mefistofeles. Därtill kommer Raskolnikovs grubblerier i Dostojevskijs Brott och straff, men också Arma människor, Spelaren och Idioten. Framför allt framstår emellertid romanen Moby Dicks storhet och tolkningsomfång som ovedersägliga. I sanning är den, enligt min mening, en av världens kanske femtio bästa romaner och en av Amerikas tio främsta.
Carsten Palmer Schale är kemist, sociolog, filosof, litteraturvetare och aktiv i fredsrörelsen. Bohuslänboende ur-Göteborgare med fyrtiotalet publikationer bakom sig, periodvis frilansjournalist, framför allt med essäer i Opulens och (numera nedlagda) Tidningen Kulturen.
Noter
1. Ambra är ett ämne som används som bindemedel i parfym. Riktig ambra kommer från kaskelotens tarmar och är ett slags kaka, 0,5–75 kilo stor, bestående av bläckfiskrester som valen inte har kunnat smälta.
2. Nantucket är en ö som hör till den amerikanska delstaten Massachusetts. Ön ligger omkring fem mil söder om Cape Cod.
3. Pequod var ursprungligen namnet på en urfolksstam i New England som senare utrotades under 1600-talet.
4. Död räkning innebär att man med hjälp av logg och klocka beräknar hur långt man har förflyttat sig från utgångspunkten och med hjälp av en kompass uppskattar färdriktningen. Därmed kan man dra en linje på sjökortet och fastställa en beräknad position, eller utföra motsvarande trigonometriska beräkning. Metoden har flera felkällor, och eftersom man utgår från en tidigare känd position ackumuleras felen om positionen inte kan kontrolleras på andra sätt.
5. Perseus är en hjälte i den grekiska mytologin, son till guden Zeus och prinsessan Danaë. Han uppfyller alla krav på en klassisk grekisk hjälte: han räddar kvinnor i nöd, ger sig ut på stora äventyr och dödar monster. Hans främsta stordåd var att döda Medusa och rädda prinsessan Andromeda från ett havsmonster.
6. The Rime of the Ancient Mariner är en dikt som skrevs 1797 av den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge och gavs ut 1798. Det är sannolikt hans mest kända verk: en koncentrerad berättelse i sju delar om en gammal sjöman som under en resa på Stilla havet ådrar sig en skuld gentemot naturen genom att skjuta en albatross.
