Hur kan du veta det? Om språket, makten och det heliga seendet

Hur skriver man om sin uppväxt när språket man har lärt sig utgår från andras sätt att se? Sofia Thoresdotter berättar om att hitta ett eget tilltal genom psykodrama, familjens berättelser, hundar och musik – och om att sluta försvara rätten till sina egna upplevelser.

Av Sofia Thoresdotter

Läs också: Tankar om terapi eller boken om det jag aldrig skrev i journalen och Kan Skapelsens krona bli för tung? – processen med att skriva en ny psalm.

Jag har nog aldrig tänkt att min synskada skulle vara en särskilt viktig del av mig. Det är möjligt att det har att göra med att jag växte upp på 70-talet när man ansåg att en funktionsnedsättning i första hand var ett praktiskt, eller snarare opraktiskt, problem. Om man bara undanröjde hindren, det praktiska krångel som funktionsnedsättningen, i mitt fall synskadan, förde med sig, ja då var allt möjligt. Med rätt hjälpmedel och med rätt insatser från samhället hade jag precis samma möjligheter som alla andra. Denna inställning gjorde det svårt för mig att prata om sorgen över allt jag inte kunde göra eller över det jag inte hade tillgång till. Det var också förbjudet att visa ilska när jag mötte människors fördomar eller blev utestängd från olika sammanhang. Frågan är om det ens var tillåtet att känna ilskan och sorgen.

Att låtsas bort orättvisorna och fördomarna i samhället och hur de påverkade mig och mina livsval gjorde att jag i stället lade mina tillkortakommanden helt och hållet på mig själv. Det var till exempel för att jag var lat eller bekväm som mina resultat inte blev så bra som de borde kunna bli i skolan. Det faktum att jag inte fick min kurslitteratur i tid eller lärarnas material på ett för mig läsbart medium valde jag att inte se. Att människors fördomar och föreställningar kring vad en blind person ska göra, bör göra eller kan göra på något sätt påverkade mig vägrade jag att gå med på. I stället vände jag frustrationen inåt. Det var inte förrän jag började utbilda mig till psykodramaterapeut och själv gick i terapi som jag vågade se och beskriva en annan verklighet. Jag fick hjälp med att lägga skulden och ansvaret där det hörde hemma. Ett exempel är när jag i ett psykodrama fick kasta ut min inre pedagog och hålla ett tal till nationen.

Psykodrama

J. L. Moreno utvecklade psykodrama i början av 1900-talet. Tanken är att genom att gestalta inre och yttre konflikter på en scen kunna arbeta med dem på ett nytt sätt, se dem i nya perspektiv och på det sättet utveckla sin spontanitet och kreativitet. Ett av de viktigaste verktygen i ett psykodrama är rollbytet. Man spelar inte sin förälder eller den där chefen man är så rädd för, man är hen en liten stund och ser saker ur hens perspektiv. Man kan byta roll med såväl ”riktiga” personer som sagofigurer, roller från filmer, gudar och gudinnor. Ibland byter man roll med en byggnad eller en känsla. En person i gruppen är huvudperson och de andra hjälper till med alla roller som behövs. En psykodramatiker tränar alltså mycket på att gå i roll. Det har jag haft stor nytta av i mitt skrivande.

När jag kastade ut min inre pedagog

I psykodrama talar man om våra olika roller, vår rollrepertoar. En roll kan vara över- eller underutvecklad. Den kan ha varit viktig för oss i ett tidigare skede i livet, men den kanske inte behövs längre. En annan roll kan ha stelnat. Man tänker sig att ju fler roller vi har tillgång till och ju flexiblare de är, desto lättare har vi att agera adekvat i nya situationer och ibland på ett nytt sätt i gamla. Jag upptäckte att en överutvecklad roll som jag har är Den inre pedagogen.

