Krigsåren kastar fortfarande en lång skugga över Balkan. Trots att många år gått sedan krigen i Kroatien (1991–1995), Bosnien-Hercegovina (1992–1995) och Kosovo (1998–1999) finns såren kvar och den extrema nationalismen är utbredd. Det har blivit mycket tydligt hösten 2026.
Den 27 augusti avled Ratko Mladić, 84, i Haag, där han avtjänade livstids fängelse för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domen meddelades av Jugoslavientribunalen, ICTY, 2017 och fastställdes av dess efterföljare IRMCT den 8 juni 2021. ICTY skapades 1993 av FN:s säkerhetsråd för att beivra de allvarligaste brotten i det forna Jugoslavien. Tribunalen hade sitt säte i Haag i Nederländerna. Sammanlagt åtalades 161 personer och 90 dömdes.
ICTY avslutade sitt arbete 2017. IRMCT finns kvar för att handlägga återstående ärenden från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Den senare inrättades efter folkmordet 1994 och hade sitt säte i Arusha i Tanzania.
När Ratko Mladić den 7 september begravdes i Serbiens huvudstad Belgrad hyllades han av tusentals människor. USA och EU hade varnat för att hylla dömda krigsförbrytare. President Aleksandar Vučić förklarade att han inte kunde närvara eftersom Uzbekistans president Shavkat Mirziyoyev var på besök.
Flera serbiska ministrar deltog i hyllningarna, däribland försvarsministern Bratislav Gašić och justitieministern Nenad Vujić. Vid begravningen fanns också representanter för armén och tillresta veteraner från den bosnienserbiska armén.
Från Bosnien kom också Milorad Dodik, tidigare president i Republika Srpska, den serbiska entiteten i Bosnien, och Željka Cvijanović. Hon är för närvarande den serbiska representanten i det bosniska presidentrådet, som sedan Daytonfreden 1995 ska bestå av en serb, en kroat och en bosniak.
Rysslands ambassadör, Aleksandr Botsan-Kharchenko, ledde en rysk delegation vid begravningen. En hedersvakt från den serbiska armén var på plats och Mladić begravdes med militära hedersbetygelser, bland annat gevärssalut.
Den serbisk-ortodoxa kyrkans överhuvud, patriark Porfirije, prisade Mladić och sade att han ”kommer att förbli innesluten i minnet och bönerna” hos en majoritet av det serbiska folket.
Vid ett fotbollsderby den 6 september i Belgrad, där Röda stjärnan mötte Partizan, inleddes matchen med en tyst minut för att hylla Mladić.
Fotbollspubliken ropade sedan hans namn och från Röda stjärnans sektion visades ett jättelikt tifo med porträtt av Mladić.
Serbien hoppas på medlemskap i EU men EU:s utvidgningskommissionär Marta Kos ställde den 4 september in ett planerat besök i Serbien med anledning av hyllningarna till Mladić.
– Förhärligandet kring hans död är oförenligt med de värderingar som EU-vägen bygger på, sade Marta Kos.
Ratko Mladić föddes 1942 nära Kalinovik, en mindre ort i nuvarande Bosnien. Området var en del av ”Den oberoende staten Kroatien”, styrd av den fascistiska Ustasja-rörelsen, som var allierad med Nazityskland och Mussolinis Italien. Fadern tillhörde partisanrörelsen, som under ledning av kommunisten Tito bekämpade fascisterna. Sedan fadern dödats i strid 1945 fick modern ensamt ansvar för de tre barnen.
Mladić inledde 1965 en karriär i den jugoslaviska folkarmén, JNA, och han gick med som partimedlem i det styrande Jugoslaviens kommunistförbund.
Under kriget i Kroatien 1991 avancerade Mladić till generalmajor i JNA. Han deltog på den jugoslaviska arméns och de lokala serbiska styrkornas sida i striderna mot kroatiska styrkor.
Han placerades sedan i Sarajevo som stabschef för JNA:s andra militärområde. Sedan Bosnien-Hercegovina i mars 1992 utropat självständighet delades landet av kriget. Det bosnienserbiska parlamentet beslöt att bilda VRS, den bosnienserbiska armén, och den 12 maj 1992 utnämndes Mladić till befälhavare.
