Eli Getreus Dagbok del IV – Danmark 8–29 januari 1939

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Det här är den fjärde delen i den serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok. Eli var Öyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (i dagens sydöstra Polen och västra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två första delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberpogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Den tredje delen som skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark, där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde, till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt dit undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike finns att läsa här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken. BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.

Söndagen den 8 januari 1939

Brev till Vera … Min allra käraste Vera-flicka! Idag mår jag återigen uselt. Riktigt uselt. Vet du, när man är så ensam som jag är här, och längtar så efter sina chaverim, har man ibland alldeles förfärliga ögonblick. Ett sådant har jag nu, den här kvällen. Vet du varför? Nej. Då ska jag berätta varför. Om söndagarna måste jag, som jag har skrivit till dig, bara arbeta på morgonen, från klockan sex till klockan tio i ladugården. Sedan är jag ledig. Idag, efter att jag tvättat mig och bytt om, slog jag mig ner i det uppvärmda rummet och spelade mandolin. Sedan läste jag ett chozer från Hechalutz, som vi får varannan vecka. Jag kunde inte börja skriva direkt efter arbetet. Jag ville koppla av lite. Saaby var inte hemma. Plötsligt kom Agnes fram till mig där jag satt vid skrivbordet och frågade om jag kunde hjälpa henne att sopa ihop snön som hade trängt in genom taket uppe på vinden. Jag kunde förstås inte säga nej, så jag följde med henne. Helst hade jag velat slå henne mitt i ansiktet, där hon stod och log sötsliskigt mot mig med sitt lösgarnityr. Hela arbetet tog bara 15 minuter, alltså inte särskilt länge, och att sopa är inte något svårt arbete, men jag var så rasande, allt kokade inom mig, jag läste just Woodheadrapporten och tänkte inte det minsta på livet här, utan var åter i Erez med mina tankar när jag rycktes bort ur dem. Man har ingen tid att reflektera över sig själv här. Man har ingen tid att vara jude. Förutom den enda dagen i veckan – då vill jag inte veta av något annat, då vill jag vara jude. Jag har så lite tid. Om jag skriver på kvällarna kan jag inte vila upp mig, jag måste hela tiden tänka att det är sent, att jag måste gå upp klockan sex på morgonen. Ständigt jäkta, tänka kan man bara under arbetet och också bara när arbetet är lätt. Men då är det fint. För inte så länge sedan, när jag förberedde säden för tröskningen – kärvarna måste skyfflas med högaffeln från ladan till tröskverket – måste jag tänka så på er alla; och ändå har jag det mycket bra här. Jag vet mycket väl att jag aldrig kommer att ha det så materiellt bra ställt i livet som här i Danmark. Men trots det så är det så förbannat svårt … Nyss utspelade sig dock, som för att bevisa motsatsen, en underbar scen här. Jag var ensam i rummet med den lilla Regner. Sedan igår har vi elektriskt ljus här. Han är mycket lycklig och leker gärna med ljusknappen, slår av och på ljuset så att jag inte kan skriva. Jag grälar på honom och han är så söt när han står där vid ljusbrytaren med sin blonda kalufs och tittar troskyldigt på mig med sina blå ögon. Jag sträcker ut mina armar efter honom och ropar: ”Regner, kom hit!” Han kommer verkligen, jag lyfter upp honom i mitt knä. Han kramar om mig, det är alldeles tyst i rummet, plötsligt börjar han att prata: ”Förut, de första dagarna, satt du aldrig uppe utan gick alltid genast och lade dig.” ”Ja”, sade jag. ”Regner, nu är vi två goda kamrater.” ”Ja.” ”Regner, när jag åker härifrån har du redan lärt dig att skriva i skolan, då kan vi skriva till varandra. Jag kommer att skicka ett foto av mig, min syster och Ruth (så kallar jag dig här, Vera).” Han svarade: ”Ja, jag skickar ett foto av mig till dig, jag har ett riktigt stort, det skickar jag till dig.” Det var underbart. Jag sade också: ”Regner, skulle du vilja ha mig som din far?” Det var en härlig upplevelse. Överhuvudtaget har hakhsharahn här sina fördelar och nackdelar. Det är en nackdel att jag är så ensam här, å andra sidan så är det bra. Det liknar på sätt och vis de stora männens liv, sådana som Jeschu och Mosche: tiden i öknen, askesen. Jag är verkligen helt ensam här. Det är inte bra för mina känslor. Jag längtar efter mina chaverim och så vidare. Å andra sidan blir jag härdad, min vilja blir fast som stål. Att rida ut sådana svåra ögonblick är ingen småsak. Du vet det ju, Vera, så var det för dig också, men där hittade du någon som du kommer väl överens med. Jag kommer inte att hitta någon här och kanske är det bra så. Det kommer att visa sig om jag står eller faller. Jag anstränger mig för att inte ge efter. Människorna här, de andra chaverim, har alla stelnat. När jag den första fredagen här kom till dem iförd min vita skjorta, skrattade de och sade: ”Vänta du bara, det där vänjer du dig snart av med, det är alldeles för omständligt.” Hittills har jag hållit ut och jag hoppas kunna fortsätta hålla ut. Till exempel i Wien var det självklart att jag kände något på fredagskvällarna. Här är det svårare. Det är svårt att ställa om för bara två timmar. Men en sak gör jag. Varje fredag när sabbaten börjar, tänder jag två små ljus och säger brachan¹; det är ingen tom form. Men det ligger något bakom den, varje gång jag ser på de båda lågorna, vet jag att idag är det sabbat. Det ger mig oerhört mycket. Då är jag åter jude …