Det är hon som alltid ska försöka förklara och tillrättalägga. Hon tror att om människor bara har rätt kunskap kommer de att behandla andra med respekt. Hon vet också att man aldrig någonsin får bli arg eller vara otrevlig mot människor som beter sig respektlöst, nej man ska vara pedagogisk och förstående. När jag väl hade bekantat mig med henne upptäckte jag två saker. Den ena var att hon var påfallande lik min mamma och den andra var att jag inte längre behöver henne, att hon förstör mer än hon hjälper mig. Jag fick kasta ut henne och dessutom ostört skälla ut alla som någon gång hade behandlat mig illa, lärare, tänkbara arbetsgivare, välmenande tanter med flera. Jag fick tala till punkt och utan att bli störd av den inre pedagogen som spelades av en person i psykodramagruppen. Men hon lät sig inte kastas ut hur som helst. Hon gjorde motstånd och påpekade bland annat att om hon inte längre fick jobba hos mig skulle jag bli en otrevlig och krävande person som ingen ville hjälpa. Till slut blev jag ändå av med henne, men då kom sorgen. Det är ett vanligt fenomen i terapi, att när man får uttrycka ilska och den inte längre står i vägen för andra känslor, kommer det sorg.

Det här dramat var i första hand befriande, även om det också fanns en del sorg i det. Att i en skyddad miljö, med människor som ville mig väl, få göra detta otänkbara och förbjudna, uttrycka min ilska och frustration utan att behöva vara nyanserad och diplomatisk, var fantastiskt skönt.

När jag på så sätt blev avlastad var det lättare för mig att se vad som stod i min makt att förändra och vad som var rimligt att förvänta mig av mig själv. Jag kunde även se och förstå varifrån mitt självförakt kom. Det i sin tur ledde fram till att jag ville skriva om min uppväxt. Beskriva den så som den var, utan att försköna eller svartmåla.

”Jag fick hjälp med att lägga skulden och ansvaret där det hörde hemma.”

Att se med egna ögon

Ett av de första problem som jag stötte på när jag ville skriva om min barndom var språket. Jag hade ägnat så stor möda åt att anpassa mig till majoritetssamhället, till kravet att inte avvika, att jag inte längre hade något sätt att uttrycka min verklighet på. Dessutom hade jag egentligen inga riktiga förebilder heller. Allt jag hade läst var skrivet av seende människor. Gång på gång kom jag på mig själv med att härma deras sätt att beskriva i stället för att fokusera på och lita på mitt eget ”seende”. När jag väl började försöka skriva om och beskriva hur jag faktiskt uppfattar min omgivning var det svårt att hitta ett vettigt tilltal. Jag riskerade hela tiden att bli för pedagogisk. Ja, ibland tyckte jag att jag började låta misstänkt likt en skrift från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Det var då jag upptäckte hur jag kunde använda den psykodramatiska metoden, framför allt rollbytet, för att bli mer trovärdig. Det ska jag återkomma till.

Ett annat problem jag fick tampas med var mitt minne, eller snarare bristen på minnen. Min tanke var att mina minnen skulle bli tydligare i takt med att jag skrev och det stämde delvis. Allan G. Hunter skriver i sin bok Skriv dina memoarer att det är ett stort själsarbete att skriva sina memoarer. Det stämmer verkligen in på mig både när det gäller det jag skriver och det jag läser som hjälp och inspiration. Bland annat upptäckte jag att jag ofta har vattentäta skott mellan mina minnen. Jag kommer ihåg saker, men ser inte hur de hänger ihop. Jag tror att det har varit nödvändigt för mig att göra så. För att stå ut med att vara på Tomtebodaskolan var jag tvungen att låtsas som om hemma inte fanns och på sommarloven var jag helt övertygad om att skolan var borta. Det är egentligen samma strategi som att inte se eller kännas vid den diskriminering och de övergrepp jag har blivit utsatt för. Det blir ett sätt att klara av livet, men det håller inte i längden. Jag lärde mig att inte se orättvisorna och att aldrig någonsin gå med på att min synskada på något sätt skulle kunna hindra mig från någonting. Det fungerade bra som överlevnadsstrategi och det gjorde att jag vågade göra sådant som andra inte trodde att jag skulle klara av, men det hade sitt pris.

”Gång på gång kom jag på mig själv med att härma deras sätt att beskriva i stället för att fokusera på och lita på mitt eget ”seende”.”

Att berätta och att skriva

I min familj har vi alltid berättat historier. En del av berättelserna har blivit gemensamma, så att vem som helst kan berätta dem och de andra kan fylla i. Särskilt när vi träffar nya människor fungerar våra historier på det sättet. De har nästan alltid en humoristisk slutkläm, men de kan också vara drastiska eller självironiska. Som den om när pappa var på systemet med Markus.