Med Radovan Karadžić som politisk ledare och Mladić som militär chef drevs en krigföring med syfte att fördriva icke-serber, främst bosniaker och kroater, från områden som den bosnienserbiska ledningen gjorde anspråk på. Etniskt blandade områden utsattes för belägring. Sarajevo belägrades från april 1992 till februari 1996, en av de längsta belägringarna i modern tid. Över 10 000 människor dödades, både civila och stridande.
Enligt folkräkningen 1991 hade Bosnien nästan 4,4 miljoner invånare. Av dessa identifierade sig 43,5 procent som ”muslimer” i folkräkningens nationella bemärkelse, 31,2 procent som serber och 17,4 procent som kroater. Över två miljoner av Bosniens invånare flydde eller fördrevs i så kallad ”etnisk rensning” under kriget. Totalt dog omkring 100 000 människor under kriget.
Staden Srebrenica i östra Bosnien, där över 8 000 muslimska män och pojkar mördades av de styrkor som Ratko Mladić ledde, har blivit en symbol för kriget i Bosnien. Varje år hålls en ceremoni den 11 juli för att påminna om det som hände 1995.
Srebrenica hade varit belägrat under större delen av kriget och de uppskattningsvis 40 000 människor som fanns i staden, många flyktingar från landsbygden, skulle skyddas av en illa utrustad FN-styrka från Nederländerna. När VRS i juli 1995 ryckte fram mot staden rådde panik bland invånarna. Många män flydde desperat genom skogarna för att ta sig fram till Tuzla, som kontrollerades av den bosniska regeringsarmén. Kvinnor och barn sökte sig till FN:s bas i området. Ratko Mladić förklarade inför tv-kamerorna att tiden nu hade kommit ”för att hämnas på turkarna i regionen”. Det anspelade på det osmanska styret över Balkan och använde ”turkar” som beteckning på bosniakerna.
Efter det bosnienserbiska intåget i Srebrenica tömde Mladić staden på dess invånare. Bosnienserbisk tv var på plats och dess tillrättalagda filmer, gjorda i propagandasyfte, sändes över hela världen.
Kvinnor, barn och äldre separerades från männen och fördes med bussar till regeringskontrollerat område nära Kladanj. Många män och pojkar greps i Potočari eller tillfångatogs när de försökte fly genom skogarna. De hölls fängslade under svåra förhållanden och avrättades systematiskt.
Redan den 24 juli 1995, medan kriget i Bosnien fortfarande pågick, väckte ICTY åtal mot Mladić. Han höll sig dock undan och levde efter kriget på fri fot, bland annat i Serbien. Slobodan Milošević föll från makten år 2000 och utlämnades till ICTY i Haag 2001. Mladić gick så småningom under jorden.
I maj 2011 greps Mladić i den lilla byn Lazarevo i norra Serbien och skickades till häkte hos ICTY i Haag. I november 2017 dömdes han till livstids fängelse för bland annat folkmord.
När domen skulle avkunnas skickades Mladić ut ur rättssalen då han ilsket ropade ”Allt ni har sagt är rena lögner. Ni borde skämmas. Det är bara lögner”.
Den 8 juni 2021 fastställde IRMCT den fällande domen och livstidsstraffet.
Det finns en omfattande dokumentation av de brott Mladić fälldes för. Det har inte hindrat att han fortsatt ses som en hjälte av många i Serbien och Republika Srpska.
Det finns en omfattande dokumentation av de brott Mladić fälldes för.
Och hans död har alltså snarast ökat hyllningarna till Mladić. I Serbien har nyval utlysts till 25 oktober. Aleksandar Vučić har enligt Svenska Dagbladet avgått som president och siktar på att bli premiärminister i stället. Aleksandar Vučić har tillhört den extremnationalistiska delen inom serbisk politik men har försökt framställa sig som en reformpolitiker. Sedan ett skärmtak vid järnvägsstationen i Novi Sad rasade den 1 november 2024 har omfattande protester, ledda av studenter, genomförts i Serbien. Dödstalet efter raset steg till 16. Vučić utmanas nu av ett nybildat parti från proteströrelsen.
