Samlade fågelobservationer i en trädgård

Från köksfönstret och trädgården på Orust följer Soly Erlandsson fåglarnas vardag genom årstiderna. Mötena väcker tankar om nyfikenhet, revir, spegelbilder och människans plats bland andra arter.

Av Soly Erlandsson

Texten här tillägnas Andreas Engström, min bortgångne vän, och en av initiativtagarna till kulturtidskriften Critical Point. Fram till den 1 maj 2026 bidrog han även som redaktör för tidskriften. Andreas stora engagemang och djupgående kunskap inom musik, konst, ja allt det som vi menar med kultur har sporrat mig att skriva om ämnen som berör mig på ett djupare plan.

När jag ser ut genom fönstret vid halvniotiden en morgon i mars har eken fått besök av en Nötväcka, en Talgoxe och en Blåmes. Även skogsmusen vågar sig fram, innan den snabbt försvinner in mellan några hål i stengärdsgården. Nötväckor, Talgoxar, Blåmesar och Grönfinkar är trogna gäster kring fågelmaten i den stora eken intill huset vid den här tiden på året. I mars när vintersäsongen ännu inte helt övergått i vår, är de övervintrande fåglarnas behov av mat fortsatt stort. Men det är fler arter som gärna förser sig av maten som serveras i eken. I början av april har ekorrarna hittat hit. De har upptäckt att det går att komma åt godsakerna genom att klättra upp i trädet och därifrån ta ett skutt fram till målet, där de sedan hänger med framfötterna runt mataren med talgbollar och den långa svansen stående rakt upp i luften. En av dem har en typiskt rödbrun färg, den andra är mer grå, så som jag minns färgen på amerikanska ekorrar. Den grå verkar både orädd och nyfiken. Ekorrarna hälsar ofta på under våren, och de är förstås lika välkomna som alla andra besökare med förbehållet, att de lämnar ägg och fågelungar i fred.

Under våren är det mycket som händer i fågelvärlden, och det väcker min nyfikenhet och mitt intresse för att dokumentera vad jag upplever och observerar. En sen kväll i april håller Kattugglan konsert nära huset med sitt budskap: ”här är jag, glöm för all del inte bort mig, även om jag helst uppehåller mig i skogen”. Så en dag händer något mycket dramatiskt; en Skata blir infångad av en Sparvhök, och detta sker utanför mitt köksfönster. Artfränder till offret larmar högljutt för att få höken att släppa sitt byte. När jag går ut för att på nära håll se hur det går för Skatan, kommer den loss och flyger iväg. Vilken lättnad att se Skatan vid liv, men Sparvhöken ger inte upp så lätt, utan stannar kvar länge i backen under ekarna. Kanske hoppas den på att fler Skator ska ta vägen förbi. Jag kan tydligt se att Sparvhöken är vattrad över buken, och att ögats iris är gulfärgad. Den är något mindre än Ormvråken, som det finns gott om här, allt som oftast svävande över ängarna under vår och sommar.

Ormvråkens läte är lätt att känna igen – särskilt de unga vråkarna är flitiga överflygare och hörs vida omkring. Det finns förstås gott om mat här. Sorkarna stortrivs i och på åkrarna, och spåren de lämnar efter sig syns tydligt bland tuvorna av gräs. Tillgången på mat varierar dock från år till år, och fascinerande nog påverkar detta hur många rovfågelungar som föds ett visst år. Dagen efter sin attack på Skatan seglar Sparvhöken en morgon över samma ängar som Ormvråkarna för att söka nytt byte. Idag gör även Bofinken entré i min trädgård ivrigt pickande på marken under behållaren med fågelfrön. Hackspetten har också uppmärksammat tillgången på mat och med huvudet mot marken, balanserande runt behållaren, hackar den ivrigt i en talgboll. Koltrastarna har börjat dyka upp lite mer regelbundet nu för att söka efter något ätbart under fjolårslöven av ek.

”Även Staren har kommit nu och vandrar lite oplanerat runt på gräsmattan med målet att mätta magen med en eller annan mask. Två av fågelholkarna längre upp i skogen verkar ha fått nya hyresgäster. Tycks vara en Stare och en Nötväcka som valt att häcka där.”