Markus är mitt yngsta syskon och ett av två sladdbarn. Den här dagen var han fyra år och pappa skulle ta en sväng förbi systemet innan de åkte hem. Där var det långa köer och Markus började få tråkigt. Han satte sig ner på golvet och drog av sig sin ena stövel. Strumpan följde med stöveln av foten och plötsligt satt han där med sin bara fot och såg olycklig ut.

– Pappa, jag fryser, sa han.

Då tittade en äldre kvinna på Markus, sen fräste hon:

– Jaha, sprit, det har de råd med, men strumpor till sina barn…

Pappa skämdes förskräckligt och löste det som vi gör i min familj, genom att berätta om det för alla. I just det här fallet finns det en fortsättning som i sig blev en gemensam anekdot. Pappa berättade alltså den här historien för alla sina kunder på bensinmacken och en dag kom det en delegation från ”vännerna i Sjuntorp” och lämnade ett paket. Det visade sig innehålla ett par strumpor och ett litet brev från hans kunder, som hade samlat pengar för att köpa strumpor till det stackars barnet.

Jag upptäckte att jag inte riktigt tycker att dessa anekdoter som jag har tillsammans med min familj räknas. De är inte fina nog att skrivas ner. Nej, de är mer som andra gamla grejer som alltid har funnits i barndomshemmet, lite skamfilade och säkert inget som passar i ”riktiga” sammanhang. Så i början av mitt skrivande undvek jag dem för att i stället skriva ”riktiga” och ”sanna” berättelser, för i ärlighetens namn har vi aldrig varit så noga med sanningen när vi har berättat våra gemensamma historier. Men när jag väl började skriva ner dem kände jag en stor glädje. Det var bara för oss i familjen och möjligen för dem i släkten som har hört dem till leda, som de var gamla och utnötta. För alla andra var de nya. Dessutom var de testade på verkliga åhörare. Någonstans har jag läst att bara för att man är bra på att berätta betyder det inte att man kan skriva bra. Det kan nästan vara en nackdel att vara en bra muntlig berättare. Jag vet inte om det stämmer. Som vuxen har jag fortsatt att berätta på samma sätt. Jag minns till exempel en gång när jag kom hem och mitt kök var fullt av fnittriga balettdansöser.

Det var min inneboende som hade tagit hem några av sina klasskompisar från Dans- och cirkushögskolan. Jag var trött och irriterad och ville verkligen inte ha dem där. Dessutom hade hon lovat att alltid berätta i förväg om hon tänkte ta hem folk och det hade hon inte gjort den här gången. När jag hade suttit och tjurat ett tag bestämde jag mig för att göra ett ivägskrämningsförsök i stället för att agera sur hyrestant, så jag gick ut i köket:

– Vill ni höra några anekdoter från 80-talet? sa jag och hoppades på att de skulle reagera som de flesta unga människor gör när en äldre person vill berätta om sin ungdom, tacka vänligt men avstå. I stället hörde jag till min förskräckelse ett samfällt ”Ja, gärna!” från tjejerna. Så i stället för att skrämma iväg dem fick jag sitta där hela kvällen och berätta historier från den tiden när jag var lika gammal som de var.

Att byta roll med sig själv

Ibland, när skrivandet har låst sig, har jag haft nytta av att byta roll med mig själv. Det kan till exempel se ut så här:

Vuxna Sofia: – Jag tänkte att vi skulle berätta om det här med Tomteboda tillsammans, du och jag.

Lilla Sofia: – Jag vill inte det.

– Men varför vill du inte det?

– Mamma och pappa blir så ledsna om dom får veta.

– Jag vet, det var därför du aldrig sa något till dem, men du, jag hade tänkt att vi ska berätta för Helena, det är väl inte så farligt?

– Nä, kanske inte… Men jag tror du luras, du kommer att berätta för andra också.

(Helena är en synskadad ung vän, som alltid har frågat mig mycket om Tomtebodaskolan och hur det var där. Ibland är hon min tänkta läsare.)

Det jag behövde göra var alltså att träffa lilla Sofia. Eftersom jag just då inte hade någon psykodramagrupp till hands, fick jag tänka mig mötet i stället. Som ni ser var hon lite skeptisk, men trots det hände något med mitt skrivande när jag bytte roll med henne och lät henne berätta.

– Jag är hemma. Det är lov. Den här sommaren lär jag mig att cykla. Jag ramlar mycket i början, får skrubbsår på knän och armbågar, precis som mina bröder fick när de lärde sig. Pappa filmar och till slut kan jag.

