Fimbulvintern är gryningens svarta mjölk

Kan Rökstenen läsas som ett försök att återställa en värld som sonens död har slagit sönder? Med Bo Ralphs och Fredrik Ousbäcks tolkningar som utgångspunkt utforskar denna essä gåtan, sorgen och poesin som bärare av en hotad kosmisk ordning.

Av Simon Carlfjord

I kategorin symboliska universa inristade i sten intar Rökstenen i Östergötland en särställning i Sverige. Under senare år har tolkningsfältet kring Rökstenens betydelse vidgats. Den som kanske mest utmanat tidigare konsensus är Svenska Akademiens ledamot Bo Ralph, som 2021 publicerade sin cirka 1 000 sidor långa bok Fadern, sonen och världsalltet. Likaså har historikern och filmaren Fredrik Ousbäck med sin uppsats från 2007 Rökstenens och futharkens platonska kosmologi samt genom föreläsningar utmanat forskningsvärlden.

Utifrån de alternativa tolkningar Ralph och Ousbäck lagt fram kan det vara av intresse att utforska dessa i essäform. Det ska sägas att tolkningarna ingår i ett omstritt forskningsfält och inte utgör någon allmänt vedertagen läsning, men jag bedömer teserna likväl intressanta. Syftet här är inte att införa en ny runläsning eller segmentering. I stället utforskar vi tanken om ”symboliska universum” och ”icke-linjäritet”. Utifrån Ralph och Ousbäck kanske det går att formulera ett dramatiskt narrativ där Rökstenens inristningar får ett nytt symboliskt sammanhang genom Fadern som förlorat sin son. Fadersnamnet upphävs och den symboliska ordningen upphör. Förlustens trauma kräver poesin som tröst. I bakgrunden kan man ana tvekan kring de kosmiska krafternas godhet – en fråga som också aktualiseras i Holmbergs, Gräslunds, Sundqvists och Williams forskning. I deras tolkning kan minnet av 500-talets klimatkatastrof ha bidragit till en rädsla för fimbulvintern – att solen skulle slockna för evigt. Rökstenen ristar in sig själv i en värld som inte längre förmår ge människan tröst och mening, varken i det lilla eller det stora.

Som utgångspunkt för föreliggande analys kommer Ralphs översättning i Fadern, sonen och världsalltet att gälla i sin helhet. Fem hypoteser ur hans analys blir här utgångspunkt:

Hypotes (1): Rökstensinskriften rör sig helt i den metafysiska världen.

Hypotes (2): Rökstenen handlar om världsordningen och allmänt kosmiska ting samt människans roll i dessa sammanhang.

Hypotes (3): Sublim kunskap möjliggör kommunikationen med världsordningens makter.

Hypotes (4): Sonens död har rubbat världsordningen, som måste återställas.

Hypotes (5): Varins maktdemonstration för att åstadkomma detta får sin särskilda kraft genom formuleringar i gåtform — gåtan är lösningen.

Bo Ralphs nyöversättning

Efter Vamoðʀ står dessa runor, men Varinn gjorde dem, fadern efter sin dödsmärkte son.

Vi såg ett vördnadsbjudande minne, vilka två stridsbyten det var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda tillsammans ömsevis av den ene mannen från den andre.

Det såg vi som det andra, vem som for över havet och skrapade mot stranden med red(e)hästarna (= skeppen) och dog berömd utan någon särskild skuld.

Red på sin häst (= seglade med sitt skepp), gjorde den Torsinnade kämpen, sjökrigarnas anförare, på red(e)havets (el. red(e)märrens) strand (= skeppet) (el. havets red(e)strand [= skeppet]). Han sitter nu rustad på sin häst (= sitt skepp), med skölden i remmen, den främste bland de berömda.

Det såg vi som det tolfte, var den sjunkande vågens häst (= skeppet) alltid dog på ättvången (= himlen) och [vidare såg vi] tjugo kungar så att [de] ligger på (den = ättvången).