När FN:s generalförsamling samlades i New York gick Denis Bećirović, bosniakisk ordförande i bosniska presidentrådet, den 22 september till hårt angrepp mot Serbien och glorifieringen av Mladić.
Bećirović, som tillhör socialdemokratiska SDP, varnade för att ”etno-nationalistiska ideologier” hotar stabiliteten på västra Balkan. Han menade att begravningen i Belgrad visade att serbiska ledare inte har övergett sin expansionistiska krigtidsideologi.
– Mladić är ingen hjälte utan en dömd krigsförbrytare, påpekade Bećirović från talarstolen i FN. Glorifieringen av denne brottsling visar att den serbiska statsledningen ställer sig på samma sida som en av de värsta mördarna i europeisk historia.
Han uppmanade FN och internationella organisationer att vidta konkreta åtgärder mot politiker på Balkan som systematiskt hyllar krigsförbrytare.
Den serbiska ledamoten av presidentrådet, Željka Cvijanović, tog avstånd från Bećirovićs tal.
– Det var ett unilateralt privat framträdande, sade hon. Han använder denna internationella plattform för att sprida hat och manipulera fakta.
I slutet av 1995 undertecknades Daytonavtalet om fred i Bosnien-Hercegovina och kriget, som inleddes i april 1992, var över. Omkring 100 000 människor hade dödats och en omfattande etnisk rensning hade fördrivit hundratusentals invånare.
Någon bestående försoning har inte åstadkommits sedan 1995 och Daytonavtalet befäste Bosniens etniska uppdelning. Landet består av två entiteter: Republika Srpska, dominerat av serber, och Federationen Bosnien och Hercegovina, där flertalet invånare är bosniaker eller kroater. Därtill kommer det självstyrande Brčkodistriktet med särskild ställning.
Någon bestående försoning har inte åstadkommits sedan 1995.
En hög representant tillsattes för att på det internationella samfundets uppdrag övervaka fredsavtalets civila genomförande. Ämbetets kansli kallas OHR, Office of the High Representative. Svensken Carl Bildt blev den förste att få uppdraget (1995–1997).
Under våren drabbades OHR av en svår motgång. Den höge representanten, tysken Christian Schmidt, pressades av USA att lämna uppdraget. The Guardian rapporterade om konflikten mellan USA och europeiska regeringar kring hans avgång och efterträdare.
Bakom konflikten fanns också amerikanska affärsintressen i en planerad gasledning. Jim O’Brien, tidigare amerikansk diplomat, beskriver hur personer med kopplingar till Trumpadministrationen gynnades av projektet. Enligt O’Brien motsatte sig Schmidt en lösning av en markfråga som skulle ha gynnat ledningens ägare. O’Brien varnar för att USA:s fixering vid att göra affärer kan äventyra freden på Balkan.
Någon permanent efterträdare till Christian Schmidt hade i slutet av september ännu inte utsetts. Louis Crishock utsågs den 30 juni till tillförordnad hög representant. Ryssland vill helt avskaffa OHR och Donald Trumps administration har närmat sig Milorad Dodik, som vill bryta loss Republika Srpska ur Bosnien.
Milorad Dodik förlorade sitt presidentmandat genom ett beslut av Bosniens centrala valkommission efter en dom som också förbjöd honom att inneha politiska ämbeten i sex år. Han leder fortfarande SNSD, ett parti som kallar sig socialdemokratiskt men är extremt nationalistiskt. Han har fördjupat sina förbindelser med Israel och den 29 september ledde han en bosnienserbisk delegation som i Moskva träffade president Vladimir Putin för att få ryskt stöd inför valet den 4 oktober. Vid ett avslutande valmöte i Banja Luka den 2 oktober förklarade Dodik att ”Bosnien-Hercegovina är dött, det är ett omöjligt land”.
När Bosnien den 4 oktober gick till val skedde det inom det politiska system som grundlades genom Daytonavtalet. Det har beskrivits som ett av världens mest komplicerade valsystem.
