Morals and Mores of the Warsaw Ghetto

One of the milk cans used to hide documents. From the Ringelblum ”Oyneg Shabbos” Archive.

This article examines a text about the declining morals and mores of the Jewish inhabitants of the wartime Warsaw Ghetto, presumably written on 4th July 1942. It is derived from the “Street” section of Volume One of The Ringelblum Archive Underground Archive of the Warsaw Ghetto (published by Żydowski Instytut Historyczny im. Emanuela Ringelbluma; Warsaw). The text is attributed to Stanisław Różycki, and its complete title in translation reads as follows: “4th July. Warsaw, ghetto. A study [of] ‘Ulica’ [The Street]. The appearance and the social life of the street in the ghetto” (hereafter referred to as the Morality of the Street). The original text is written in Polish and described on the archive’s website as: “handwritten, notebooks, ink, Polish, 150×197 mm, 31 sheets, 31 pages”. In the transcribed English translation I am analyzing and quoting here, the text consists of around 8,800 words, including footnotes, spread over 19 A4 pages.

Fortsätt läsa ”Morals and Mores of the Warsaw Ghetto”

It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning

THE YIDDISH POET AVROM SUTZKEVER.

When one reads the poem “Grains of Wheat” by Avrom Sutzkever (written in the ghetto of Vilna and here read and analyzed in English translation, see here for the full text in another English translation) and stumbles upon the line “As if protecting a baby -,/I run with the Yiddish word,” it is hard not to think of the poet’s firstborn child that was slaughtered in the ghetto the day after he was born; the child was alive just long enough for the mother of the poet to forget that her grandchild was doomed to be killed from the moment he was born, the same way as Herod once “killed all the male children in Bethlehem and in all that region that were two years old or under” (Matthew 2:16). Maybe it is during this short time, during this split second of dissonance, that the poem is written, that the poem takes place. The poet may be unable to save his Jewish child but is now trying to save the Yiddish word (and all that is written with it and within it) with his written words. 

Fortsätt läsa ”It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning”

Kritiken söker sin mening. Tankar från Baltic Musicological Conference i Vilnius

Av Karolina Rimskytė

En kritiker, vad är det? Kanske tänker man på en strikt, obarmhärtigoch ovänlig person, som skriver om konst snarare än utövar den. Men vi vet att det är en kliché. Kritik handlar om den ärliga och uppriktiga kommunikationen mellan de inblandade – inklusive mottagaren av kritiken – vilken kan främja såväl utvecklingen som förståelsen av verket. Men förstår alla skapande, inklusive kritikerna, verkligen detta? Och uppskattas verkligen den oberoende kritiken? Som ung, litauisk kritiker, verksam i min egen närmiljö slås jag ofta av en känsla av oärlighet när jag läser kritik. Handlar det om att Litauen är ett litet land eller är det ett symtom på en mer allmän sjuka? Detta var några av de frågor som debatterades och diskuterades under den 46:e upplagan av Baltic Musicological Conference som 2018, 23-26 oktober, hölls i Vilnius.

Fortsätt läsa ”Kritiken söker sin mening. Tankar från Baltic Musicological Conference i Vilnius”

Det nya alfabetet – vad är det, och hur många? / The new alphabet – what is that, and how many?

Av Miriam Rasch

[svenska, english below] Vad är ett alfabet? Jag gillar frågor som är både fånigt enkla och samtidigt förvirrande. I den bemärkelsen är öppningsdagarna för ett nytt långtidsprojekt 2019-2021 vid Haus der Kulturender Welt (HKW) i Berlin med titeln Das neue Alphabet nog så tillfredsställande. Men allvarligt talat, vad är egentligen ett alfabet? Och kan nya förekomster av alfabet verkligen födas?

Fortsätt läsa ”Det nya alfabetet – vad är det, och hur många? / The new alphabet – what is that, and how many?”

Ledare Vår 2018 #1 – Kritik

Av Øyvind Vågen

Välkommen till en tidskrift med två namn och en text med dubbla syften.

Två namn eftersom den heter både Critical Point och Kokpunkten. Dubbla syften eftersom texten är både en introduktion till ett nytt nummer och till en ny tidskrift.

Det dubbla namnet syftar dels på att kokpunkten är den punkt när något övergår i något annat eftersom det inte längre kan förbli var det var. En förändring är av nöden. Vätska övergår i gas, tankar lättar och förflyktigas, sprids för att de inte längre kan härbärgeras, hållas inneslutna, och påverkar och interagerar därmed med rummet där de sprids. Och dels på att en kritisk punkt, a critical point, förutom att syfta på just kritik som i vid bemärkelse är tidskriftens övergripande tema, dessutom definieras som ”det moment (i ett förlopp) där en avgörande förändring sker” (Ne.se).

Följer vi namnens betydelse lite längre bort på vägen finner vi också att inom termodynamiken är en kritisk punkt momentet när skillnaden mellan vätska och gas upphör och ämnet blir superkritiskt. Och kanske är det just därför, för att sakernas tillstånd är kritiska, som vi viger ett helt nummer och på sätt och vis en hel tidskrift åt kritiken eller snarare det kritiska samtalet. Inte kritiskt som i felfinneri eller petimeteraktigt käbblande och revirpinkande, men som i kritisk självreflektion, konstruktiv kritik och ett sätt att hitta just det betraktelseavstånd som låter oss få syn på såväl våra egna som andras samtider och berättelser.