Det såg vi som det trettonde, vilka tjugo konungar som satt vid de fyra vinddörrarnas (= väderstreckens) skepp, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valki, Raðulfs söner, fem Hræiðulfʀ, Rogulfs (el. Ruggulfs) söner, fem Hagisl, Haryðis söner, fem Gunnmundʀ/Kynmundʀ, Æirns söner.

[Skadad rad:] Men/Och ett vördnadsbjudande minne … någon … (?)

[Vidare:] Vi såg ett vördnadsbjudande minne, vem som evigt gul (el. gyllene etc.) till smälek blev ständigt gäldad som offer åt en [annans] hustru.

[Samtidigt infogat i texten: (?)] f u þ ã r k g w h n i j p ï ʀ s t b m e l ŋ d o

[Vidare:] Vi såg ett vördnadsbjudande minne, vem en ständigt pånyttfödd ättling må dränka.

Det är inte en villa (= ett chiffer).

Väsnas (el. skrik) mot larmet (vinden? havet?), jätte!

Det är inte en villa (= ett chiffer). [Samtidigt med den sista sekvensen infogat i texten:] f u þ ã r k h n i a s t b m l ʀ [Vidare:]

Trollpackan (= Hel) må inte döda (el. utrota; el. dödar, utrotar inte) en släkt som iakttar de heliga plikterna (el. värnar om sitt hem)!

Vi såg ett vördnadsbjudande minne: TOR!

* * *

Rökstenens fem ytor med numrerade textrader och läsriktningar. — Figur 1. Riksantikvarieämbetets indelning och illustration.

Analys av nyöversättningen

Alla översättningar lider av brister, och Bo Ralphs är inget undantag. Denna essä kommer dock att sätta parentes kring andra översättningar för att se vilka nya tolkningsmöjligheter just denna översättning skapar. Metafysik definieras här som ”de yttersta tingen”: varifrån vi kommer, vart vi ska och vilka vi är. Existensens osynliga ram.

Den första och kanske viktigaste frågeställningen hans översättning ger upphov till finns redan i de första raderna: Efter Vamoðʀ står dessa runor, men Varinn gjorde dem, fadern efter sin dödsmärkte son. Där tidigare översättningar, liksom den nuvarande officiella som presenteras på plats i Rök, har skrivit ”sonens död” menar Ralph att det ska stå ”dödsmärkte”. Sverige har tusentals runstenar resta till minne av någon, men ingen är lika komplex eller lång som denna. Varför krävs det just här så många ord? Genom att rama in frågan på ett metafysiskt plan blir Rökstenen mer än en enkel minnessten. Sonen var dödsmärkt. Detta betyder, enligt Ralph, att det inte funnits någon möjlighet att undvika döden. Döden har varit förutbestämd.

Här kan en existentiell insikt besläktad med vad Heidegger kallar vara-till-döden ha uppstått. Hypotesen är att sonen inte dog en ärorik död (ordet ”dödsmärkt” lever enligt Ralph etymologiskt kvar i ordet ”feg”). Om man inte dör ärorikt, vad återstår då av en människa? Det som blir kvar är den rena existensen, där döden är det enda sanna. I de första raderna läser denna essä in ett förtvivlat skrik mot tillvaron. Likt en hednisk Job faller fadern ner på marken, tyngd av insikten om sonens öde.

Ousbäck menar att poeten Bragi Boddasson figurerar direkt eller indirekt vid Rökstenens tillkomst. De traditioner som förbinder honom med svenska kungar under 800-talet aktualiserar frågan om skaldekonstens närvaro i området. Vem poeten var kommer kanske aldrig att klargöras. Vi hänvisar därför fortsättningsvis bara till ”Poeten”. Han får bli en samlingsfigur för denna skaparkraft. Poeten befinner sig i den förkrossade faderns närhet. För dramatikens skull kan vi föreställa oss hur den nedbrutne fadern frågar: ”Kan du rista runor för min son?” Poeten förstår djupet i smärtan och beslutar sig för att försöka göra frågeställningen rättvisa.

