Ingen går i LA – utom jag

Med värkande fötter och 18 412 steg i mobilen återvänder Anna Wallsten till hotellet i Los Angeles. En promenad genom bilstaden har fört henne till Sowden House och teorierna kring mordet på Elizabeth Short. Men vad är det egentligen som lockar oss till platser där andra människor har lidit?

Text och foto: Anna Wallsten

En väggbild ovanför en hotellsäng med texten Nobody Walks in LA. — ”Nobody Walks in LA” på hotellväggen. Foto: Anna Wallsten.

Äntligen tillbaks på hotellet – med värkande fötter. Mobilen säger 18 412 steg. Det är på ett ungefär 17 000 fler än vad någon annan i Kalifornien har gått i dag (en ovetenskaplig killgissning). Jag sitter i sängen på The Garland i Studio City, mitt stammishotell, och känner mig trött, skandinavisk och löjligt lycklig – en kombination jag fått lära mig att leva med när jag är här.

Hur hamnade jag här?

Förra året skrev jag en resebetraktelse, och sedan dess har det blivit ett otal ytterligare resor till LaLaLand. Det är starkt av någon som i hela sitt liv varit nästan löjligt flygrädd. Det har tidigare varit skrik och gråt och lugnande samtal med pedagogiska piloter. Rädslan har inte helt gått över, men det får anses vara värt det. Anledningen heter Han, för den som läste förra artikeln. Han har en märklig attraktionskraft som drar mig hela vägen över Atlanten, och som på ett väldigt amerikanskt sätt har charmat en ganska typisk svensk med sina manér. Han väntar på ”vårt” hotell också den här gången.

Gatuskylt med texten #grateful vid en palmkantad gata. — Ett budskap längs vägen: #grateful. Foto: Anna Wallsten.

En ekorre klättrar på en trädstam bland gröna blad. — En ekorre på stammen – sådant man upptäcker till fots. Foto: Anna Wallsten.

Staden som inte vill bli gådd

I Los Angeles går man inte. Staden har sagt det själv, bland annat i tavlan på hotellet Intercontinental i Downtown, och den menar det. Trottoarerna tar slut utan förvarning, och den som går ses förmodligen från den aldrig sinande biltrafiken som antingen hemlös eller excentriker. Men man ser ju så mycket mer till fots: trädgårdar, ekorrar, skyltar och husfasader – så mycket mer harmoniskt än de flerfiliga motorvägarna med ständiga olyckor och köer. Google Maps underlättar dock inte mina promenader. Vägarna appen rekommenderar är inte alltid helt anpassade för människor. Den här dagen var det dessutom 37 grader och kvavt. Ett ovanligt regn hade dragit förbi och fukten från asfalten kändes som en ångbastu. Inte optimalt för en värmekänslig skandinav.

”Men man ser ju så mycket mer till fots.”

Trasig beläggning och tegelstenar längs en smal trottoar. — Promenadvägen lämnar en del att önska. Foto: Anna Wallsten.

Gräs och spridda plattor mellan parkerade bilar och en husvägg. — När trottoaren ger vika för en gräsremsa som dessutom är av plast. Foto: Anna Wallsten.

Bussen mot Los Feliz

Helt till fots var det dock inte hela vägen. Jag tog bussen – som gick en halvtimmes promenad från hotellet. Hållplatsen hade blivit en hemlös människas hem, och vi som väntade stod snällt en bit bort, utan att någon sa något. Det var som en tyst överenskommelse att inte störa personens morgonritualer. Trots mina många resor är det omöjligt att värja sig mot den totala misär man ser runt sig på gatorna. Det är en skarp kontrast mot de vansinnigt dyra bilar som körs runt av vansinnigt rika människor. På bussen sitter de mindre rika – och så jag. Vi åker tillsammans ut ur The Valley och mot en mörk del av LA:s historia.

En bred gatukorsning med övergångsställe och ett blått trähus. — Ännu en korsning att ta sig över. Och att det är september hindrar inte att Halloween-pyntet redan är på plats. Foto: Anna Wallsten.

Trädgårdsskylt med bland annat budskapen Black Lives Matter och No Human Is Illegal. — Politiska ställningstaganden i en trädgård. Foto: Anna Wallsten.

Sowden House

Jag missar min anslutande buss och vandrar längs Franklin Avenue genom många kvarter. Bland annat förbi grindarna till det exklusiva Laughlin Park. Här har Madonna enligt medieuppgifter nyligen köpt Angelina Jolies hus för blygsamma 24,75 miljoner dollar. På gatan ligger också huset som är målet med min resa.

