István Molnár hittar figurer och berättelser på Stockholms husväggar, elskåp och trottoarer. I det här numret visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”. Sara Shamloo ställer sex frågor om fotografi, om att börja i pensionsåldern och om varför en bild inte är färdig förrän den har fått en titel.
Jag fotograferar små abstrakta mönster och figurer som jag hittar på gatorna i Stockholm. Figurer på husväggar, containrar, elskåp, lyktstolpar, staket och trottoarer. Sedan springer jag hem och bearbetar bilderna i programmet Lightroom (en sorts enklare Photoshop). Jag redigerar kontraster och färger men ändrar inte på själva figurerna. Till sist måste jag bestämma mig för vad jag ser på bilderna. Välja titel. En bild är färdig först när den har fått en titel.
Läkarens ordination om dagliga promenader fick István Molnár att se de välbekanta husfasaderna på nytt. I sprickor, fläckar och ojämnheter upptäckte han figurer och berättelser. Här visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”.
Min läkare ordinerade långa, dagliga promenader. Det skulle hjälpa mot min onda rygg. Motvilligt började jag spatsera upp och ner på gamla välbekanta gator i området där jag bor. Jag passerade hus och kvarter som jag hade sett tusentals gånger tidigare. Emellertid, av någon konstig anledning, började jag efter ett tag att byta fokus och se på ett annat sätt på dessa välkända husfasader. Det var som att upptäcka en ny värld, eller snarare en ny dimension i en välbekant värld. Jag stannade upp vid till synes blanka väggytor och började fotografera små sprickor, fläckar, missfärgningar och ojämnheter i murbruk och stensättning. Alla hus var olika! Varje steg förde mig till nya, spännande figurer, mönster, magiska tecken och mystiska meddelanden. Jag var tvungen att hitta dem, begrunda dem och tillskriva dem någon sorts mening.
Klicka på pilarna i bildspelets övre högra hörn för att visa bildspelet i helskärmsläge.
”Det var som att upptäcka en ny värld, eller snarare en ny dimension i en välbekant värld”
Peter Myndes backe 18
Adjöfågel
Byebyebird
Östermalmstorg 4
Bortglömd segelbåt
Forgotten Sailing Boat
David och Ufher (Goliats storebror)
Första Samuelsboken 17:59
David and Upher (Goliath's older brother)
First Book of Samuel 17:59
Nathorstvägen 20
Dekadens
Decadence
Kapellgränd 6
Den femte människan
The fifth man
Äspholmsvägen 40
Den stora sömnen
The big sleep
Jungfrugatan 7
Diffusa tider
Blurry times
Boskapsvägen 34
Dörr
Door
Buteljgatan 5
Näst sista dansen
The dance before the last
Hallandsgatan 26
Enögd, enfaldig och ensam i vimlet (Detalj ur bilden "Självporträtt med
balalajkaorkester")
One-eyed, loony and alone in the crowd (Detail from the picture ”Self-portrait with a balalaika orchestra”)
Sockenv 370
Film noir (director's cut)
Rosenlundsgatan 38
Gula Trynet och Split-Fejs smider ränker i Blue City
Yellow Snout and Split Face limping badly in Blue City
Vasagatan 1
Hugo Balls akvarium
Hugo Ball's aquarium
Ringvägen 61
Hugo Balls verktygslåda
Hugo Ball's toolbox
Klevgränd 6
Lucifer
Ynglingagatan 6
Långsamt samtal
Slow conversation
Klädesvägen 15
Mina släktingar och alla andra människor
My relatives and all other human beings
Bollgatan 11
Nattvandraren
The night wanderer
Kungsholmsgatan 25
Patriotiskt eftermiddagste med deltagare från Malta, Peru, Kanada, Indonesien, Monaco, Japan, Österrike, Tonga, Schweiz och Polen
Patriotic afternoon tea with participants from Malta, Peru, Canada, Indonesia, Monaco, Japan, Austria, Tonga, Switzerland and Poland
Kapellgränd 6
Preussiska baletten, Paris 1925
Prussian Ballet, Paris 1925
Enskedevägen 89
Romantiska övningar
Romantic exercises
Slupskjulsvägen 42
"Sen kväll, bortom manegen"
"Late evening, beyond the circus"; Guillermo Stábile, 1930. Museo Universitario Arte Contemporáneo, Mexico City
Uggleviksgatan 2
"Shall I compare thee to a summer’s day, a long time ago in a galaxy far, far away?" William Lucas
Uggleviksgatan 2
Självporträtt
Self-portrait
Timmermansg 17
Torso
Wollmar Yxkullsg 31
Vita frun
Lady in white
Torsgatan 11
Väntan
Waiting
Fotografier i bildspelet: István Molnár.