– Filmade du nu? ropar jag till honom när jag vänder för minst tjugonde gången.

– Jag filmar hela tiden, svarar han.

– Jag kan hålla på hur länge som helst, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det roligaste är att vända. Jag hör om jag kommer utanför vägen för då blir det tyst under hjulen. Så länge jag hör gruset knastra vet jag att jag är rätt. Min cykel är så fin. Den har en liten verktygsväska under sadeln. Ingen annan har en sådan cykel. Jag är så stolt och glad. Jag kan!

Förutom rollbytet har jag haft användning av ett av de andra psykodramatiska greppen, nämligen förhållandet till dåtiden. Som psykodramaledare får man ofta påminna sin protagonist (huvudperson) om att hen ska berätta som om det man jobbar med händer här och nu, även om det var länge sedan. Det handlar om att komma dit i stället för att stå utanför, på säkerhetsavstånd, och beskriva händelsen. Det är när vi lyckas med det, som något på riktigt kan hända i terapin och, visade det sig, även i skrivandet. När lilla Sofia fick berätta själv blev texten mer trovärdig. Dessutom kom glädjen in i mitt skrivande.

”Dessutom kom glädjen in i mitt skrivande.”

Är hämnden ljuv?

Skriver jag för att hämnas? Det funderar jag ofta på. Om jag gör det, är det i så fall ett problem? Att vilja hämnas är begripligt, men att faktiskt göra det har jag aldrig gillat, i alla fall inte när andra gör det. Tänk bara på de isländska sagorna. Där hämnades man, sen hämnades man på den som hämnades och så höll det på. Den enda av de berättelserna som jag gillar, ja rent av älskar, är den om Gunnar på Hlidarende ur Njals saga. Där sitter Gunnar och hans hustru, Hallgerd, högst upp i ett torn, omringade av fiender. Han inser att hans enda chans är att försöka döda dem med sin pilbåge, men han har ingen sträng till den. Då ber han om några hårstrån från Hallgerd.

– Nu lyster det mig att minnas örfilen du gav mig en gång, svarar hon.

Snacka om hämnd, eller hur? Hon tycker till och med att den är värd att riskera livet för.

Annars har nog Selma Lagerlöfs syn på hämnd i novellen ”Frid på jorden” varit mer i min smak. En dotter kommer hem och berättar om fruktansvärda övergrepp som har pågått i många år. Hon har släppt stenar efter sig hela vägen hem så att det ska gå att hitta till platsen där hon har varit fången. Männen i familjen kommer överens om att hämnas henne, men på morgonen, juldagsmorgonen, när det ljusnar, har snön fallit och det går inte att hitta tillbaka. Gud har visat att hämnden inte är rätt väg och männen fogar sig. Men visst är det så att jag skriver för att hämnas, åtminstone ibland. För mig har skrivandet alltid varit en säkerhetsventil. När jag var ung var det i dagboksanteckningar och i dikter som jag kunde säga precis som det var utan att riskera något. Där kunde jag ge uttryck för förbjudna känslor och jag behövde inte ta hänsyn till om människor skulle kunna bli sårade eller rädda. När jag 2012 gav ut min första bok Granne eller ufo, tog jag steget att hämnas offentligt. Det tyckte jag om.

Hundarna

Det kryllar av hundar i mina texter. Hundar som familjen har haft, syfrökens ledarhund på Tomtebodaskolan, hundarna som tröstade mig i Bolivia och många, många fler. Min egen hund har också haft stor betydelse för mitt skrivande. Under den första terminen på ”kreativt skrivande” fick vi i uppgift att beskriva vårt skrivande som en plats. Under den här tiden var det väldigt kaotiskt i mitt liv och det fanns verkligen inte något stort utrymme för mitt skrivande. Det försökte jag skriva om och här kan man se att hunden spelar en viktig roll. Texten heter ”Om jag hade en plats”.

”Om jag hade en plats skulle jag åstadkomma underverk. Mina tankar skulle flätas i varandra i långa, obrutna kedjor. Den lilla bäcken utanför fönstret skulle porla uppmuntrande och jag skulle tro den. Där skulle jag sitta, fullt till freds med mina tankar, drömmar och förhoppningar, med den svarta hunden tungt sovande på mina fötter.”