”Man har ingen tid att reflektera över sig själv här. Man har ingen tid att vara jude. Förutom den enda dagen i veckan – då vill jag inte veta av något annat, då vill jag vara jude. Jag har så lite tid.”

Vera, nu får det vara nog. Jag känner mig mycket lättare nu när jag har skrivit de här sakerna till dig. Men nog med känslor. Nu något helt annat. Upplevelser från arbetet under dagen. Det är märkligt, Vera, hur uppgifter som inte faller inom kategorin jordbruksarbete, som till exempel när jag nyligen var tvungen att hjälpa Agnes att mangla tvätten, intresserar mig så mycket mindre än ladugårdsarbetet, tröskningen och så vidare. Saaby låter mig inte bära de tunga säckarna med säd som ska köras till kvarnen. För inte så länge sedan, när han gick sin väg för ett ögonblick, försökte jag på egen hand. Jag bar två säckar på ryggen. Fråga inte hur – jag raglade fram, men jag bar dem. Oj, vad stolt jag var. Saaby såg det och nu låter han mig bära dem också …

En annan upplevelse. Idag mjölkade jag; för inte så länge sedan försökte jag för första gången. Med höger hand går det ganska bra, men med vänster är det som förgjort. I förrgår var Saaby och jag ensamma i ladugården, han mjölkade och jag mjölkade min ko med båda händerna. Plötsligt hade jag fått kläm på det – som med allting finns det ett litet knep. Med båda händerna. Den tunna strålen av varm mjölk strilade jämnt ner i spannen. Ingen människa kunde vara lyckligare än jag. Än en gång hade jag lyckats med något. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag skrek: ”Saaby, se, jag kan mjölka, med båda händerna!” Jag kunde inte se honom, eftersom han var skymd bakom en annan ko, men han slutade mjölka, det var alldeles tyst i ladugården, det enda som hördes var ljudet av mjölken som strilade ner i spannen. Åh, det var verkligen något. – Eller, för inte så länge sedan var Saaby och Agnes borta hela dagen i Århus och jag måste arbeta hela dagen på eget ansvar. Det är en helt annorlunda känsla, Vera. Bland annat så körde jag alldeles själv in till byn för att hämta upp ett paket som mina föräldrar skickat till mig, på postkontoret. Det är också fint. Göra allt alldeles ensam: lägga på seldonen, spänna för hästen och sedan – hui! – iväg i släden. Den känslan är helt obeskrivlig, man känner sig som herre över allting. Jag kan styra hästen vart jag vill. Tyglarna, snön, helt fantastiskt! Att jag på hemvägen välte på grund av en bil (Vogh) är inte så viktigt och förtar inte glädjen över färden.

”I förrgår var Saaby och jag ensamma i ladugården, han mjölkade och jag mjölkade min ko med båda händerna. Plötsligt hade jag fått kläm på det – som med allting finns det ett litet knep. Med båda händerna. Den tunna strålen av varm mjölk strilade jämnt ner i spannen. Ingen människa kunde vara lyckligare än jag.”

Lördagen den 28 januari 1939

Jag är i ladugården och ryktar korna. Det är ett lätt arbete och jag drar mig till minnes den tiden då jag på söndagseftermiddagarna gick ut i min nya kostym, gick via Lerchenfelderstrasse och tog tvåans spårvagn till föreningslokalen. Solen strålade, människorna var söndagsklädda och rådhuset såg så gyllengult ut bakifrån, och jag tänkte alltid att om det här inte vore Wien skulle jag betrakta den här byggnaden med helt andra ögon, och alltid när jag passerade förbi där så längtade jag efter Vera. Nu undrar jag här i ladugården om jag inte var lika ensam då också; jag kan ju inte längre föreställa mig att det var annorlunda. Det är så märkligt: å ena sidan är jag glad över lugnet, över stillheten här på landet; allting går lugnt till, inget jäktar, själva landskapet är i jämvikt; å andra sidan är jag så ensam, ibland tror jag att jag löses upp av längtan, så nedslagen är jag; och en annan gång vill jag åter omfamna hela landskapet på en gång med mina armar.

