Om poetik

Sam Carlquist skriver om behovet att berätta, om läsningens inflytande och om gränsen mellan diktjaget och det privata. I en personlig poetik prövar han diktens frihet, minnets bilder och tilliten till läsarens fantasi. Läs också hans dikter De fyra hästarna och Sommarhuset, samt intervjun med honom.

Av Sam Carlquist

Vi har lärt oss att betrakta det osynliga
genom att avlägsna det synliga.
I detta uteslutandets mikroskop
studerar vi utstryksprov av poesins förmåga.

Berättarbehovet.
Det nästan omöjliga i att glädjas åt att se en hund om ingen finns att visa den för.
Sådant får en att uppfinna vänner att tala med.

Vilket är vad man gör när man skriver dikter.
Man talar med någon som inte vet att den blir tilltalad.
Som kanske kommer att finnas.
För tankens, glädjens och förtvivlans språkliga ensamhet är smärtsam.
Ibland rör sig dikter som om de mumlade i mörker, talar i sömnen eller viskar till den som sover intill.
Att dela livet med.
Berättelsen.

All konst uppstår när du
målar utanför konturerna,
skriver, sjunger, dansar utanför konturerna.
Det är dig själv du måste övertyga om din absoluta frihet.
Ingen annan vet var dina konturer finns.
Om du framkallar, i lyckliga ögonblick själv känner svindeln.
Så har du kommit över.
Och hem.

Poetik
handlar inte bara om att skriva, hur man skriver eller om man lyckats lista ut varför man skriver.
Det handlar också om att läsa.
Om att utsätta sig för andras ord; att inspireras, låta sig påverkas.
Vad man väljer läsa och hur man sen tror sig göra det.
Ingen har väl skrivit sin första dikt utan att i sin barndom ha hört en barnkammarramsa och lärt sig den utantill –eller läst Kalle Ankas Julbok.
Vi är en smältdegel och en tryckpress av och för intryck och impulser.
De flesta läser nog efter humör, väljer något nytt för natten eller gömmer sig i omläsningens trygghet när man känner att trygghet behövs.
Många med mig läser därför flera böcker på en gång; efter dygnets rytm eller andra skäl till humörsvängningar mellan tankeskärpa och tröstbehov.
Det finns –och detta är överraskande svårt att hantera –böcker som är för bra.
Texter där varje mening är så tät och så utmejslad att stilistiken i själva verket bromsar upp läsningen.
Detta åtminstone för den läsare som också skriver och därför ofrivilligt sätter sig i en lärlingssituation inför texten.
Man vill förstå hur författaren lyckas skriva så här.
Och där går man vilse.
Man tappar bort romanen, novellen, dikten och läser om varje mening fyra gånger för att ingenting förlora.
Så är mitt förhållande till Lars Ahlin.
Jag vet inte hur många gånger jag börjat om med Natt i marknadstältet.
Förmodligen skulle jag behöva dricka ett par stadiga supar för att läsa hans bok som det är meningen att den skall bli läst.
För att min hjärna skall låta sig luras att slira förbi en meningsbyggnad eller annan och kunna ta till mig berättelsen.
Ni läsare som inte själva skriver har säkert en mycket större möjlighet att låta er drabbas och ta till er helheten.
Men eftersom jag sedan länge slutat med suparna och envisas med att skriva så får jag fortsätta att en gång varje år ta fram Lars Ahlins böcker igen.
Förr eller senare skall jag …
Förr eller senare.

Skjutbanans små plåtfigurer återkommer i mina dikter.
Slarvigt bättringsmålade och med gropar efter luftgevärets blykulor.
Mannen som tar emot pengar, räcker över gevären, duckar undan för oförsiktiga fyllon och med bortvänd blick lämnar över en ljusblå nalle –nämns inte.
Men han finns där i dikten.
En bild framkallar en annan.
Barndomens övervuxna och ruttna brunnslock på ödetomter återkommer också.
Varningarna för att leka på platser där jorden kunde öppna sig; mammors och mostrars upprepade påminnelser –de finns där.
Röstminnen i textens avbildning av hotet under mossa eller högt gräs.
Som allegori över okända hot är den litet enkel –men märkligt nog oavsiktlig.
En bild i en dikt kan framkalla en annan –allt efter läsarens erfarenhet.
Det är ibland den enda avsikten.
Igenkänning.
Minnen av fara inbäddade i rösternas klarröda läppstift och solsvedda axlar över blommig sommarklänning.
Orden och bilderna som bläddrar fram instamaticfoton ur det automatiska minnet.
Varje dikt är därför också en annan dikt.
Så är bilden av hånets karusell utanför gettots mur.
Och Rilkes Vita Elefant –symbolen för allt som dann und wann återkommer.
Poeten som filmare.
Eller berusad tankeläsare i marknadstältet.
– Vad är det nu jag håller i min hand?
Bindeln för ögonen.
Någons barndoms mässingsblänkande härliga förälskelse?

Vem skriver författare och poeter om?
Vem är ”jaget” –där sådant finns –i en roman eller en dikt?
Det finns troligtvis lika många olika svar som det finns författare (och kanske ännu fler från poeter).
Orsaken till mina tankar är gammal men aktualiserades plötsligt i går på ett mycket påtagligt sätt.
Jag fick ett meddelande från en facebookvän som på ett vänligt och medkännande sätt skrev att han tyckt sig utläsa att jag var döende.
Nå –det är vi ju alla men givetvis ägnar sig en man på 80 mer åt den och närliggande tankar än åt problem med dejtingappar.
Jag blev faktiskt väldigt rörd och har funderat över diktjagen sedan dess.
Naturligtvis förekommer det –om än mer sällan än läsare tror –att diktjaget och min egen person ligger mycket nära varandra.
De som känner mig väl kan ju se de gånger så är fallet.
Men oftast skriver jag (som troligtvis de flesta skrivande) ur en framtänkt eller fabulerad människas perspektiv.
Eftersom jag har mina yrkesmässiga rötter inom scenkonsten så är det mycket naturligt för mig att ”ställa karaktärer på scenen och låta dem prata”.
Detta gäller inte bara i de långa diktsviterna, rolldikterna, där jag skriver fantiserande ur Osip Mandelstams eller Nelly Sachs munnar utan även i betydligt kortare dikter där jag föreställer mig och förställer mig för att gripa efter tankar och känslolägen som, förhoppningsvis, kan utläsas som något liknande allmänmänskligt.

