I släktens spår i Budapest

Adresserna i mammas fotoalbum leder oss tillbaka till släktens hus i Budapest. Under en resa med mina bröder och vår pappa väcks frågor om flykten, det judiska arvet och vårt ansvar för varandras liv.

Av Mira Horovitz

Jag tillbringade midsommardagarna i Budapest i juni 2026 tillsammans med mina bröder och vår pappa. Mamma gick dessvärre bort för över ett år sen. Under vår uppväxt gjorde familjen en resa till Ungern då vi passade på att göra en dagsutflykt till Budapest. Min yngsta bror minns dock ingenting av den resan. Min andra bror, som är några år äldre, har enstaka minnen av den. Själv minns jag desto mer eftersom jag är äldst av oss syskon. Jag har även återkommit till Budapest i vuxen ålder, men denna gång återupptäckte jag staden tillsammans med mina bröder och vår pappa.

Huset i Budapest där morfar Georg tillbringade sina första levnadsår tillsammans med sina föräldrar Elsa och Eugen Horovitz. Foto: Mira Horovitz

Efter familjeresan klistrade mamma in fotona från vår resa i ett fotoalbum och skrev texter till bilderna. Där står även adresser till hennes farmors och farfars respektive hus, där de bodde innan de flyttade ihop, samt adressen till det bostadshus där hennes pappa, min och mina bröders morfar Georg Horovitz, tillbringade sina första levnadsår tillsammans med dem. Det var innan de blev tvingade att bege sig till Wien på 1920-talet och inrätta en ny tillvaro där på grund av att vår morfars pappa fängslats och torterats till följd av sitt politiska engagemang för Socialdemokraterna i Ungern. Det skedde under det ungersk-rumänska kriget i samband med att den tillfälliga regeringen, närmare bestämt den ungerska rådsrepubliken som endast existerade i 133 dagar, föll under ledning av Béla Kun i augusti 1919. Den ungerska röda armén misslyckades därmed med sin motoffensiv. Den nämnda regeringen bestod av socialdemokrater och kommunister. Enligt familjens berättelse hade min morfars pappa, Eugen Horovitz, befattningen som biträdande folkkommissarie för krigsärenden däri. Hans fru Elsa, som alltså var morfars mamma, kämpade för att få honom fri och besökte honom i fängelset trots att det innebar stora risker för henne. Vi har inte kunnat få fram några bevarade uppgifter om hans fängelsetid. Dessa dramatiska skeenden har vi fått återberättade för oss.

Från Wien påbörjade morfar och hans föräldrar sedan sin flykt 1938 mot ett fortsatt liv i exil med några anhalter på vägen innan de slutligen nådde fram till Sverige. Vi vet inget om hur deras tankar gick inför uppbrottet. Morfar berättade aldrig om det för mamma och sina övriga familjemedlemmar. Men jag har ofta undrat vad de sa till varandra. Morfar hade allvarliga magproblem under flykten och utvecklade senare cancer. Han dog redan när mamma var elva år och hennes bröder också var väldigt unga.

Morfar och hans föräldrar levde som assimilerade judar i Sverige och hade dessförinnan inte heller levt sina liv utifrån judisk tro eller religiös praktik. Deras judiska bakgrund var trots det skäl nog för att de skulle behöva fly.

”Vi vet inget om hur deras tankar gick inför uppbrottet”.

Adresserna finns kvar

När vi i somras återvände till Budapest var det under några riktigt heta sommardagar. Vi gick därför i sakta mak medan svetten lackade och sökte med blicken efter rätt husnummer på gatorna där våra släktingar en gång i tiden bodde. Många träd har planterats i staden och träden gav som tur var skugga här och var. När vi kom fram till våra släktingars hus visade det sig att de, till skillnad från många andra vi passerade, var i gott skick. Bortsett från parlamentet och andra byggnader som anses vara viktiga, samt hus i närliggande kvarter, var de flesta hus vi såg i behov av renovering. Vi gladde oss åt att våra släktingars hus har så fina fasader. Ett var ljusgult och hade en stor port med bruna trädetaljer. Ett annat hade en port som pryddes av bland annat ett litet lejonhuvud. Porten gav ett lite ståtligt intryck.

Huset där morfars mamma Elsa Horovitz levde. Foto: Mira Horovitz

Det hus där morfar tillbringade sina första levnadsår stack ut från de andra. Det hade rustats upp sen sist, vilket min ena bror och jag skrev till vår morbror på Messenger. Vi fäste oss också vid och diskuterade utsmyckningen ovanför porten. Där såg vi en man med böjd rygg bakom en tunna, omgiven av några andra män och en barbröstad kvinna som satt på knä framför honom. Vi frågade oss vad motivet skulle illustrera. Min ena bror gjorde en sökning på Google och hittade uppgifter om att huset byggdes runt 1909 –10 och var ett exklusivt bostadshus vars lägenheter hyrdes ut till stadens medelklass och överklass. Motiven var tydligen avsedda att illustrera byggherrens yrke och rikedom, med fokus på flit, ekonomiskt överflöd, handel och dylikt. Det var alltså det hyresgästerna och förbipasserande på gatan skulle påminnas om.

Vi befann oss dessutom i Budapest efter maktskiftet som följde på Viktor Orbáns valförlust i april 2026. Vi funderade över hur det kommer att påverka landets utveckling och hur resurserna kommer att användas framöver. Vi förevigade husen med hjälp av våra mobilkameror och poserade framför en av portarna för att bevara minnet av besöken hos dem och också för att kunna skicka bilder till vår morbror via Messenger. Det gjorde minnet av dagarna då vi sökte efter husen än mer levande eftersom vi delade dem både med varandra och med honom. Våra släktingars kamp, umbäranden och liv faller därmed inte i glömska. Det känns viktigt att det får förbli på det viset så länge det går.