Så en dag svävar två Ormvråkar över den långsträckta ängen framför huset. Är nästan säker på att det är samma par som häckade här förra året. De brukar nämligen återkomma till sina gamla boplatser. Men det är förstås också möjligt, att de övervintrat här. Småfåglarna är irriterade på vråkarna – det kan jag höra på deras upprörda läte. Idag är det något varmare och det har äntligen kommit lite regn –ett stilla vårregn. Så här i mitten av april är tiden även mogen för den första Sädesärlans besök. Sin vana trogen håller den helst till i gruset på gårdsplanen eller på den smala grusvägen vid sidan av huset. Sädesärlan är väl ett av våra käraste vårtecken? Även Staren har kommit nu och vandrar lite oplanerat runt på gräsmattan med målet att mätta magen med en eller annan mask. Två av fågelholkarna längre upp i skogen verkar ha fått nya hyresgäster. Tycks vara en Stare och en Nötväcka som valt att häcka där.

Den lilla Rödhaken som även brukar visa sig under vintermånaderna har inte synts till på ett tag. Men idag är den framme för att hälsa våren välkommen! Rödhaken ses ofta sitta helt stilla på marken eller i någon buske funderande över tillvaron. En liten filosof bland fåglarna. Den färggranna Gulsparven trippar omkring under eken, troligtvis i förhoppningen att hitta ett korn eller två. Fler och fler fågelarter anländer, och en kväll i slutet av april får jag syn på två Taltrastar som febrilt försöker få upp en mask ur jorden. De ser mindre och rundare ut i jämförelse med Björktrasten, och är vackert fläckade på den beige/gula undersidan. Först lyckas jag inte artbestämma besökarna, men får hjälp av en fågelbok. Paret flyger hastigt vidare, när motorbuller hörs från vägen. Också det stämmer in på beskrivningen –Taltrasten är en ganska skygg fågel.

I början av maj har så Ringduvorna med sin lätt vaggande gång tagit sig hit, pickande runt med sina nätta, djupt nedböjda huvuden över marken framför eken vid stengärdsgården. Kan det vara samma duvor som var här förra året? En hona med sin hanne. En majkväll ser och hör jag också till min stora glädje Morkullan som påbörjat sin första revirflygning för året över min tomt. I år gick kursen mest över uthuset på gården och upp mot grannens tomt på kullen ovanför. Morkullan är en återkommande, berusande upplevelse. Tänk att den valt just min lilla plätt på jorden till sitt revir. För många år sedan upprördes jag över att Morkullan jagades för att bli en läckerhet på restaurangens tallrikar. Då jag högljutt protesterade och förmanande bad en jägare att sluta skjuta morkullor, fick jag till min glädje senare veta att min önskan hade uppfyllts.

Fågelmatning vid en ek intill en stengärdsgård. — Foto: Soly Erlandsson

Fåglarnas värld och vår

Pilfinkar och Bofinkar ses ofta spatsera omkring i närheten av eken där fågelmaten hänger. Från min utkikspunkt noterar jag att Pilfinkarna är aningen aggressiva i sina försök att mota bort både artfränder och andra småfåglar från att vistas i närheten av trädet. Men det kan jag inte göra så mycket åt – fåglarnas inre värld är inte min, även om jag gärna följer dem med blicken och i tanken. Jakten på mat är förstås inte alltid skonsam. Innan dagen är slut blir jag vittne till en dramatisk jakt. En Ormvråk jagar en Kråka som skriker i högan sky. Jakten pågår ganska länge (ur Kråkans horisont) och över ett större fält. Fågeln försöker länge sätta sig i säkerhet, men tvingas flyga vidare eftersom Ormvråken oavbrutet är den hack i häl. Hur det gick till slut, för Kråkan, står dock skrivet i stjärnorna. Att följa fåglarnas beteende slutar ibland i dramatiska scener, när, som här, jakten på föda riskerar att släcka ut ett liv.

Så var det då åter dags! Den 8 maj i gryningen hör jag Göken för första gången detta år. Alltid lika förtrollande. Gökens galande har något ödesmättat över sig, och visst kommer vi ihåg från vilket väderstreck den gol? Öster, väster, söder eller norr? Frampå dagen har en Hackspetthona hittat till eken (kanske sambo med den hanne som brukar hänga i fågelmataren), i ett försök att komma åt en talgboll. Under kvällen håller jag mig diskret undan för att inte skrämma upp en kull med Ringduvor som vaggande vandrar runt på gräset. Kan det möjligen vara ett föräldrapar med sina fjolårsungar? Tonåringar som tillåts hänga med sina föräldrar ett tag till för att slippa utvisning. Fågelarternas skilda beteenden vid matbordet ger mig anledning att reflektera över vad människa och fågel kan ha gemensamt. Det är en fascinerande tanke. Och visst –arten homo sapiens är inte beteendemässigt unik. Kanske borde vi oftare fundera över vilka beteenden vi sannolikt delar med andra arter; t.ex. med fåglarna.