Presidentrådet består av en bosniakisk, en kroatisk och en serbisk ledamot. Väljarna i Federationen röstar på antingen en bosniakisk eller en kroatisk kandidat; väljarna i Republika Srpska väljer den serbiska ledamoten. Val hålls också till Republika Srpskas presidentpost och till parlament på statsnivå, i båda entiteterna och i Federationens tio kantoner.
Generellt är förtroendet för politiker lågt och korruptionen är utbredd. Befolkningen har minskat och uppgår nu till cirka 3,1 miljoner då många unga lämnar landet.
– Många väljare kommer fortsätta rösta på partier som de ser som representanter för sin egen folkgrupp, sade Mladen Bubonjić, samhällsvetare i Banja Luka, till Deutsche Welle, DW. De politiska eliterna skapar konstant en stämning av hot och rädsla och förvandlar valen till folkomröstningar om nationell överlevnad.
När rösterna i det bosniska valet i det närmaste var färdigräknade den 5 oktober konstaterades att valdeltagandet hade minskat kraftigt och väntades sluta någonstans runt 40 procent, en nedgång på nästan tio procentenheter.
Nationalistiska krafter stärktes och i Republika Srpska förklarade Milorad Dodik, som vill att Bosnien upplöses, att hans parti, SNSD, vunnit. Den proryske Dodik konstaterade att hans partikamrat Željka Cvijanović blivit omvald som bosnienserbisk ledamot av presidentrådet. Vid en presskonferens i Banja Luka tackade Dodik USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin för stöd.
Savo Minić, som också tillhör SNSD, verkade gå mot seger i valet till president i Republika Srpska.
Socialdemokraten Denis Bećirović vann återigen posten som bosniakernas representant i presidentrådet. Bland kroaterna vann Darijana Filipović från nationalistpartiet HDZ.
För det splittrade Bosnien är det en lång väg kvar till EU. Reformagendan inom EU:s tillväxtplan för västra Balkan omfattar 113 reformsteg. Enligt DW hade inte ett enda av dem genomförts inför valet.
Det är inte bara i Serbien som dömda krigsförbrytare hyllas. I Kosovos städer har tusentals människor protesterat sedan 16 september och ropat ”UÇK, UÇK” och ”Thaçi, Thaçi” som en protest mot att Kosovos förre president Hashim Thaçi dömts till 25 års fängelse.
Tre andra tidigare ledare i UÇK (Kosovos befrielsearmé), Jakup Krasniqi, Rexhep Selimi och Kadri Veseli, dömdes också och fick 25, 13 respektive 18 års fängelse. De åtalade förnekade alla anklagelser. De ses av många invånare i Kosovo som hjältar i ett rättmätigt befrielsekrig som utkämpades 1998–1999 mot det serbiska styret i provinsen.
Våren 1999 inledde Nato ett flygkrig mot Förbundsrepubliken Jugoslavien, som då bestod av Serbien och Montenegro och sommaren 1999 lämnade den jugoslaviska armén och serbiska polisen Kosovo och FN övertog styret.
Fortfarande finns omkring 4 600 soldater från 31 länder i KFOR-styrkan, ledd av Nato, på plats i Kosovo för att övervaka freden.
Domen avkunnades av KSC (Kosovo Specialist Chambers), en domstol inom Kosovos rättssystem med säte i Haag. Den inrättades genom lagstiftning i Kosovo 2015. Domarna är internationella och EU står för merparten av finansieringen. Frågan om rättvisa efter Kosovokriget är komplicerad, inte minst eftersom viljan att granska den egna sidans brott är svag bland många politiska företrädare på både albansk och serbisk sida.
Frågan om rättvisa efter Kosovokriget är komplicerad.
När domen avkunnades förklarade domaren Charles Smith att de fyra männen hade gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. Minst 385 personer hade godtyckligt hållits fängslade i områden som UÇK kontrollerade i Kosovo och norra Albanien och 303 av dem hade utsatts för tortyr. Domstolen fann också de åtalade skyldiga till 96 mord. De fyra friades samtidigt från åtalen för brott mot mänskligheten. Domen är en förstainstansdom och kan överklagas.