I denna dramatisering är fadern en politiskt viktig figur vars inre värld slagits i spillror, och därmed även det lokala samhällets mikrokosmos. Världen behöver läkas. Liksom David spelar harpa för en bedrövad Saul försöker poeten skapa utrymme för tröst genom poesi. Ousbäck ser i stenens komposition en visuell likhet med en harpa; textens form bildar en ram till de vertikala ”strängarna”. Rökstenen blir därmed en gestaltning av en sång – en hednisk psalm.

Poetens genidrag är att både svara och inte svara på existensens frågor på samma gång. Med Ralphs femte hypotes som grund blir gåtan lösningen. Om såret är den dödsmärkte sonen blir detta tematiken genom vilken alla gåtor ska läsas. Även om vi inte har det exakta svaret på varje gåta, anar vi att de alla syftar till att besvara samma trauma. Rökstenens poet är i denna tolkning en järnålderns Paul Celan. Där poeten Celan försökte skriva poesi efter Förintelsen skriver Rökstenens poet, i denna läsning, en poesi i skuggan av minnet av fimbulvintern. Likt Celans Dödsfuga arbetar poeten med en litterär polyfoni. Han cirklar kring traumat för att språket inte kan hantera det traumatiska direkt. Döden kan inte mötas med tystnad, men inte heller beskrivas fullt ut av språket. Celan skriver om gryningens svarta mjölk. Det är en bild av en värld där den naturliga ordningen har kollapsat totalt och vänts till sin absoluta motsats – en värld efter förintelselägren.

Utifrån denna förståelse framträder det polyfona berättandet som en nödvändighet och inte en brist. Det brustna språket är del av berättandet. Tecknen som inristats i stenen delar en gemenskap genom att existera på samma sten, men deras inre sammanhang behöver inte vara fritt från motsägelser. I stället för en enhetlig berättelse kan flera symbolvärldar existera bredvid varandra och kan läsas genom och oberoende av varandra. Poeten verkar understryka detta genom att växla mellan olika alfabetsystem. Traditionellt har en ”läsordning” setts som fundamental för att kunna tolka verket. Denna linjära förhoppning behöver dock inte med nödvändighet mötas av texten. Läkedom behöver inte vara en linjär process.

”Döden kan inte mötas med tystnad, men inte heller beskrivas fullt ut av språket.”

De fyra gåtorna kommer nu att läsas närmare. Att läsa texterna som ”gåtor” innebär inte att en slutlig avkodning presenteras. I stället är tesen att själva läsningen och tolkningen är en del av en läkande bearbetning. Ousbäck föreslår att futharken (runalfabetet) på två ställen finns inristad som chiffer. Gåtfullheten finns då i flera led. Den första nivån är runskriften själv: inristandet blir ett experiment med minne och mening. På nästa nivå förmedlar skriften en gåta. Hela stenen kan därmed läsas som ett sådant experiment.

A1–2. Gåta 1: Kristendomen

Vi såg ett vördnadsbjudande minne, vilka två stridsbyten det var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda tillsammans ömsevis av den ene mannen från den andre.

Ousbäck har påpekat att miljön under 800-talet inte är kristen, men ändå förtrogen med kristendomen genom det katolska frankerriket i söder. Ansgar sändes kort efter stenens ristande till Birka som missionär från det karolingiska hovet vid denna tid på begäran av kung Björn (som eventuellt nämns på stenen). Den intellektuella eliten, som poeten troligen tillhörde, kände därigenom troligen väl till kristendomen som praktik genom resor och berättelser. I vår dramatisering förstår poeten utifrån sin kännedom om kristendomen att dess kärna är den eukaristiska måltiden. Den kristna metafysiken finns i horisonten, och om runorna ärligt ska gestalta en helhet av metafysiska frågeställningar behöver kristendomens budskap hanteras. Liksom runorna är en hemlighet är den kristna nattvarden ett mysterium (sacramentum). Till den lidande fadern öppnar poeten ett fönster till den kristna kyrkan. Däremot är språket ett fördolt chiffer, men den som känner den kristna traditionen kan i berättelsen se två krigsbyten – brödet och vinet – som fördelas till de tolv apostlarna.