Det privata inom poesin.
Personlig – inte privat – är en vanlig regel för skrivande.
Men hur ofta är man ändå inte djupt privat även om det inte tydligt framstår så i en dikt.
Det privata är gömt under något föregivet personligt – eller under bilden av en fristående skapad gestalt – en ”påhittad person.”
När eller om detta förekommer vet naturligtvis bara den som skriver – dvs om hon inte har förträngt det.
Ibland är det ur djupet av det mest privata, det förbjudet lyckliga eller tragedin, tomheten, självanklagelserna – som erfarenheten hämtas.
Som sedan används för att söka det allmängiltiga.
Igenkänningens eller den nya insiktens magi.

Vilka regler intalar jag mig själv att jag följer?
Skriv rakt upp och ner.
Stryk omedelbart det som är under din förmåga.
Håll hellre käften än svamla.
Vill någonting!
Lägg allt i komposten.
Låt tid gå.
Plocka upp och skölj rent.
Slit bort kantband, prydnadskuddar, glasvaser,
plastblommor, nebulosor, vintergator,
krimskrams, vackra ord som stapelvaror
från poesins postorderkataloger.
Ner med återstoden i komposten igen.
Glöm bort dikten.
Låt den kravla sig upp igen av egen kraft.
Sätt den på andra sidan köksbordet.
Glo på varandra.
Överlever den så är den troligtvis en dikt.

Poetik –personlig och synlig först nu i backspegeln efter en del av färden.
Min dikt strävar efter att vara en dubbelexponering;
synlig och igenkännbar som det den föreställer när man ser den rakt framifrån.
Men vid minsta lutning eller huvudvridning skall den kunna vidgas och omfatta något annat.
Något mer.
En bild lagd över en annan med en förskjutning.
Jag talar inte om undertext utan om fantasi.
Om tilliten till läsarens öppenhet för språket och målningen.
Att våga se hur bildens flyktpunkt inte alltid ligger där de utdragna linjerna möts.

Är samhället betjänt av kultur –av poesi?
Rent generellt –Ja.
Det är fxn så mycket bättre att folk skriver vers än att de rånar åldringar i mörka gränder.
Om man nu upplever sig tvingad att skriva dikter –och det är vi ju några som gör –bör man inte ha Ernst Kirchsteigers inredningsprogram som föredöme.
En dikt tål bara ett visst antal prydnadskuddar och köksgardiner med bollfrans.
Att skriva svårt är lätt.
Att skriva enkelt är nästan omöjligt.
Upprepar:
Att skriva enkelt är nästan omöjligt.
Allt detta försöker jag intala mig själv.
Det går så där.

Häromdagen skrev jag att jag en gång stått i mitt Zenit; men att min tillfälliga lyckas höjdpunkt bara upplevs som sådan på avstånd och allt mer otydligt.
Att höjdpunkten bara finns i relation till mindre lycka –eller dess frånvaro.
Vi vill gärna tro att det finns en mening med varje individs existens;
att slumpen styr – om inte en allsmäktig plan.
Att vi därför skall göra oss tillgängliga för denna slump genom att då och då lyfta fram den tanken ur mörkret.
Att ställa oss till förfogande.
Vi råkar bryta vana, gå på andra sidan gatan än den vanliga, vika runt ett hörn
eller av trötthet och leda sätta oss på en parkbänk vi förut aldrig sett.
Och just därigenom bli vittne till eller ingripa i något vi annars aldrig skulle veta något om.
En gång råkade jag hamna i en situation då jag räddade en människa som ville lämna livet
och utsatte honom därmed för just det han inte ville.
Eftersom jag är uppfostrad med respekten för liv som en oavvislig grundidé, som villkoret för att själv finnas till,
tog jag mig alltså rätten att gå emot hans vilja.
Utan att reflektera utgick jag från att jag var den som visste bättre.
Denna upplevelse, detta ögonblick, utgör mitt livs Nadir.
Hur jag än kommer att skärskåda min långa tids många beslut och brist på beslut.
Genom att berätta om det låtsas jag att det aldrig hände;
feghet eller den med sorg spädda kunskapen
döljer jag genom att berätta om den.
På samma sätt som jag övertygad brukar säga att ingenting jag sett verkligen finns
förrän jag gjort det till en berättelse.
Samma poetik. Samma livshållning.
Fast helt omvänd.
En berättelse ursäktar och förvandlar berättaren; mer än läsaren som lyssnar till det skrivna.
Berättaren gömmer sig bakom vad som helst.
Ibland gömmer han sitt mod bakom sin feghet.
Så låt oss ljuga för att söka sanningen.
Förfalska, skapa minnet som vore det ditt.
Det ärliga minnets Ariadnetråd är en tänd stubin.

Sam Carlquist är född 1946 och har utgivit en rad diktsamlingar på Migoli förlag, bland annat Skamsamlarens vagn (2019). Hans senaste diktsamling kom ut 2026 på Migoli förlag: Himlen över Theresienstadt. Läs mer av och om Sam Carlquist här!