”Att studera Ekorrungens vilda framfart får mig att reflektera över små barn som ofta är naturligt nyfikna med stort behov av att röra sig (myror i benen). Tyvärr uppfattas sådana beteenden hos barn idag inte sällan som ett kännetecken på ADHD.”

En morgon i mitten av juni dyker en Ekorrunge upp i trädgården. Den skuttar febrilt omkring och äter vad den lyckas få tag på. Det tycks vara ekollon som lockar mest. Av den frukten finns det mängder, med tanke på alla ekarna som omgärdar tomten. Den lilla Ekorren verkar tycka det är mödan värt att komma hit, för nästa dag återvänder den. En Gulsparv gör den sällskap, och de två individerna ser ut att trivas tillsammans. Gulsparven är tillbaka flera dagar i rad, liksom Ekorren, som gör sig hemmastadd bland odlingslådor och rabatter. Förutom skalandet och tuggandet på ekollon, far den omkring, bort och fram, för att sedan försvinna bakom friggeboden i skogsbrynet och i nästa sekund dyka upp vid eken igen. Vilken energi! Det är nästan så att jag blir avundsjuk. Att studera Ekorrungens vilda framfart får mig att reflektera över små barn som ofta är naturligt nyfikna med stort behov av att röra sig (myror i benen). Tyvärr uppfattas sådana beteenden hos barn idag inte sällan som ett kännetecken på ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder).

Det är uppenbart att fåglarnas besök här i första hand, eller nästintill alltid, handlar om att de måste hitta mat för att överleva. Maten, så som talgbollar och frön, är för de flesta småfåglar relativt lättåtkomlig, men det kan förstås finnas revir som hindrar en del mer försiktiga och blyga fåglar att närma sig. Jag har observerat att en Koltrast som ofta uppehåller sig här noga bevakar sitt revir på marken, där den brukar hitta något ätbart. Artfränder låter sig motas bort av Koltrasten, liksom de flesta andra småfåglar. Den enda fågel Koltrasten i någon mån accepterar i sin närhet är faktiskt Rödhaken, som inte verkar göra intrång i reviret. Koltrastens ”Herre på täppan”-beteende känner vi igen hos vår egen art. Utan att nedvärdera koltrasten, som bara vill ha lite kontroll, så har vi gott om människor med större anspråk än så. En person som likt Rödhaken, stillsamt håller sig undan och respekterar den revirbundna och maktbenägna människan kan just därför vara välkommen att dela några godsaker.

Vem ser vem genom fönstret?

Ibland förefaller det som om fågeln har annat än mat i sikte vid sin påhälsning. En morgon i maj, när mina blickar fastnar i sovrumsfönstret, sitter det en svartvit Flugsnappare på spröjsen och tittar stint på mig. För att inte störa den betraktande, lilla fågeln förblir jag stående framför fönstret och kan förbluffat konstatera att den lugnt sitter kvar.

Fönster på en ljus träbyggnad omgivet av grönska. — Foto: Soly Erlandsson

En fågelholk på stammen av ett stort träd. — Foto: Soly Erlandsson

Inte långt från samma sida av huset finns en holk som är tillfällig boplats för fågeln, som nu nyfiket betraktar mig genom rutan. Alla möjliga och omöjliga tankar far igenom mitt huvud. Kan fåglarna samspela med människan, men inte enbart för att få mat? Är de nyfikna på oss och önskar därför fånga vår uppmärksamhet? Någon dag senare får jag se flugsnapparen som på nytt helt orädd, sitter framför ett fönster på friggeboden. Undrar den vad som döljer sig därinnanför? Eller är det spegelbilden som fascinerar fågeln? Svaret på frågan lutar nog åt det senare alternativet. Fågeln ser möjligen sin egen spegelbild och undrar om det sitter en rival, vän eller fiende där –innanför glaset? Vilket betyder, att det sannolikt inte var min person som var i fokus för fågelns intresse vid sovrumsfönstret. När jag tog upp detta med en vän, väl insatt i ornitologi, var vi båda överens om att också fåglar kan fångas av sin spegelbild.