Gåta 2: Erövringen – vikingafärden

Det såg vi som det andra, vem som for över havet och skrapade mot stranden med red(e)hästarna (= skeppen) och dog berömd utan någon särskild skuld.

I vår läsning ger poeten här ett språk till den samtida kulturens själva väsen: erövringen. Den kultur som gjort krigståg till de brittiska öarna och plundrat kloster. En bild visas som samtidigt hyllar och ifrågasätter erövringens väsen. Den varken förnekar eller bejakar frågan huruvida ära och segrar ytterst sett kan bota tomheten efter den döda sonen. Den som läser kommer att fylla i luckorna. Antagligen väcker dessa rader en åminnelse av någon specifik resa, eller hjälte, som vi inte känner till idag. Men oavsett verkar strukturen (även i tidigare översättningar) komma ur en kärna av historiskt hjältemod och erövring.

Gåta 3: Solens väg över himlen

Det såg vi som det tolfte, var den sjunkande vågens häst (= skeppet) alltid dog på ättvången (= himlen) och [vidare såg vi] tjugo kungar så att [de] ligger på (den = ättvången).

Samtida forskning (Per Holmberg) har noterat hur Rökstenen samspelar med sin geografiska omgivning och har föreslagit läsningar utifrån ett geosemiotiskt perspektiv. Tesen är att Rökstenen existerar i ett större samspel med närliggande Omberg och solens gång. I denna läsning blir det underliggande motivet inte bara att läka ett sår i en faders tillvaro; nej, det är också världens öde som står på spel. Världen framstår som sjuk; missväxt och ett möjligt minne av 500-talets klimatkatastrof bildar i denna tolkning en hotfull bakgrund. Ralph ser hur solen blir ett skepp som seglar över himlen och att den ytterst sett går samma öde till mötes som förfäderna: Ragnarök. Men det behöver inte nödvändigvis vara världens undergång. Solen dör, men återuppstår. Samtidigt ser poeten någonting mer: släktledet som ligger begravt. I Ralphs läsning är ”ättevång” ett slags hednisk himmel. Östgötaslätten blir platsen där förfäderna vilar.

Gåta 4: Östergötlands heliga geografi

Likt andra stora konstverk om metafysiska frågor behöver det transcendenta förankras i materian – vad Pavel Florenskij kallade ”en konkret metafysik”. Poeten tycks väva in de lokala förhållandena. Inte bara döda, utan även levande. Genom detta upphöjs Östgötaslätten till att vara en del av svaret på tillvarons djupaste mening. Poeten skriver in läsaren i världen. Han pekar mot de olika väderstrecken och säger att där bor ni, det är er värld. De inristade kan återvinna den mening som har förlorats och föra den vidare så länge kollektivet tror på det. Rökstenen formulerar en helig geografi. Östergötland. Hembygden, trösten om du kan acceptera den. Jord och språk blir sammanvävda till en helhet. Är det ett maktanspråk? Antagligen. Orden upprättar en ordning i vilken livet kan levas. Gränser och släkter är de ramar inom vilka järnålderns människa lever sitt liv. Ousbäcks förslag är att texten beskriver fyra härader i Östergötland som vart och ett är uppdelat i fem mindre bon. De tjugo konungarna är poetiska omskrivningar för detta. En ordning som nu genom ristningen får en andlig, politisk och administrativ tyngd.