Foto: privat.
István Molnár fotograferar figurer och mönster på Stockholms husväggar och ger dem titlar och korta texter på svenska och ungerska.
Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.
Av Petra Werner
I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.
I en gammal tobaksfabrik i Aten möts konstnärsdrivna initiativ från flera länder. Carolina Hindsjö deltog i Platforms Project med Studio 44 och utställningen Utopia – och fann både nya samarbeten och en installation där besökaren blir en del av verket.
Av Carolina Hindsjö
Anteckningar från Platforms Project i Aten, 17–20 september 2026.
Jag är på Platforms Project, en oberoende konstmässa i Aten, Grekland. Mässan startade 2013 och har varit igång sedan dess. I år deltar flera svenska gallerier och samarbeten mellan Sverige och andra länder. Här finns utställare från bland annat Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, liksom många gallerier från Grekland. För mig, som inte har så stor koll på grekisk samtidskonst, är det roligt att se verken.
For generations, Istria was the holiday people returned to without a second thought. As prices rise, that familiarity faces a new test: what makes a place worth coming back to?
I grew up in Trieste, a city in north-eastern Italy at the northern end of the Adriatic, only a few kilometres from the Slovenian border, where Istria has always occupied a peculiar place in people’s lives: unmistakably across a border, yet never entirely foreign. For much of the twentieth century, crossing that border was anything but casual. After the Second World War, the area around Trieste was divided between Allied-administered Zone A and Yugoslav-administered Zone B, while the post-war settlement was accompanied by the Istrian exodus, before the border arrangement was stabilised in 1954. Yet the land beyond it remained deeply familiar — through language, food, shared habits and family histories that long predated the political lines drawn across the region.
Istria is therefore not only part of Trieste’s geography of summer, but of its family geography too: many people from Trieste have parents, grandparents or earlier generations who were born there. And this culture of return extends far beyond Trieste. For generations, Croatians, Slovenians, Italians, Germans, Austrians and visitors from further north in Europe have made parts of the peninsula their second summer home, often returning to the same village, campsite, apartment or stretch of coast year after year.
Med värkande fötter och 18 412 steg i mobilen återvänder Anna Wallsten till hotellet i Los Angeles. En promenad genom bilstaden har fört henne till Sowden House och teorierna kring mordet på Elizabeth Short. Men vad är det egentligen som lockar oss till platser där andra människor har lidit?
När Henrik Johanssons bageriroman Raya kommer ut på italienska möter den läsare med andra erfarenheter av klass, arbete och bröd. Från en litteraturfestival i en fabrik utanför Florens skriver han om arbetarlitteraturens skilda traditioner – och om hur en roman förändras när den läses i ett annat land.
Av Henrik Johansson
Det är fredagen den 10 april 2026. Alla vita plaststolar är framme. Scenen är riggad och bokborden är dukade. Men till skillnad från Bokmässan i Göteborg har Festival di Letteratura Working Class, i Campi Bisenzio utanför Florens, ännu inte börjat trots att klockan är 16.30 på öppningsdagen. Allt drar igång om en timme och sista programpunkten är schemalagd att starta 22.00 (spoiler: den startar senare). Alla stolar är tomma utom en. En ensam ARCI-gumma (Italiens motsvarighet till ABF-gubben) har bänkat sig i skuggan på tredje raden och paxat två stolar till. Hon har page och en lila munkjacka med texten #insorgiamo, ”Vi reser oss”.
Hundra år efter Ellen Keys död väcks intresset för hennes liv och idéer på nytt. Nya böcker, radioprogram, opera och teater aktualiserar en tänkare vars inflytande sträcker sig från pedagogik och kvinnors rättigheter till Astrid Lindgren – och till det hem vid Vättern som hon själv skapade.
Ellen Key föddes 1849 i Västervik. Den 25 april 1926 dog hon i sitt hem Strand vid Vättern. Då var hon en av samtidens viktigaste intellektuella. Hennes författarskap och verksamhet som pedagog, debattör, folkbildare och agitator i många frågor, däribland rösträtt, sexualitet och relationer, gav henne uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser.