Att möta den andres blick

Husen som våra släktingar bodde i hamnade senare, efter att de flyttat därifrån, i gettot som inrättades i Budapest. Mammas farmor bodde i närheten av den stora synagogan där ett konstnärligt utformat livets träd stod att finna på gården som konstnären Imre Varga ligger bakom. Livets träd står i Raoul Wallenbergs minnespark sedan 1990. Det kan ses som en symbol för livet som kontrasterar mot stadens mörka historia. Den upplevelsen förstärktes ytterligare av att vi första kvällen vi tillbringade i Budapest tog en promenad från vårt hotell till minnesmonumentet från 2005, Skorna vid Donaus strand, som placerats vid kajkanten nedanför det ståtliga parlamentet. På andra sidan, i Budakvarteren, skymtar slottet i all sin skönhet. Men här skedde något förfärligt. Skorna symboliserar nämligen de judar som sköts längs floden vintern 1944–1945 av det ungerska fascistiska partiet Pilkorsarna och föll ner i det iskalla vattnet i Donau i krigets absoluta och desperata slutskede. Pilkorsarna beordrade sina judiska offer att ta av sig sina skor vid kajkanten innan de sköts för att de därefter skulle kunna sälja eller själva använda deras skor.

Skorna vid Donaus strand. Ett minnesmärke för att hedra de judiska offren som sköts på platsen av ungerska fascistiska och nazistiska Pilkorspartiet vintrarna 1944-45, invigt våren 2005. Foto: Mira Horovitz

Människor samlas fortfarande här medan de begrundar detta faktum och sätter blommor i skorna. Det betraktar jag som en vacker och respektfull gest, i synnerhet som människor måste ha dött medan folk vände sin blick från dem. Den judiske filosofen Emmanuel Levinas såg i mötet med den andres sårbara ansikte ett etiskt krav på ansvar för den andra människan och hennes sårbarhet. Det resonerar han kring i Totalitet och oändlighet: En essä om det yttre (1961). Det är också, som jag ser det, en värdig handling och en särskild sorts erkännande av den andras existens. Ett ansikte förmedlar något till oss om vi undviker att vända bort vår blick från det.

Elände och missaktning för andra människor existerar dock dessvärre i hög grad även idag. Tänkaren Judith Butler, som är av judiskt ursprung, framhåller att den judiska diasporiska traditionen kan bidra till en etik för samlevnad. I Parting Ways: Jewishness and the Critique of Zionism (2012) tar Butler avstånd från Israels regerings behandling av palestinier och förespråkar en enstatslösning där judar, araber och övriga kan samexistera. Hos Butler står rätten till samlevnad på jämlika villkor i centrum. Den etiska förpliktelsen gentemot andra kan inte begränsas till den egna gruppen.

Även Göran Rosenberg och Peter Beinart, som också har judiska bakgrunder, uppehåller sig i sina författarskap kring situationen i Gaza och fastslår att den akuta situationen där måste få ett slut och inte är moraliskt försvarbar. Beinart resonerar i Att vara jude efter Gazas förödelse – En vidräkning som utkom 2025 även kring vad det innebär att vara jude efter Gazas förstörelse. Rosenberg för sin del skriver i den uppmärksammade Det förlorade landet: Israel – en personlig historia om palestiniernas lidande. Boken gavs ut 1996 men utökades med ett kapitel 2024 där utvecklingen efter Hamas terrorattack riktad mot judar och den efterföljande förödelsen och kriget i Gaza skildras. Rosenberg berättar i sin politiska självbiografi även om hur han i sin ungdom var en övertygad sionistisk pionjär som flyttade till Israel. Under sina resor genom landet drabbades han av palestiniernas lidande under ockupationen och ändrade sin syn på projektet Israel. Rosenberg menar att idéer om fredlig samexistens och kompromisser trängts undan till förmån för militärt förtryck och religiös fundamentalism och en pågående humanitär katastrof i Palestina. Detta betraktar han som en moralisk kollaps för staten Israel.

”Ett ansikte förmedlar något till oss om vi undviker att vända vår blick från det.”

Våldsspiralen fortsätter. Ska den aldrig upphöra? Lidandet och förtrycket kan ta sig så många skepnader i olika tider. Vi skulle kunna lära oss något av historien, men i vår samtid är nationalismen på frammarsch igen. Mamma satte upp ett citat av Albert Einstein på väggen. Pappa har låtit det sitta kvar där. Einstein, som för övrigt också var jude, tog tydligt avstånd från nationalismen. Han lanserade idén om en tvånationell enhetsstat där judar och arabiska palestinier skulle leva tillsammans med lika rättigheter. Einstein definierade sig själv som en kulturell sionist. Han stödde helhjärtat tanken på ett Palestina som en kulturell och andlig fristad för det judiska folket, men var däremot djupt skeptisk till politisk nationalism. Den gemensamma nämnaren är att de båda har tagit en väldigt tydlig ställning mot nationalismen. Jag vill avsluta med citatet av Einstein:

”Nationalism, in my opinion, is nothing more than an idealistic rationalisation for militarism and aggression.”

Kvinna sitter vid fönster med växt. — Foto: privat.

Mira Horovitz är barn- och ungdomsvetare och har även bland annat läst kurser i etik. Har ett särskilt intresse för frågor som innefattar barn och ungas rättigheter, barnkultur och etiska dilemman. Läs fler artiklar av Mira Horovitz här!