”Är jag beredd att dela med mig av bärskörden till fåglarna? De svarta vinbären ser ut att skonas, så då får jag väl vara nöjd. aroniabären däremot vill jag helst behålla själv, men måste inse att Koltrasten också gillar bären, liksom talgoxen och bofinken.”

Nu erinrar jag mig att det inte är första gången en fågel, vad det verkar, fascinerat fastnat med ögonen på ett fönster i huset. En vår för fyra år sedan hade en rödstjärthanne satt sig på spröjsen till fönstret i rummet där jag uppehöll mig. Den var orädd och stördes inte av min närvaro. Det var första gången jag såg en Rödstjärthanne på nära håll. Efter en tids sjukdom var jag lite modfälld, men den vackra fågeln gjorde mig nyfiken och glad. Den följde efter mig, när jag lämnade rummet och närmade mig ett annat fönster i huset. Plötsligt satt den också där ihärdigt spejande in genom rutan. Rödstjärtens beteende fick mig att bli än mer vaksam på vilka fågelarter som uppehöll sig på tomten och i våras häckade så ett Rödhakepar någonstans i närheten. Två unga Rödhakar – gissningsvis ett syskonpar –gästade mig sedan hela sommaren –ända fram till mitten av augusti.

Under sommarmånaderna mognar de röda och svarta vinbären, liksom aroniabären i min trädgård. De röda vinbären kommer först, men när det blir dags för skörd har småfåglarna redan varit där. Nu inställer sig frågan: Är jag beredd att dela med mig av bärskörden till fåglarna? De svarta vinbären ser ut att skonas, så då får jag väl vara nöjd. aroniabären däremot vill jag helst behålla själv, men måste inse att Koltrasten också gillar bären, liksom talgoxen och bofinken. Det resulterar i en liten tävling mellan mig och fåglarna om vem som hinner först. Bären längst upp på busken, som är svåra att nå, kan jag nog storsint överlåta till dem. Under sensommar och tidig höst och så snart nyponen börjar mogna är det grönfinkarnas tur. De kommer i flockar och sprider sig bland rosenbuskarna i sin jakt på de stora, vackert röda frukterna.

Bärbuskar och grönska i en trädgård. — Foto: Soly Erlandsson

När hösten närmar sig

Hösten närmar sig och idag är det torsdag den 24 september 2026. Genom fönstret ser jag två lustiga små djur som snabbt kryper upp och ner på trappan till växthuset på gården en bit från huset. Deras beteende påminner om skogsmössens, små och med snabba rörelser. Men snart förstår jag att det rör sig om fåglar, eftersom de är utrustade med en lång vippande stjärt. Det är två Gärdsmygar som nyfiket undersöker om det finns något lockande på trätrallen, och jag gissar att de letar efter något ätbart. De tar sig snabbt upp och nedför trappan och dessemellan utforskar de vad som finns under den. I samma ögonblick som jag iakttar vad Gärdsmygarna har för sig får jag syn på en Talgoxe som sitter på räcket till husets veranda. Plötsligt flyger den in genom den öppna glasdörren till växthuset och valsar runt bland tomatplantorna. Den lyckas dock, tack och lov, hitta ut igen utan hjälp.

”Plötsligt upplåter en Gärdsmyg sin stämma varpå jag snabbt gör en inspelning med mobilen. När jag sekunden efter spelar upp lätet närmar sig en av Gärdsmygarna platsen där jag sitter.”

Under eftermiddagen vistas jag en stund på andra sidan huset och ser hur Rödhaken förflyttar sig mellan buskarna i nedre delen av trädgården. Det är där den ofta uppehåller sig. Redan som fågelunge och innan den fick sitt vackra, röda bröst hoppade den runt i de här buskarna eller trippade på gräsmattan framför. De två Gärdsmygarna har nu förflyttat sig till altanen, där jag sitter. De smyger bokstavligt talat runt bland blomkrukorna som står helt nära mig och fortsätter sedan sin upptäckarfärd till rosenbuskarna nedanför. Plötsligt upplåter en Gärdsmyg sin stämma varpå jag snabbt gör en inspelning med mobilen. När jag sekunden efter spelar upp lätet närmar sig en av Gärdsmygarna platsen där jag sitter. Den vrider och vänder på huvudet, antagligen för att lokalisera varifrån det välkända ljudet kommer. Fågeln verkar helt orädd och ägnar mig en nyfiken blick. Av en fågelvän får jag sedan veta, att det är ojuste att lura fågeln genom att locka den med en inspelning, så som jag just gjort.