Tabell 1. Den heliga geografin – föreslagna kopplingar enligt Ousbäck

”Heligt område” (5 bon)	Föreslagen geografisk anknytning	Väderstreck
Valki	Valkebo med omgivning	Söder
Hræiðulfʀ	Norrköping Motala ström	Norr
Gunnmundʀ	Stegeborg, kustområden. Kung Björns områden. Kind –kung	Öster
Hagisl	Vadstena med omnejd. Kvar i ortsnamnet Hessla	Väster

Schematisk karta över Östergötland med Rökstenen och områdesgränser markerade i rött. — Figur 2. Östergötlands heliga geografi (schematisk illustration)

”Jord och språk blir sammanvävda till en helhet.”

Chiffer: Hedern, fruktbarheten och ordningen

Om vi följer Ousbäcks indelning i figur 3 pekar de färgmarkerade partierna mot olika gudar. Förslaget är att det är Ull, Njord och Tor som avses. Exakt hur dessa ska tolkas är inte helt lätt och det lämnas utanför denna essä. För att få en uppfattning om en möjlig tolkning i denna läsning kommer vi, utifrån vad vi vet om dessa gudar, att föreslå en tolkning av hur gudarna kan komma med tröst: en funktionell hedendom. Östergötland är ett av de områden i Norden som har flest ortnamn kopplade till Ull. Dessa namn betecknar ofta gamla centralorter eller tingsplatser. Det gröna chiffret kan därför tolkas som en uppmaning att ”hålla heliga plikter”, vilket därigenom blir en subtil referens till Ull. Poeten pekar kanske på vikten av ärlighet och rättfärdighet för att kunna bygga upp världen efter, eller under hot av, undergång. Njord var en del av tidens olika fruktbarhetskulter. I Rökstenens dunkla rader om offer åt en hustru kan vi se spår av de rituella transaktioner som krävdes för att blidka makterna och säkra återväxten i en krisdrabbad värld. Tor är den gud som är bäst representerad i det arkeologiska materialet i Östergötland genom fynd av torshammare i gravar. Tor är den som kan övervinna jättarna och en symbol för ordning i kaos.

Rökstenen med färgmarkerade partier betecknade Ull, Njord och Tor. — Figur 3. Ur Fredrik Ousbäcks Youtube-föreläsning ”Sveariket, Kung Björn och Östergötland”.

Avslutning

Denna essäs förhoppning är att vända blicken mot Rökstenen. Kanske är järnåldersexistentialism inte den slutliga tolkningsnyckeln, men genom en sådan mystagogisk lins kan poeten tala till oss än idag. Samtidigt är den sista läsningen ännu inte gjord. Hegel skriver i sin historiefilosofi att Egyptens pyramider var ett mysterium också för egypterna. Precis som vi försöker tolka stenen, stod kanske järnålderns människor och betraktade, funderade och tolkade. Hade det inte varit så hade det varit en reklamskylt, inte ett konstverk. Kanske kunde den för sin samtid agera som kompass och vara meningsbyggande, inte bara meningsbärande. Kanske kan den därigenom påminna oss om behovet av icke-linjär symbolik och ett nytt språk för en osäker framtid.

Läs också Simon Carlfjords Mellan Stenbordet och Kvaldalen.

Källor

Ralph, Bo (2021). Fadern, sonen och världsalltet: En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Volym 1–2. Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 45.

Ousbäck, Fredrik (2007). Rökstenens och futharkens platonska kosmologi: Spåren av antikens idégods hos järnålderns skandinaviska krigarelit. Uppsats, Linköpings universitet.

Holmberg, Per, Gräslund, Bo, Sundqvist, Olof & Williams, Henrik (2020). ”The Rök Runestone and the End of the World”. Futhark: International Journal of Runic Studies 9–10 (2018–2019).

Vikstrand, Per (2001). Gudarnas platser: Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur.

Celan, Paul (1947/1952). "Todesfuge" i Mohn und Gedächtnis. Stuttgart: Deutsche Verlags-Anstalt.

Heidegger, Martin (1927). Sein und Zeit (Vara och tid).

Hegel, G.W.F. (1837). Vorlesungen über die Philosophie der Weltgeschichte (Föreläsningar över historiens filosofi).