Få floder är så mytomspunna och förknippade med historiska skeenden, myter och konst som Donau. Det finns förvisso konkurrenter. Som Claudio Magris uttrycker det i mastodontverket Donau: ”Rhen och Donau har varit motståndare och utmanat varandra. Rhen är Siegfried, den germanska dygden och renheten, den niflungska troheten, den tyska själens ridderliga hjältemod och oförvägna kärlek till ödet. Donau är Pannonien, Attilas rike, den österländska och asiatiska tidvattenvåg som … betvingar den germanska tapperheten.”
När ett år går mot sitt slut och ett nytt står för dörren är det så dags för ett nytt nummer. Efter återstarten hösten 2024 med två nummer (det första publicerades i september) kommer vi att under 2025 fortsätta komma ut regelbundet en gång i kvartalet. Nästa nummer 1/2025 utkommer i början av april.
Efter att i det förra numret ha utforskat konst och tro med hjälp av William Blake, närmar vi oss denna gång området konst och drömmar i Soly Erlandssons essä med hjälp av bland andra C. G. Jung och Francisco Goya. Förra numrets artikelserie om förintelsens kulturella avtryck får en fortsättning eller snarare en föregångare i form av en nyöversatt ögonblicksbild av kristallnatten från det då snart försvinnande judiska Wien. Detta utdrag ur en dagbok kommer att följas upp i kommande nummer och är hämtat från ett pågående, flerspråkigt, bokprojekt som bygger på dagboken.
Sara Shamloo fortsätter med konstspåret och undersöker hur visuell och skulptural konst kan tillgängliggöras med andra sinnen än synen. Vi djupdyker i kroppsbehåringens och den upplevda – av egna eller andra – fulhetens idéhistoria genom översättning av två utdrag ur en ny tysk bok – Hässlichkeit – av Moshtari Hilal samt bjuder på en översättning av en av det senaste årtiondets mest uppmärksammade engelska poeter Kate Tempest i form av långdikten Brand New Ancients.
En nyutkommen norsk antologi om kulturtidskrifter föranleder Andreas Engström att kommentera situationen för svenska kulturtidskrifter i ljuset av dagens destruktiva kulturpolitik. Slutligen undersöker Øyvind Vågen i ett fotoreportage vad som utspelar sig off season i en portugisisk badort där höstvindarna har skrämt bort alla utom de mest inbitna surfarna.
God läsning & gott slut på 2024 önskar vi på Kokpunkten I Critical Point.
En lätt skälvning gick genom Kulturtidskriftsverige i mitten av december 2024 när det årliga tidskriftsstödet offentliggjordes. Jag skriver lätt skälvning, för det inte var frågan om en total chock som var fallet förra gången de generella bidragen sänktes. Det var 2015 då ett borgerligt dominerad kulturutskott försökte att med ett pennstreck kapa anslagen med 75 procent. Detta ledde till offentlig debatt och massiva protester vilket tämligen omgående fick kulturutskottet av ändra sig – det blev ingen sänkning av stödet. Nu är det annorlunda. Då handlade det om att inom ramen för litteraturstödet spara in på posten kulturtidskrifter, nu handlar det snarare om att likt med en osthyvel skära över hela kulturområdet. Det har tidigare offentliggjorts hur bland annat bildningsförbunden kommer få betydligt lägre anslag som sedan stegvis kommer att minskas ytterligare för varje år samtidigt som alla kostnader förväntas öka. Att chocka vore en mindre smart taktik om man vill undvika protester. Bättre då att långsamt dra åt kranen för att på sikt helt strypa flödet. Det kommer att muttras och gnällas lite, men blir protesterna inte värre än så är på sikt nedläggningarna ett faktum.
Lisa Streich – Weekendfestivalen, Stockholms konserthus, 11–14 april 2024
Av Andreas Engström
Lisa Streich har de senaste åren haft framgångar framför allt i Tyskspråkiga Europa. När hon nu föräras den viktigaste festivalen för en enskild svensk tonsättare, Weekendfestivalen på Stockholms konserthus, känns det som ett bevis på det erkännande hon fått utomlands. Musiken är uppbyggd utifrån några grundläggande idéer som utvecklas till förfining, och redan under den första orkesterkonserten med Stockholmsfilharmonikerna, alltså husorkestern och festivalarrangören, blir det tydligt hur vissa tankegångar återkommer och utvecklas.
Arcipel heter en festival för ny musik som startade 1992 i Genève. Till årets upplaga bytte de namn till Archip–elles. Den franska ordvitsen talar sitt tydliga språk: bara kvinnliga komponister.
Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.
Kritik är det instrument med vilket vi förstår världen. Kritik är också intimt förknippat med framväxten av yttrandefriheten. Därför är det lika påfallande som oroväckande hur kritiken på kultursidorna och andra platser minskat, trots att yttrandefriheten – i alla fall i vår del av världen – inte har gjort det.