Enligt Kosovo Memory Books då publicerade databas dödades eller försvann över 13 000 människor under perioden 1998–2000: 10 415 albaner, 2 197 serber och 528 romer, bosniaker och personer ur andra grupper.
Den 29 juli 2026 presenterade Kosovos institut för brott begångna under kriget, IKKL, en separat preliminär sammanställning. Den omfattar 13 227 dödade, försvunna eller avlidna till följd av kriget under perioden 1998–2000. Av dem räknas 1 578 fortfarande som saknade.
Den 28 september rapporterade Prishtina Insight att polisen hade gripit nio serber i Zubin Potok i norra Kosovo. De gripna misstänks för mord i samband med att en massgrav med 23 albaner hittades i augusti. De 23 ska ha förts bort 19 april 1999 av serbiska styrkor.
Serbiska politiker i Kosovo protesterade mot gripandet av de nio och hävdade att det var en hämnd från premiärminister Albin Kurti och hans sätt att förfölja serber.
Till sist: Biljana Plavšić avled den 1 oktober i Serbiens huvudstad Belgrad. Hon blev 96 år och var en av ledarna i Republika Srpska under kriget och 1996–1998 var hon president. Hon dömdes i februari 2003 av ICTY till elva års fängelse för förföljelse som brott mot mänskligheten. Då hade hon erkänt att hon gjort sig skyldig till förföljelse av bosniaker, kroater och andra icke-serber.
Hon överfördes från Haag till Hinseberg i Sverige för att avtjäna straffet. Hon uppgav 2009 i en intervju i tidningen Vi att hon inte kände någon ånger.
Enligt hennes egen förklaring hade hon erkänt på advokatens inrådan för att få andra åtalspunkter nedlagda och ett kortare straff.
När hon frigavs från Hinseberg 2009 hyllades hon av bosnienserbiska ledare som Milorad Dodik vid hemkomsten till Belgrad där hon bosatte sig.
År 2025 utkom boken ”Madam War Criminal” där Olivera Simić intervjuat Biljana Plavšić. I en recension av boken i Expressen påpekar Sanjin Pejković att hon inte har förändrats sedan kriget:
”Hennes uttalanden under kriget var öppet rasistiska och fyllda av biologiska pseudoargument om ’folkens inkompatibilitet’. Hon påstod att ’muslimer är ett genetiskt deformerat folk som inte kan reformeras’. Än i dag vidhåller hon sin position och är starkt emot etnisk blandning av serber och bosniaker. Serber och muslimer är som eld och vatten, oförenliga, menar hon.”
Olivera Simić har själv i The Conversation beskrivit sitt arbete med boken och konstaterat att det, det svåraste hon någonsin gjort, nu är över. Det kan dock inte sägas om den extrema nationalismen i regionen, konstaterar Simić.
Biljana Plavšić begravdes i Banja Luka, huvudstad i Republika Srpska, den 7 oktober i närvaro av cirka 1 000 personer. En hedersvakt avfyrade en gevärssalut för att hedra den avlidna, rapporterar SRNA, den bosnienserbiska nyhetsbyrån.
En rad bosnienserbiska ledare deltog i begravningen. Bland dessa fanns Milorad Dodik, avsatt president i Republika Srpska, Željka Cvijanović, som har den bosnienserbiska platsen i presidentrådet i Bosnien, och ministrar i regeringen i Republika Srpska.
Siniša Karan, avgående president i Republika Srpska, hyllade i sitt tal Plavšić och sade enligt SRNA att hon tillhörde den generation som skapade Republika Srpska när ”hela det serbiska folket var hotat”.
Milorad Dodik, som leder det ”socialdemokratiska” partiet SNSD, berättade i sitt tal att han besökte Plavšić ett antal gånger när hon satt häktad i Haag och senare i fängelset i Sverige. Enligt Dodik var hon oskyldig till de brott hon dömdes för, rapporterar Sarajevo Times.
Fördjupning
BOK. Det finns många böcker om Srebrenica. 1996 utkom ”Berättelsen om Srebrenica” (Norstedts) av Peter Kadhammar. Han var då journalist på Expressen och intervjuade vid ett tillfälle Ratko Mladić. Boken är en stark berättelse om livet i det belägrade Srebrenica och katastrofen när VRS intog staden.