”Ellen Key är den osynliga handen i svenskt kulturliv under mer än ett sekel.” – Ulrika Knutson
Folkhögskolan har alltid varit mer än en plats för undervisning. Sveriges 152 folkhögskolor är täta och porlande gemenskaper – men var det ännu mer på den tid då elever, lärare och barn levde nära varandra i en liten lokal värld – ofta på idylliska platser ute på landsbygden. Lärande och liv vävdes samman i en vardag. Med vår tids debatt om folkbildningens legitimitet som fond återvänder denna dikt av Emil Erdtman till en uppväxtplats där bildningens och barnets perspektiv möts. Där briserar en tidlös erfarenhet av förlust och återskapande som ett omvälvande kretslopp.
Madeleine Engström Broberg skriver om det folkbildande med musikinternat och om sommarkursen som ett slags komprimerat folkbildningsrum.
Folkbildningen har fått stor uppmärksamhet under året. Vi kikar på vad som händer på folkhögskolan sommartid och återvänder till Internationella musikveckan på Geijerskolan och den form av musikalisk folkbildning som bedrivs där.
Varannan tisdag blir ett vardagsrum på Södermalm en plats för nya dikter och gemensam läsning. Sedan 2005 har Tisdagspoeterna delat texter, synpunkter och skrivarlust. Här presenterar vi gruppen och ett urval dikter av åtta av dess medlemmar.
Presentation och urval: Jon Kahn. Dikter: Tisdagspoeterna.
Sam Carlquist skriver om behovet att berätta, om läsningens inflytande och om gränsen mellan diktjaget och det privata. I en personlig poetik prövar han diktens frihet, minnets bilder och tilliten till läsarens fantasi. Läs också hans dikter De fyra hästarna och Sommarhuset, samt intervjun med honom.
Av Sam Carlquist
Vi har lärt oss att betrakta det osynliga
genom att avlägsna det synliga.
I detta uteslutandets mikroskop
studerar vi utstryksprov av poesins förmåga.
Berättarbehovet.
Det nästan omöjliga i att glädjas åt att se en hund om ingen finns att visa den för.
Sådant får en att uppfinna vänner att tala med.
Sam Carlquist återkommer till Critical Points avdelning Nyskrivet med en dikt om fångenskap, begär, skam och minnets förvandlande kraft – en hommage till Jean Genet. Läs också Carlquists tidigare dikter De fyra hästarna och Sommarhuset, samt intervjun med honom.
Av Sam Carlquist
CELL 2 -758
Dörrarna i sömn;
männen nyckeltyngda.
Röster dämpade av natt.
Den monotona visslingen på inandning;
instrumentklangen från nyckelknippan.
Vaktens söndagssteg mot korridorens slut.
Ljuset släckt – ögon passerar självmordsgluggen.
Ensamdoften;
smaken av mig själv i mörker.
Den förnekade förnekar världen.
Mörkret tänds – ett kröningsljus som visar
den upphöjde i cell av marmor.
Kan språkmodeller bli världar att läsa och skriva i? Med utgångspunkt i David O’Reillys spel, Nicolaus Cusanus filosofi och Ted Nelsons hypertextvision föreställer sig Simon Carlfjord nya vägar genom vårt gemensamma språkliga arv.
Av Simon Carlfjord
Indiespelet Everything släpptes 2017 av konstnären David O’Reilly. Syftet med spelet var inte att spelaren skulle följa en utstakad bana, men inte heller att det enbart skulle vara en öppen värld att utforska. David O’Reilly utgår från filosofen Alan Watts tankar om universum som ett oändligt antal perspektiv. Han ser i spelmotorn Unity en möjlighet att bygga ett syntetiskt universum där varje sådant perspektiv är möjligt att se världen igenom. I hans tidigare spel Mountain existerade spelaren i ett förhållande till ett berg, medan spelaren i Everything blir berget och existerar sedan i relation till universum på bergets tids- och storleksskala. Everything är därför varken ett första- eller tredjepersonsspel i vanlig mening. Det förskjuter snarare spelarens perspektiv mellan olika former av liv, materia och skala, så att det linjära och vardagliga perspektivet inte försvinner men upphör att vara världens självklara centrum.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Jonas Rasmussen med det diktsatta bildspelet ”Se men också röra”.
Formmedveten. Ibland rent konceptuell och systemdiktliknande. För mig är språkljuden, rytmen och formen/strukturen väsentliga bärare av mening. Allt detta kan hjälpa till att gestalta det man försöker formulera. Och i lyrik är ju ordens vedertagna ”innebörder” ofta (om inte satta ur spel, så i alla fall) lite förvridna. För mig tar dikten vid där det begripliga språket (eller vetenskapen) inte räcker till för att beskriva känslor, tankar, erfarenheter eller andra fenomen.