”… å ena sidan är jag glad över lugnet, över stillheten här på landet; allting går lugnt till, inget jäktar, själva landskapet är i jämvikt; å andra sidan är jag så ensam, ibland tror jag att jag löses upp av längtan, så nedslagen är jag.”

Söndagen den 29 januari 1939

Brev till Vera … Vera, allt jag tänker på är min längtan och hur jag bäst ska komma bort från det här ensamhetshelvetet. I kväll kom Chanan från maskiruthen² förbi och berättade för oss om världsläget och judarnas läge. Dessförinnan tog vi upp praktiska frågor. Två nya chaverim var här. Den ene hade suttit två och en halv månad i Dachau; den andre, som redan var tjugonio år gammal, hade suttit på tukthus i två och ett halvt år. Chanan frågade hur nöjda vi alla var med våra placeringar, och när turen kom till denne tjugonioårige chaver började han tala med en röst som ur graven, tyst och långsamt; rädslan talade ännu ur hans ögon: ”Chaverim, jag kan inte längre, jag har bara varit här i två veckor, men arbetet är för hårt för mig. Jag klarar det inte. De två och ett halvt åren på tukthus, vattensoppan och Gestapos korsförhör som jag måste genomgå varje dag har tagit så hårt på mig; jag sov inte, det var fruktansvärt. Min bonde är inte nöjd med mig, det vet jag; men jag kan inte. Jag faller omkull med den tomma skottkärran. Hjälp mig!” När han hade talat färdigt blev det alldeles tyst. Dessförinnan hade vi skämtat och haft oss, men nu blev det tyst, rentav kusligt tyst. Här var ett offer för dessa nazihundar. Bara ett av många tusen. Jag kände mig illamående, jag ville skrika och tänkte på hur lyckligt lottad jag egentligen var; det framstod som ett brott att skratta, inte bara under de få minuter då intrycket ännu var färskt och tydligt. Jag tyckte att det var orätt: jag skrattar, medan andra judar, människor ur mitt folk, måste lida. Men sedan sade jag till mig själv att det ju inte tjänar någonting till att tänka så. Sedan talade Chanan om läget. Judar förföljs här, i morgon förföljs de där: en sorglig, eländig bild, skamlig för världen. Men sedan började han: Regeringen i Erez har förbjudit uppförandet av nya bosättningar; förra veckan uppfördes två bosättningar mot den engelska regeringens vilja. Regeringen utfärdar för få certifikat; då reser vi helt enkelt med våra egna certifikat. Under de senaste månaderna har ett tusen åtta hundra judar från alla världens länder tagit sig in i landet på laglig väg och två tusen på olaglig väg. Halutzim … När jag kom hem tänkte jag: det är svårt att vara jude. Jag ville vara en dansk bonde, inte tänka på något annat än grisar och inte ha några bekymmer. Jag tänkte på judarna som befinner sig i ingenmanslandet mellan Tjeckoslovakien och Ungern och inte vet vilken stat de tillhör; ingen vill ha dem. Men sedan var jag stolt över att vara jude. Jag vill inte tillhöra något annat folk. För vi har halutzim …

Översättning från tyska av Öyvind Vågen

[1] Källformen ”Brachia” betecknar med stor sannolikhet hebreiska berakhah, ”välsignelse”. Eli skriver att han varje fredag vid sabbatens början tänder två små ljus och säger ”Brachia”. Eftersom han inte återger ordalydelsen rekonstrueras ingen bestämd böneformel här.

[2] Maskiruth, hebreiska mazkirut, betecknar här den gemensamt valda ledningen för Kibbutz-Aliyah-Danmark. Den inrättades 1933, kallades också ”Hechalutzkontoret”, hade adress Nørregade 20 i Köpenhamn och samordnade bland annat korrespondens, resor, seminarier, placeringar och resande madrichim.

LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER:

Soly Erlandsson : Går det att gå vidare efter Förintelsen? Ett psykologiskt perspektiv på den pågående katastrofen i Gaza

Sara Shamloo Ekblad: Den svenska psalmboken – en kort historik

Sofia Thoresdotter: Kan Skapelsens krona bli för tung? – processen med att skriva en ny psalm

Sara Shamloo Ekblad: En kyrka för alla? Ny antologi ger en lägesbild över tillgängligheten inom Sveriges kristna kyrkor

Simon Carlfjord: Dåtid, nutid, framtid möts – kyrkorummets symboliska universum

Lukas Appelqvist: Mitt liv som präst

Petra Werner: Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia

Andreas Engström: Landsbygden lever – bygdespelet Tänger Tull i Enviken

Madeleine Engström Broberg: Lita på processen – Haydns Nelsonmässa vid Internationella musikveckan i Ransäter

Sonia Engström: En orkan från Karpaterna – författaren Orkan

Andreas Engström: Ett reningsbad efter sopstationen – Mike Kelley och Birgitta Marakatt–Labba