Lite senare i texten berättar jag om hur jag har det egentligen och där dyker hon upp igen:

”Men där jag är finns ingen plats för långa, obrutna tankar, här fladdrar lågorna oroväckande och när som helst kan de slockna. [—] Här finns ingen kaneldoft och ingen liten uppmuntrande bäck, men den svarta hunden är här.”

Med en sovande hund på fötterna blir jag både lugn och fast förankrad. Hon hjälper mig också att sitta kvar och inte smita iväg och göra något annat när det börjar bli jobbigt att skriva. För det är ju så synd att väcka henne. Och alla hundägare vet att man kan få många bra idéer under skogspromenaderna.

När det gäller hundarna i mina berättelser tänker jag att de har flera funktioner. En är att hjälpa mig att minnas. Ett av mina allra första minnen handlar om en hund, Nalle. Jag har skrivit en novell där hennes liv liksom ramar in berättelsen om mitt eget.

När man berättar om en hund berättar man egentligen nästan mer om människorna runt den än om själva hunden. Det går att beskriva något utan att vara alltför konkret genom att skriva om den i stället för det man vill berätta. Som i det här exemplet där jag vill berätta om den ensamma flickan och hennes strategier för att klara vardagen på internatskolan långt från föräldrarna.

”Syfröken har en hund, en ledarhund. Den ligger under skrivbordet i sysalen. Ibland smyger jag in lite tidigare än de andra för att klappa den. Egentligen får vi inte vara inne på rasten, så jag smyger tyst in genom dörren och lyssnar och sen frågar jag:

– Är det någon här?

Om fröken är där får jag inte klappa hunden, men om hon inte är där och jag bara hör hur hunden dunsar med svansen, kryper jag in under skrivbordet och rullar ihop mig bredvid den.”

Musiken

Musik kan hjälpa oss att minnas, det tror jag alla vet. Tänk bara på när vi säger:

– Du, lyssna, nu spelar de vår låt.

Och ”vår låt” är inte bara något som vi båda känner igen, den får oss också att minnas första gången vi hörde den. Den blir som en port in till det gemensamma minnet. Och vi minns inte bara tillfället och vad som hände, nej sången gör att vi minns stämningen, doften, hur det såg ut, ja vi kommer nästan tillbaks dit igen.

I min egenskap av musikterapeut arbetar jag aktivt med dessa egenskaper hos musiken:

förmågan att ”öppna minnesdörrar”, att skapa stämningar och att ge information.

Musiken är en stor del av vår identitet och vad vi lyssnar på säger mycket om vilka vi är. När det gäller dess stämningsskapande och associativa egenskaper är det inte bara vi musikterapeuter som använder oss av den. Det gör butiksägare och reklamskapare också till exempel.

I mitt skrivande fyller musiken samma funktion som i musikterapi. Den hjälper mig att minnas, den skapar stämningar och den ger läsaren information. Jag kan till exempel använda en låt i stället för att beskriva hur folk var klädda på 70-talet, eller hur tapeterna såg ut. Av förklarliga skäl vet jag mer om musik än tapeter. Ibland har jag tänkt att det kanske kan vara problematiskt att använda musikens associativa egenskaper på detta sätt, eftersom vi associerar så olika, men det gäller antagligen för tapeter eller annat typiskt för en viss tid också. Jag minns till exempel när jag och min dåvarande sambos barn, födda på 90-talet, lyssnade på Jonas Gardell när han gjorde sig lustig över 70-talsfenomen som mandelfisk och fluortanter. Jag skrattade gott och igenkännande, men barnen hade aldrig ätit mandelfisk och fluortanten trodde de helt enkelt inte på.

”Av förklarliga skäl vet jag mer om musik än tapeter.”

”Får jag ej vandra som alla andra vandrat har,
så skall jag finna de stigar som ingen annan funnit har.”
(trad.)

I min strävan att hitta mitt språk har jag använt just de här ingredienserna. Min kunskap om psykodrama har gett mig verktyg som har gjort det lättare för mig att bli berättaren i stället för den som står bredvid och beskriver. Sist men inte minst har jag haft stor glädje av min familjs berättartradition.

Jag har ofta fått frågan ”Hur kan du veta det?”, ett medvetet eller omedvetet ifrågasättande av mina upplevelser. Jag har försökt svara på den som om jag skulle behöva rättfärdiga mig eller försvara mig. I mitt skrivande svarar jag inte på den frågan. Jag vill aldrig mer göra det.