Om första numret av Critical Point I Kokpunkten drog mot tema kritik, är tyngdpunkten denna gång litet förskjuten mot ett annat av våra huvudområden, resor.
San Francisco-bosatta Julie Balot skriver i essän Dreaming of Sweden om hur barndomsupplevelserna av att växa upp i ”svenskbygderna” i Minnesota bryts mot en resa i vuxen ålder till Stockholm och Dalarna som hon helt nyligen företog sig. Vad var föreställningar om Sverige, och vad är verklighet? Har verkligheten om Sverige kommit att förändras med tiden?
Andreas Engström tog i sin tur tåget tvärs genom Tyskland och kom under denna för honom allt annat än märkvärdiga resa att komma i kontakt med några andra resande för vilka samma sträckning snarare var början på något helt nytt. Denna resa under vilken kommunikationen fördes på flera språk varav inget var engelska är kanske den mest europeiska av resor som över huvud taget kan tänkas idag. Läs Resande genom Schengen och Schengenland
Det har hållits allmänna val i Sverige, något som trots det uppskruvade tonläget föregåtts av en valrörelse och debatt som varit märkligt loj. Den har egentligen inte handlat om något speciellt, mest om vem som kommer att vinna, och detta har diskuterats i princip sedan Stefan Löfvens tillträde 2014. Valrörelsen har därför aldrig kommit igång samtidigt som den hela tiden funnits där. Bidragande till avpolitiseringen av politiken är de valkompasser som varje dagstidning med självaktning ska hålla sig med. En analys av hur dessa är utformade och vad de i förlängningen stödjer går att läsa i Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD. Hur röstandet ser ut utifrån valarbetarens perspektivet får vi en inblick i genom i rapporten En dag i vallokalen, vilket är det andra bidraget i detta nummers lilla sidotema svensk politik. Någon ”vinnare” har i alla fall ännu inte kunnat utses och kanske går vi mot nyval. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.
Det är under resandet man ser världen heter det. Som i alla lätt klichédoftande påståenden rymmer också detta ett litet korn av sanning. På flygplatserna, i vänthallarna korsas turisternas och affärsresenärernas vägar i en genomkapitaliserad miljö där det ofta är omöjligt att finna en sittplats utan krav på att konsumera. Fortsätt läsa ”Några resande en höstdag genom Schengen och Schengenland”
En studie i demokrati genom vilken man får viss inblick i ett samhälles tvärsnitt. Så skulle man kunna beskriva erfarenheten av att arbeta i en vallokal under valdagen. Tillsammans med Anna och Annika arbetade jag i en vallokal i ett Stockholmsdistrikt (inte det jag röstade i). Vi började på fredag eftermiddag med att ställa iordning klassrummen för de olika distrikten. Det tog ett par timmar. Söndagen började vi kl 7 på morgonen med att ställa iordning resten inför vallokalens öppnande kl 8. Fortsätt läsa ”En dag i vallokalen”
De valkompasser som presenteras i dagstidningar och public service har möts av en hel del kritik. Att besvara ett 20- till 30-tal frågor genom att kryssa i ”håller med helt” eller ”håller inte alls med” samt ”delvis”, får en att vilja skriva in konjunktioner som ”om”, ”eller”, lägga till en bisats, parentes eller rent av en fotnot. För att inte tala om sucka över att ingenting ställs emot varandra, resurserna är till synes oändliga och man behöver aldrig prioritera. Påminner en smula om det parti som för ett tjugotal år sedan gick till val på sänkta skatter och utökad social service. Till och med utvägarna ”ingen åsikt” eller ”hoppa över frågan” kan kännas som ett långt tydligare ställningstagande.
”Ett mycket starkt ställningstagande.” Uttalandet av en kollega avser öppningskonsert på festivalen MaerzMusik i Berlin, där Sofia Jernberg från sin plats i publikhavet inledde med ett stycke för soloröst av Julius Eastman. Bidragande till det starka intrycket var tydligen att hon är svart, vilket också Julius Eastman är, som alltid presenteras som amerikansk, svart och gay.
I en text jag skrev om kvinnliga nordiska tonsättare genom historien, som publicerades i programboken till Nordic Music Days i Reykjavík 2016, tog jag som ett av flera exempel på samtida tonsättare och tendenser upp den svenska grupperingen Konstmusiksystrar med unga kvinnliga tonsättare. Kort därefter fick jag ett mail från gruppen där de, bland flera saker, uttryckte sin uppskattning att bli ”omskrivna som en del av konstmusikhistorien”.
Situationen för musikkritiken, närmare bestämt konstmusikkritiken, framför allt för den samtida konstmusiken kan bäst beskrivas som isolerad. Det är inte så att den inte skulle finnas till: den finns i dagspress, och det rör sig ofta om både kunniga och stilsäkra skribenter. Den förekommer också i public service och i tidskrifter.