En eftermiddag i slutet av september när solen är framme känns hösten trots allt ganska avlägsen. Fåglarna syns inte till lika ofta, eftersom många redan lämnat Sverige för ett klimat där de förmår övervintra. Ändå är det flera fågelarter som stannar kvar, och en av dessa är Sveriges minsta fågel, Kungsfågeln. Mitt minne av att för första gången få syn på en Kungsfågel är fortfarande starkt. Den lilla fågeln hade satt sig i en gran, nära huset där jag bodde. På Orust där jag bor nu, har Kungsfågeln hittat fram till tomten då och då. Förra vintern observerade jag två Kungsfåglar som i sällskap med andra fåglar sökte efter mat, efter att Nötväckan, sin vana trogen, skvätt ut en stor mängd frön på marken under eken. Idag har en Kungsfågel letat sig fram till altanen intill huset. Den skuttar omkring en stund och får sedan fatt i ett strå som den frenetiskt tuggar på. I min tidigare föreställningsvärld var Kungsfågeln en skygg liten fågel, men det verkade ju inte alls stämma.

Tankar om spegelbilden

De samlade fågelobservationerna väcker mina tankar om spegelbildens betydelse för små barn, och vidare till hur fåglar uppfattar sin spegelbild, likt den Flugsnappare som dröjde sig kvar vid mitt sovrumsfönster. Jag erinrar mig att den kände, franske psykologen, Jacques Lacan utforskade detta ämne vid några av sina föreläsningar. Vid kongressen i Marienbad 1936 presenterade han sin teori om spegelstadiet. Tretton år senare återkom han till dess betydelse för jagets utveckling (Lacan, J., 1996). Redan från ca 6 månaders ålder inträffar det som Lacan benämner spegelstadiet, då barnet fascineras av att upptäcka ett ansikte i spegeln. Via barnets spegelbild uppstår en identifikation (imago) vilket Lacan tolkar som den symboliska grundformen för jaget, ett slags ursprunglig form som bidrar till formandet av ett idealt jag. Allt detta händer innan språket utvecklas, men även innan barnets identifiering med ”den andre” sker, och enligt min tolkning, innan människans sociala prägling äger rum.

”När ska vi nås av insikten att också våra egna livsvillkor står på spel?”

Hur uppfattar då Lacan bildens betydelse för djuren? I sin text om spegelstadiet från 1949 hänvisar han till biologiska experiment med duvor och vandringsgräshoppor. Han beskriver hur åsynen av en artfrände, eller den egna spegelbilden, kan påverka könskörtlarnas mognad hos duvhonan. Hos vandringsgräshoppan tar han upp övergången från en solitär till en flocklevande form genom synintryck av arttypiska rörelser. Dessa exempel för han till homeomorf, likformad, identifikation. Heteromorf identifikation diskuterar han däremot i samband med mimikry, organismers likhet med andra organismer eller sin omgivning. Lacans sätt att förbinda bilden med den levande organismens utveckling väcker min nyfikenhet. Människan är trots allt inte så unik som vi ofta vill hävda, och som kanske just därför får oss att blunda, när arter på vårt gemensamma klot helt eller delvis utplånas.

Ovanstående leder mina tankar vidare till det skede som jorden nu befinner sig i. Inte heller människan som art kommer att helt skonas om jordens uppvärmning når långt utöver vad den samlade vetenskapen har satt upp som mål. Enligt en rapport från UNEP den 2 september 2026 kommer den globala uppvärmningen sannolikt att överskrida 1,5 grader under de närmaste åren. Men det betyder inte att våra åtgärder saknar betydelse. Snabba och varaktiga utsläppsminskningar kan begränsa hur högt temperaturen stiger och, tillsammans med upptag av koldioxid ur atmosfären, göra det möjligt att på sikt åter komma under 1,5 grader. Varje ytterligare uppvärmning ökar riskerna för både människor och andra arter. När ska vi nås av insikten att också våra egna livsvillkor står på spel? Vi lever i våra bubblor, ungefär som djuren, synbarligen okunniga och ointresserade av vad som väntar oss vid nästa vägkrök. Skillnaden är dock att människan har fått förmågan att göra något åt klimatförstörelsen på jorden – en förmåga våra medlevande fränder djuren inte har utrustats med. Ansvaret vilar därför tungt på oss.

Jag vill tacka vännen, Ingemar Johansson, som godkänt textens innehåll utifrån sin välmeriterade, ornitologiska kunskap.