Bländad av det asiatiska ljuset – drömmen om (det maoistiska) Kina

Hur kunde längtan efter skönhet och frihet förvandlas till politisk dogmatism? Channa Bankier ser tillbaka på 1960-talets drömmar om Kina, på konsten och romantiken – och på de år då hon och andra unga förväxlade politik med estetik.

Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter den 27 maj 2008.

Av Channa Bankier

Man måste komma ihåg att vi var mycket unga

man måste också komma ihåg att vi var romantiker
man måste komma ihåg att vi var drömmare

man måste också komma ihåg att det tidiga 60-talet var en
drömmande tid
en öppen tid
vad som helst kunde hända
allt från utplåningen i atomvapenkatastrofen till den
absoluta hänförelsen i
fucking vadsomhelst
bara det kändes ordentligt

jag målade orientaliska prinsessor som fingrade på pistoler som det rann siden ur. Bild: Channa Bankier (1971, akvarell och gouache på papper, 55 x 47 cm).

”jag vill inte bortförklara vår politiska idioti, jag är beredd att ta ansvar för den, det är pinsamt och plågsamt”

livstyckenas puritanska 50-tal var äntligen över
ingen kunde tvinga oss till nåt tyckte vi

jag vill inte bortförklara vår politiska idioti
jag är beredd att ta ansvar för den
det är pinsamt och plågsamt

men jag tror att
vår politik och vår fascination av kina och vår förälskelse i
Mao
var en ESTETIK snarare än en politik
en romantik
en kärleksaffär med det orientaliska
som japaneseriet hos de tidiga moderna målarna
vi ägnade oss åt kineserier
vi byggde ett Kinaslott, som det i Drottningholm från
1700-talet, i våra drömmar
och förväxlade det slottet med drömmen om en bättre värld

det var de vida kläderna
jag går fortfarande 40 år senare alltid klädd i vida byxor
jag tycker fortfarande mycket om att se och känna fladdret
runt benen
det var de ljusa lätta röda fanorna på bambupinnar högt
mot himlen
det var paraplyerna i vaxpapper
bambumöblerna
det var de kinesiska tecknen
kalligrafierna
sprödheten i tecknen
Maos knallröda funktionellt tvättbara lilla bok
det var nåt helt annat än de gamla stalinisternas tunga
vinröda ekboaserade estetik
som tungt lutade sig bakåt mot artonhundratalets
europeiska salonger

precis dom salonger som vi, det tidiga 60-talets revoltörer,
hade brutit upp från

”bilderna av de beväpnade undersköna kvinnorna från Vietnam och Kina fick oöverskådliga bibetydelser dom klockade rakt in i den tidiga feminismens idéer om sexuellt oberoende unga kvinnor”

det började med Vietnam
där fanns redan de vida sidenbyxorna på unga flickor med
långt böljande svart hår
som graciöst hanterade kalashnikovar ridande på
buddistiska vattenbufflar
i Mekong
kulsprutor som hade röda och rutiga sjalar fladdrande från
handtagen
jag målade orientaliska prinsessor som fingrade på pistoler
som det rann siden ur

1966 reste en delegation från svenska Clarté runt i Kina, ständigt övervakade av sina kinesiska överrockar. Foto: Kinas kommunistiska parti

bilderna av de beväpnade undersköna kvinnorna från
Vietnam och Kina fick oöverskådliga bibetydelser
dom klockade rakt in i den tidiga feminismens idéer om
sexuellt oberoende unga kvinnor
idéer som överhuvudtaget inte var tänkbara i den tidens
Asien utan som bara var våra här i västerlandet
i den tidiga sexuella frigörelsen

det var så vackert
det var så främmande och så underbart långt borta
det luktade liksom rökelse och sandelträ om hela
revolutionen
det var en klassisk ORIENTALISM
drömmen om det drömmande Asien i ny förpackning
drömmen om den andre
Nånstans här dyker Marguerite Duras böcker från och om
Ostasien upp,
hennes Hiroshima Mon Amour och Älskaren
och det var bara att sjunka in och se genom hennes ögon in
i den romantiska erotiserade värld som hon beskrev i ”vårt”
Ostasien

”Var vi inte maoister när vi reste, så blev vi det då.”

Jag reste med en delegation från Clarté till Kina i augusti
1966, precis när kulturrevolutionen bröt ut.
Jag var då 19 år och full av längtan efter mening och kärlek,
som man är när man är 19 år. Var vi inte maoister när vi reste
så blev vi det då.
För det var ett sånt ÖVERDÅD av färger och magnifika
demonstrationer, fyrverkerier och trumspel på gatorna.
Rödgardisterna var unga som vi, skrattande och vackra.

Det första vi gjorde var att köpa kinesiska kläder. Blå
maojackor, vida byxor, kepsarna, kinesiska blusar med höga
kragar. Vi sa till varandra att vi klädde oss som kineser för att
inte sticka ut, men det var egentligen för att vi tyckte
kläderna var så himla SNYGGA.

Det jag minns nu från den resan är inte politiken, den var
som underordnad den estetiska extasen i det KINESISKA,
som överväldigade mig så.
rödheten ständigt denna rödhet

”för att kvalificeras som maoist gällde det att framföra de rätta begreppen i rätt ordning och inte minst i rätt tonfall”

politiken däremot var så hårt formaliserad
den var som serie noggrant utformade nästan ciselerade
emblem
formade som i metall
gjutna orörligheter
massiva stenplattor

slagorden
de rätta idéerna
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR
men vem som skulle göra vilket uppror och hur det skulle gå
till var oklart
det var helt en tolkningsfråga
slagorden, en estetik i sig, låg som en hinna över det verkliga
livet,
och hade till synes inte riktigt med det att göra
för att kvalificeras som maoist gällde det att framföra de
rätta begreppen i rätt ordning och inte minst i rätt tonfall
att bära stenplattorna på ett helt ritualiserat vis
och därmed rädda världen

”det finns inget romantiskt eller drömmande över kraniepyramiderna i Phnom Penh, blod är också rött”

men för mig som mycket ung konstnär och europeisk
intellektuell
var det ändå i grunden längtan efter
rödheten den ljusa lätta rödheten
de kinesiska tofflornas mjukhet
och de asiatiska viddernas inre möjligheter
längtan till den poetiska Gobiöknen och dess sidenlena
kameler……

detta skall inte läsas som en bortförklaring eller ett försvar
för vår politiska dogmatism
bara som en inblick i de ömtåliga psyken som under några
magiska år på 60-talet förväxlade politik med estetik

det gick över
när folkmordet i Kambodja under de röda khmererna var ett
faktum
gick allt detta över
det finns inget romantiskt eller drömmande över
kraniepyramiderna i Phnom Penh
blod är också rött