Berättelsen bygger på intervjuer med en rad personer som vittnar om vad som hände.
FILM. ”Quo vadis, Aida?” är en bosnisk långfilm från 2020 regisserad av Jasmila Žbanić. Filmens centralgestalt är tolken Aida, spelad av Jasna Đuričić, och filmen beskriver dagarna i juli 1995 när Srebrenica intogs av bosnienserbiska armén. Filmen, som visats i SVT, har hyllats och fått priser.
Jasmila Žbanić långfilmsdebuterade 2006 med ”Grbavica – läker tiden alla sår?”, ett drama om krigets konsekvenser och det sexuella våldet.
RADIO. P3 dokumentär: Folkmordet i Srebrenica
P3 Dokumentär skildrar folkmordet i Srebrenica i juli 1995 och FN:s misslyckande att skydda invånarna. Dokumentären är från 2020.
DOKUMENTÄRFILM. ”Kiss the Future – Sarajevo och U2” är en amerikansk film av Nenad Cicin-Sain som skildrar rockbandet U2:s engagemang för Sarajevo under kriget. Sarajevobor berättar om livet och kulturen under belägringen. En extra poäng är att avsnitt ur ”Sarajevogänget”, som gjordes för SVT av Erik Gandini och Martina Iverus 1994, ingår i filmen. U2-konserten i Sarajevo dröjde till september 1997 men är ett tårdrypande inslag i filmen. Finns på SVT Play till 31 augusti 2027.
Ulf B Andersson är pensionerad journalist som varit redaktör för Amnesty Press och i många år har arbetat på Arbetaren. Han publicerade 1996 boken ”Tuzla – förnuftets oas. Bosnien mellan krig och fred” (Federativs).
Samtliga artiklar i Critical Point #14+15
Sofia Thoresdotter: Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet
Emil Erdtman: Freedom Drive i Bryssel – rätten att bestämma över sitt eget liv
Jakob Wood: Psykologens intellektuella ansvar att tänka själv
Channa Bankier: Bländad av det asiatiska ljuset – drömmen om (det maoistiska) Kina
Ulf B Andersson: Krigets långa skugga över Balkan
Chiara Gelmini: Emma Bonino’s Legacy: The Responsibility to Defend Rights and Freedom
Mira Horovitz: I släktens spår i Budapest
Mira Horovitz: Sörjbara liv och värdighet vid livets slut
Sonia Engström: Szymon Laks – musiken som räddade och återskapade liv
Massood Mafan: Så länge någon läser henne, finns Shahrnush Parsipur kvar
Simon Carlfjord: Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk
Anna Celander: Ur tjänstedagboken – samtal kring papperskonservering
Sara Shamloo: Sex frågor om fotografi till István Molnár
István Molnár: Utdrag ur István Molnárs ”Bilderbok”
Petra Werner: Former av närvaro
Carolina Hindsjö: Mellan minne och utopi – Carolina Hindsjö på Platforms Project i Aten
Chiara Gelmini: Istria and the Price of Returning
Anna Wallsten: Ingen går i LA – utom jag
Henrik Johansson: Arbetarlitteratur mellan Sverige och Italien
Ulf B Andersson: Ellen Key – högaktuell hundra år efter sin död
Emil Erdtman: Nyskrivet: Folkhögskolan där vi formades – ett återbesök
Madeleine Engström Broberg: Musikalisk folkbildning i Ransäter
Tisdagspoeterna: Dikter från ett vardagsrum på Södermalm
Sam Carlquist: Om poetik
Sam Carlquist: Nyskrivet: Homage till Jean Genet
Simon Carlfjord: Språkmodeller som språkvärldar
Sara Shamloo: Sex frågor till Jonas Rasmussen om poesi
Jonas Rasmussen: Nyskrivet: Se men också röra
Soly Erlandsson: Samlade fågelobservationer i en trädgård
Eva Hildursmark (text) och Mickael Fredblad (foto): Fågelsång Sverige runt
