Filmtips på SVT Play: från Hitchcock och Herzog till svensk filmhistoria

Det kan vara svårt att hitta guldkornen i SVT Plays stora och skiftande filmutbud. Här guidar vi till Hitchcock och Herzog, svenska filmklassiker, nordiska thrillers och några mer egensinniga pärlor – plus ett par barnfilmer som fortfarande håller.

Av Petra Werner

Så hittar du mer än du söker efter

SVT Plays eget utbud är ofta riktigt bra. Däremot kan det vara svårt att orientera sig bland filmerna. Givetvis kan man söka på en specifik filmtitel eller gå in under ”Program” och sedan ”Filmer”, där utbudet kan filtreras på olika sätt. Men vill man ha mer riktade tips kan man först klicka på en film som verkar intressant – eller välja en viss regissör eller genre. När filmens presentationssida är öppen skrollar man ned och får tips på liknande filmer. Gör man sedan samma sak med nästa film breddas urvalet snabbt. På varje presentationssida finns också en kort sammanfattning, fakta och uppgift om hur länge filmen går att se, såvida den inte ligger ute tills vidare.

Fortsätt läsa ”Filmtips på SVT Play: från Hitchcock och Herzog till svensk filmhistoria”

”Mellankrigstidens drömmar” – en historisk skatt på SVT Play

Historiska dokumentärserier är åter i blickfånget. Men medan nya storproduktioner om världskrigen och USA:s historia får uppmärksamhet riskerar en av de mest fascinerande skildringarna av Europas mellankrigstid att gå tittarna förbi.

Av Ulf B Andersson

Historieintresset är stort bland dem som ser dokumentärfilm. När den nya dokumentärserien ”World War II with Tom Hanks” får premiär är det en kulturhändelse. Aftonbladets recensent Markus Larsson konstaterar att den ”beskrivs som den mest ambitiösa och heltäckande serien om andra världskriget sedan det brittiska referensverket ’The World at War’ från 1973. I tjugo delar guidar Tom Hanks tittaren genom krigets triumfer och folkmord”.

Fortsätt läsa ””Mellankrigstidens drömmar” – en historisk skatt på SVT Play”

När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner

När Filmarkivet.se läggs ned försvinner inte bara en webbplats, utan en av de mest generösa öppna ingångarna till Sveriges rörliga bildarv. I femton år har tjänsten gjort kortfilmer, journalfilmer, reklamfilmer, dokumentärer och amatörfilmer tillgängliga för alla. Här skriver Petra Werner en personlig nekrolog över ett arkiv som också varit ett sätt att vandra genom svensk vardag, politik, reklam, filmkonst och minne.

Av Petra Werner

Ett arkiv går i graven

Den 31 mars 2026 skulle Filmarkivet.se stängas officiellt. En viss förlängning har tillkommit, men beslutet är fattat: tjänsten ska läggas ned.

Därmed försvinner en etablerad ingång till svensk filmhistoria på nätet, enkelt tillgänglig från det egna hemmet. Tjänsten har sedan 2011, genom ett samarbete mellan Kungliga biblioteket (KB) och Svenska Filminstitutet, gjort äldre svenska kortfilmer, dokumentärer, journalfilmer och reklamfilmer fritt tillgängliga för allmänheten. Den har nu bedömts vara föråldrad och tekniskt begränsad, och har därför avvecklats.

Fortsätt läsa ”När Filmarkivet släcks – Petra Werner om en digital kulturskatt som försvinner”

När Stanley Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända 

Regissör med kameror i bakgrunden

Stanley Kubricks filmer söker sig ofta mot det som inte låter sig sägas rakt ut: det undermedvetna, det metafysiska, det kosmiska. Ingenstans blir detta tydligare än i hans sätt att använda musik. I År 2001 – ett rymdäventyr bär Richard Strauss, Johann Strauss och György Ligeti inte bara filmens känsloläge, utan dess idé om människan som en varelse på väg från ett tillstånd till ett annat – över en avgrund hon ännu inte kan förstå.

Av Petra Werner

Fortsätt läsa ”När Stanley Kubrick låter musiken öppna avgrunden – filmmusik, övermänniska och det kosmiskt okända ”

När musiken tänker hos Woody Allen – Manhattan, filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne

I Woody Allens filmer är musiken inte ett dekorativt tillägg utan ett självständigt tankespår. Genom jazz, musikalnummer och äldre amerikansk populärmusik öppnar han upp sina berättelser mot en större kulturhistoria, där sångtitlar, melodier och musikaliska traditioner kommenterar rollfigurerna utan att alltid avslöja sig. I centrum står människan som känner mer än hon förmår uttrycka – och filmen som låter musiken säga det orden inte räcker till för.

Av Petra Werner

Fortsätt läsa ”När musiken tänker hos Woody Allen – Manhattan, filmmusik, nutidsmänniska och kollektivt minne”

Staffan Westerberg och barnets magiska allvar 

Med utgångspunkt i barndomens möten i dockmakarverkstaden och 1960-talets experimentella teater minns Petra Werner en konstnär som var allt annat än vilse i pannkakan – och som talade till barn utan att någonsin förenkla världen. 

Av Petra Werner 

Staffan Westerberg är död. Den 23 juni lämnade han jordelivet, 92 år gammal. Som om det vore möjligt. 

Han har alltid haft en sorts odödlighet över sig. Dels som kulturpersonlighet, som teatermänniska och berättare. Dels som barnens röst.  