Kanske handlar det om att hitta den kritiska distans som Andreas Engström är inne på i sin essä Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld. Det är lite som att försöka betrakta och se vad en impressionistisk målning föreställer. Står man för nära, ser man bara ett till synes slumpmässigt mönster av olikfärgade prickar. Står man för långt bort, försvinner alla nyanser och alla ytor ser ungefär likadana ut. Att skygglapparna lika gärna kan bestå av goda föresatser som förlegade fördomar, framgår av såväl undertecknads artikel (med anledning av ett av seminarium om barnlitteratur) Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet som av Andreas Engströms recension av årets MaerzMusik i Berlin.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i kritikens kris och möjligheter, bjuder vi på ett vittnesmål från kritikvärlden med titeln Den isolerade kritiken, också den författad av Andreas Engström. Kulturkritikens isolerade position i dagens offentlighet är ett problem som redaktörerna diskuterat mycket sinsemellan och som är den utlösande gnistan till denna tidskrift. Inte minst ett valår som detta känns det därför angeläget att kunna presentera en essä som reflekterar kring kritik, bildningsarv och influenser och vikten av oberoende, nämligen Torbjörn Elenskys ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn där författaren hävdar ”att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi […] en borgerlig kultursyn [bör] vila på uppfattningen om den personliga växten”.

Numrets artiklar och tidskriftens övergripande ambition kan kanske sammanfattas som en önskan om att öppna upp för och bjuda in till en mångfald av kritiska röster, att låta en flod forsa fram, istället för den allt tunnare, mödosamt framsipprande rännil som i allt större utsträckning trängs undan av reklambetonade förhandsartiklar, uppsnack, mellansnack, nedsnack, underdånig hyllningsjournalism och storslagen väderkvarnsfäktning. Friskt rinnande vatten försätter förvisso inte berg, men lämnar avtryck efter sig. Fåror och skåror i marken och i sten som med tiden förändrar landskapet och avtäcker sådant som tidigare varit eller annars förblivit fördolt. Droppen urholkar inte genom sin kraft, utan genom att falla ofta.

En annan form av skåror i sten, är ristade eller numera oftare målade väggord. Från de kristnas hemliga tecken i Roms katakomber, via mexikanska muralmålningar och över den kinesiska kulturrevolutionens väggtidningar till dagens blandning av uppgivna och uppretade slag- och tänkeord, har väggorden rest tur och retur från maktens röst till de fattigas megafoner, något som undertecknad utforskar i den löpande uppdaterade fotoessän Listen to the walls som avbildar och reflekterar kring väggord från världens alla hörn. Också det ett slags kritiskt samtal som förs via randanmärkningar, klotter i tillvarons marginaler om man så vill.

Fortlöpande och kringresande är inte bara redaktionen utan också hela tidningen. Nästa nummer, #2, har tema ”På väg” och handlar om att röra sig mellan olika platser, tillstånd, identiteter, åldrar och sinnen. Därefter flyttar framåt augusti–september hela redaktionen tillfälligt verksamheten till Tehran och återför därmed de Persiska brev som gett #3 dess namn till Iran.

Om kritik är en viktig del av tidskriftens i brist på bättre ord själ, är samtalet en annan väsentlig beståndsdel. Och med avdelningen Inkast vi vill vi bjuda in dig att reagera på och interagera, samtala om man så vill, med tidningens innehåll eller ännu hellre tillföra något som gått oss förbi, lyfta fram något som vi annars inte hade fått syn på, som hamnat i vår döda vinkel, eller i vår blinda fläck.

Och precis som tidskriften är rörlig, växande och organisk, ännu i färd med att bli till, så är det här första numret det också. Nya artiklar och avdelningar liksom skribenter och fotografer tillkommer löpande, så håll utkik eller anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.

Mobiliteten märks också i tidskriftens bärande redaktionella idé, nämligen tanken på att redaktionen inte är bara är mobil, flyttbar, utan också utbytbar. På samma sätt som den kan förflytta sig till Iran, kan den träda åt sidan och lämna plats åt andra att använda utrymmet till att berätta sin historia med den befintliga plattformen som stöd. Och likaså är formen föränderlig. Lika gärna som webbaserade, kan numren vara tryckta.

Väl mött & god läsning,

Øyvind Vågen

Ansvarig utgivare & redaktör
oyvindvagen@gmail.com

Nedan följer en lista över numrets alla artiklar som uppdateras i takt med att nya texter och bilder tillkommer.

Øyvind Vågen: Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet

Andreas Engström: Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld.

Andreas Engström: Recension av årets MaerzMusik i Berlin.

Andreas Engström: Den isolerade kritiken

Torbjörn Elensky: ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn

Ett madrasserat rum är det enda sanna safe spacet

Av Øyvind Vågen

Det sägs att man inte ska skjuta budbäraren, och det är nog sant, men lika sant, är att man ibland måste fokusera på symtomen, inte för att kasta skuld, utan för att hitta roten till själva sjukan. Och tydligare symtom på tidens ängslighetssjuka, än det av förlagsklubben den 13 februari i år anordnade paneldiskussionen ”Att ge ut barnböcker idag – utmaningar och möjligheter i en tid av normdiskussioner”, var det länge sedan jag såg.

Fortsätt läsa ”Ett madrasserat rum är det enda sanna safe spacet”