På nummer 5121 står byggnaden som ritades av Lloyd Wright, Frank Lloyd Wrights son, och stod klar 1926. Det beskrivs ofta som mayainspirerat, tungt och slutet. Ingången är formad som en gapande mun. Jag står på trottoaren och blir ganska tagen av känslan – både av arkitekturen och av vad som (kanske) hände här.

Sowden Houses monumentala entré sedd från gatan. — Sowden House, ritat av Lloyd Wright 1926. Foto: Anna Wallsten.

På 1940-talet var huset nämligen bebott av läkaren George Hodel. Det är hans namn som gör att människor som jag fortfarande står utanför och ryser.

Själv har jag lyssnat mig hit. Podden Root of Evil, gjord av George Hodels egna ättlingar, sträcklyssnade jag på, och vissa avsnitt gick jag tillbaka till och lyssnade om. Det är en egendomlig sorts besatthet… För det är i detta hus som Elizabeth Short mördades, enligt den teori som podden kretsar kring.

”Själv har jag lyssnat mig hit.”

Black Dahlia: fakta och myt

Den 15 januari 1947 hittades Elizabeth Short, 22 år gammal, död på en tomt i Leimert Park. Kroppen hade delats på mitten. Fallet är fortfarande officiellt olöst. Pressen gjorde henne till ”Black Dahlia”, och myterna kring henne är många.

Steve Hodel, son till George och före detta mordutredare vid LAPD, pekar ut sin egen far som gärningsman. I Root of Evil intervjuas han utförligt. Han hävdar att Elizabeth Short mördades i husets källare. Hans argument bygger bland annat på polisens avlyssning av huset 1950. I Steve Hodels genomgång av avlyssningsmaterialet förekommer uppgifter om slag och en kvinnas skrik, som han kopplar till källaren. I utskrifterna finns också en replik där George Hodel resonerar om vad som skulle hända om han hade dödat Black Dahlia.

Redan 2012 undersöktes huset med liksökhunden Buster, som enligt Steve Hodel markerade för lukt av mänskliga kvarlevor. Sökningen uppmärksammades i medierna 2013.

Det finns dock anledning att vara skeptisk till teorierna, och det är inte fastslaget att mordet skedde i huset. Men ändock… Källaren syns förvisso inte från trottoaren, men det är inte svårt att föreställa sig att något lömskt pågått i det monumentala huset.

Varför dras vi till true crime?

Konsumenter av true crime är till stor del kvinnor. En studie av Amanda Vicary och R. Chris Fraley från 2010 visade att kvinnor drogs mer till true crime-böcker än män, medan män föredrog andra våldsamma genrer. Forskarna menade att det som lockar är berättelser med information som kan hjälpa en att förebygga eller överleva ett brott. Studien gällde böcker, men även i poddvärlden är true crime särskilt populärt bland kvinnor. Det visar en amerikansk undersökning från Pew Research Center 2023 – och jag är sannerligen en av kvinnorna som lyssnar.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag har varit flygrädd i ett helt liv och närmat mig det som skrämmer mig för att förstå det. Att lyssna på fruktansvärda berättelser om mord kanske är samma sak: man dissekerar det för att få någon sorts kontroll.

Men frågorna gnager. Är det rimligt att jag står utanför ett hus och tänker på en kvinna som dog för snart åttio år sedan? Gör jag henne till spektakel igen? Vems berättelse är det egentligen?

”Gör jag henne till spektakel igen? Vems berättelse är det egentligen?”

Jag har inget bra svar, och ändå har jag redan planerat nästa kapitel. Nästa gång jag landar i LA ska jag åka runt i en likbil i Manson-familjens spår. Jag vet inte vad jag hoppas få ut av det. Kanske är det då, i baksätet på en bil byggd för att bära likkistor, som jag slutar vara rädd för världens ondska? Eller så ser jag bara ännu fler platser där förlorade människoliv blivit en historia för andra att berätta. Den som lever får se.

Root of Evil: The True Story of the Hodel Family and the Black Dahlia finns bland annat på Spotify.

Anna Wallsten är en kultur- och informationsvetare som brinner för mänskliga rättigheter. Efter mer än ett decennium i funktionsrättsrörelsen studerar hon nu vidare i universitetsvärlden, men fortsätter att arbeta för ett samhälle där fler får ta plats. Hon skriver gärna – och älskar att resa.