Fortsätt läsa ”Staffan Westerberg och barnets magiska allvar ”

Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television

Av Petra Werner

Teve har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara vida berömd den ena dagen och helt bortglömd den andra. Teve kan onekligen peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Lasse Holmqvist är ett exempel på en tevepersonlighet som under sin verksamma tid var en av Sveriges mest välkända människor, men som idag torde vara helt bortglömd av alla som är under femtio år. Det är inte säkert att alla över femtio heller har någon tydlig bild av honom, åtminstone inte av hans omfattande programproduktion. De flesta brukar på sin höjd kunna nämna Här är ditt liv om man frågar om Holmqvist, och den teveserien gjordes på åttiotalet. Som så ofta när det gäller tidig svensk television har en hel ymnighet av information och produktion fallit i ohjälplig glömska. Föreliggande text är ett försök att bringa liv i något av detta.

Fortsätt läsa ”Lasse Holmqvist och rapsoderna – berättelsen om muntlig tradition i tidig television”

Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Första gången jag upplevde Dvořáks opera Rusalka var i Prag i slutet av 1990-talet. Efter en vecka i den tjeckiska huvudstaden hann jag mot slutet av vistelsen med två föreställningar på Nationalteatern. På fredagen såg jag först Rusalka och på söndagen som ett slags matinéföreställning Smetanas Brudköpet, en lite mer uppsluppen komisk opera om ett lantligt tjeckiskt bröllop.

Av Andreas Engström

Fortsätt läsa ”Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan”

Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?

Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.

Av Petra Werner

Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i förvaltningsrätt som i tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.

Fortsätt läsa ”Hur fan hamnade vi här – att slarvig tevejournalistik formar bilden av vårt kulturarv?”

Möte med Medea på Opera RARA

Av Sonia Engström

På Opera RARA, en operafestival som ägt rum i Kraków under de gångna veckorna, har jag mött den starka Medea i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i gårdagens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera Teseo (HWV 9), som framfördes första gången 1713. I denna version är Medea gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage draget av eldsprutande drakar. Operan är oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.

Fortsätt läsa ”Möte med Medea på Opera RARA”

Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld

Här får vi följa med in i Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.

Av Petra Werner

Fortsätt läsa ”Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld”

Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen

Av José Miguel Tur

”Är vi oss själva? Är vi en spegling av oss själva? Är vi rollfigurer?”

Vad är ett museum?

”En performativ plats där dess dominerande pedagogik, som är socialt och historiskt konstruerad, inleder en kritisk dialog med betraktarens minnen och kulturella historier”. (Garoian, 2001)

Om vi utgår från denna definition, innebär det att vi museivärdar är skådespelare! Låt oss se på detta genom en enkel semiotisk analys, där vi söker efter våra likheter och ser hur vi är utrustade.

Fortsätt läsa ”Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen”

Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia

Av Petra Werner

När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de ofta Andy Pandy, Anita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom i tablån. Men det är heller inte helt fel att minnas just dessa tre programserier, då de faktiskt ingår i de allra första barninriktade produktionerna, även om den förstnämnda inte är svenskproducerad. De första svenska programmen med inriktning för barn har i likhet med Andy Pandy just dockor som huvudpersoner, som till exempel Felindaskolan (1957), och så en variant av denna programform, Anita och Televinken som startar 1964 och fortsätter långt in på sjuttiotalet. Även om Humle och Dumle i Kapten Bäckdahl, visad från 1958, egentligen är upp- och nedvända mänskliga ansikten med målade hakor, får de räknas in i denna grupp då de påminner mer om dockor än människor.

Fortsätt läsa ”Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia”

Landsbygden levererar – bygdespelet Tänger Tull i Enviken

Av Andreas Engström

Foto: Sören Jonsson.

Bygdespelet har inte minst i Dalarna en lång historia. Mest känt är kanske Rune Lindströms Himlaspelet – ett spel om en Wäg som till Himla bär, som efter 1941 års premiär spelats nästan varje år, för det mesta i Leksand. Men bygdespelen har också en aktiv samtid. Under sommaren engagerar bygdespelen amatörer från bygden och är inte sällan en viktig turistattraktion.

Fortsätt läsa ”Landsbygden levererar – bygdespelet Tänger Tull i Enviken”

En populärkulturell resa till Los Angeles

I den här artikeln får ni följa med till det stora landet i väst, närmare bestämt The Golden State, Kalifornien och Los Angeles med omnejder. Här väntar musik- och filmhistoria, kitsch och en nypa romantik. Det blir också en berättelse om hur en nitiskt planerad resa kan bli något helt annat. 

Av Anna Wallsten

La La Land från ovan. Foto: Anna Wallsten

Första mötet med Los Angeles

På planet som lyfte från Arlanda skickade jag en bild av mitt schema till en vän. I detta fanns hållpunkter såsom ”lunch på Santa Monica Pier”, ”solnedgång 20.10 vid Griffith Observatory” samt adresser och öppettider till alla de goth- och rockklubbar vi kikat på. Vännen erkände att han blev lite kär i mig för min otroliga struktur. Men schemat skulle komma att rubbas. När vi landat på Los Angeles International Airport börjar resan på allvar med en taxiresa från flygplatsen till Sherman Oaks för att återse min kära ”kusin” Johanna. Vi träffades första gången sex månader tidigare, när jag förälskade mig både i henne och staden.

Fortsätt läsa ”En populärkulturell resa till Los Angeles”